Nummer 2/2025

Fredskampen fortsätter

Genom historien har kampen för fred varit en helt självklar del av feminismen. Krigshets är vad det patriarkala samhället stått och står för.

  Det konstaterade så många av våra förmödrar redan för länge sedan. Jag tänker på ett citat av Frida Stéenhoff från tidningen Morgonbris 1913: "Krigarstaten är den maskulina staten driven till sin spets." 1.

  Då var det förkrigstid. Idag är vi där igen, det är krigshets som gäller överallt; medierna är fulla av det, politiker från alla partier är plötsligt överens; det vi behöver är upprustning av krigsmakten, mer krigsberedskap, mera pengar till militären, mera vapen.

  Tanken om att ha mest vapen och därmed makt att genom "avskräckning" kunna skrämma andra till underkastelse sprids som om det vore en sanning, fast det i själva verket är en patriarkal myt, som historien har visat leder till ännu mer upprustning, och mer krig, snarare än fred.

  Samtidigt får fredsorganisationernas analys och erfarenheter knappt höras eller synas alls i medierna längre.

  I ett läge som det vi har nu, när det framstår som närmast otänkbart att alls prata om nedrustning och fred, kan det kännas lite svårt att som feminist stå på sig. Men då blir jag peppad av att minnas våra förmödrar.

  För oss idag kan det ju vara lätt att tro att det var enklare för dem, att de fick uppskattning för det de drev, men så var det oftast inte. För det mesta blev våra fredskämpande förmödrar tvärtom extremt förföljda för det de gjorde och sa, trots att historien efteråt så ofta visat att de hade rätt. Feministisk fredskamp har nästan alltid varit en kamp i hård motvind.

  Som i månadsskiftet april-maj 1915, mitt under första världskriget, när feminister från massor av länder tillsammans ordnade Kvinnornas internationella fredskongress i Haag.

Kvinnornas fredskongress

Det var nederländska Aletta Jacobs som tog initiativet. Hon och hennes organisation tog kontakt med kvinnor i andra länder som de lärt känna dels i kampen mot reglementeringssystemet 2. och dels i den internationella paraplyorganisation som hade bildats 1904 för världens alla nationella organisationer för kvinnors rösträtt. Så kom bland andra de kända tyska feministerna Anita Auspurg och Lida Gustava Heymann samt ungerska Rosika Schwimmer med som arrangörer.

  Feministiska tidningar runt om i världen publicerade deras upprop mot krig och för fred. Bland annat publicerades Lida Gustava Heymanns fredsappell i tidningen Idun i Sverige. De skrev också brev till alla feministiska organisationer de kunde komma på. Varje land tillsatte en egen kommitté som utsåg vilka som skulle resa dit för att representera sitt land.

  Mitt under krig var det inte enkelt att ta sig till Haag. I Storbritannien fick ingen feminist tillåtelse att resa ut, så de enda som kunde komma var sådana som exempelvis rösträttskämpen Emmeline Pethick-Lawrence. Hon var i USA på talarturné just då, och kunde därför resa med de amerikanska kvinnorna till Haag. De reste med båt, en minst sagt livsfarlig resa i krigstid, med en stor vit fredsflagga på båten.

I den amerikanska delegationen till kvinnokongressen ingick bland andra Jane Addams och Emily Greene Balch, som bägge senare fick Nobels fredspris. Det som kvinnorna på båten håller upp är inte en banderoll, utan en fredsflagga, som de hade för den händelse tyskarna skulle attackera båten, som inte kunde segla under amerikansk flagg. De riskerade alla livet för att ta sig till Haag. Längst till vänster står brittiska Emmeline Pethick-Lawrence.

Fred = förräderi?

Såväl nationella som internationella medier både kritiserade, fördömde och förlöjligade feministerna och hela deras fredskongress i Haag.

  För att förstå hur feministers fredsarbete kunde mötas av sådana grova påhopp, kanske krigshetsen i dagens samhälle kan ge oss en vink om stämningen då. På fredskongressen i Haag möttes kvinnor från de länder som då befann sig i pågående krig med varandra. I sina hemländer blev kvinnorna kallade förrädare, för att de ens pratade med representanter för fienden.

  Förutom påhopp från patriarkatet ledde feministernas fredskamp också till splittring av rösträttsrörelsen i flera länder. Ledaren för den absolut största rösträttsorganisationen i Storbritannien, NUWSS,
National Union of Women's Suffrage Societies, Millicent Garrett Fawcett, uttalade att det att ens tala om fred medan kriget pågick var närmast "besläktat med förräderi".

  Kanske går splittringen att förstå utifrån tidigare olikhet. De mer konservativa rösträttsorganisationerna krävde rösträtt endast för rika kvinnor. När kriget bröt ut valde de att lägga ner rösträttskampen för att istället arbeta till stöd för Storbritanniens krigsinsatser. Till dem som gjorde så hörde förutom NUWSS även WSPU, Women's Social and Political Union, som drevs av Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel. Det valet medverkade till att WSPU senare gick under, medan NUWSS splittrades – halva styrelsen gick ur direkt efter beslutet.

  De organisationer som däremot krävde rösträtt för alla kvinnor var de som också engagerade sig i fredsarbete. Dit hörde bland annat Sylvia Pankhurst och hennes organisation ELFS, East London Federation of Suffragettes, liksom suffragetterna i WFL, Women's Freedom League, med Charlotte Despard i spetsen.

Kampen fortsatte

Under kongressen i Haag bestämde de samlade feministerna att de skulle skicka ut flera delegationer av kvinnor till olika länders regeringar, med krav på vapenstillestånd, skiljedom och förlikning. Det gjordes under året som följde.

  På fredskongressen bestämde de också att bilda en gemensam fredsorganisation, och ur det skapades WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, som snart fick nationella avdelningar runt om i världen. De flesta är verksamma än idag. Här i Sverige heter de IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, och bildades 1919. Där gick min mormor med då, och där har jag själv gått med nu.

...med fortsatt motstånd

Motståndet mot feministernas fredsarbete fortsatte när de kom hem igen efter fredskongressen. I Tyskland förbjöds Anita Augspurg och Lida Gustava Heymann att alls driva politik, eftersom de varit med om att arrangera kvinnornas fredskongress och dessutom var initiativtagare till WILPF. Då ordnade de istället olagliga träffar i form av "tébjudningar" hemma i sin lägenhet.

  De hade vanan inne. I Tyskland var det fram till 1908 förbjudet för kvinnor att organisera sig politiskt. För att komma runt det, och ändå kunna organisera sig, bildade kvinnor ofta lokala, vad de sa var "icke-politiska", grupper – eller så bildade de organisationer som helt enkelt jobbade tills de stoppades.

  I Frankrike var den kända journalisten Séverine (Caroline Rémy) aktiv för fred och skrev ofta kritiskt om kriget. I och med det ansågs hon ha fått dåligt rykte och straffades med att inte längre anlitas av de stora tidningarna.

  På liknande sätt möttes feministerna nästan överallt av motstånd. Några utsattes för dödshot, och levde övervakade och motarbetade av samhället. Men fredskampen fortsatte.

Kamp mot fascism

När fascismen började växa fram i Europa under 1920-talet var det tydligt att det var en patriarkal ideologi. I den mån kvinnor hade rättigheter var det de som först drogs in. I exempelvis Italien stoppade Mussolini preventivmedel och födelsekontroll redan 1926.

  Men då hade kvinnorna sin fredsorganisation att utgå från. Det var just från WILPF som flera var drivande när de bjöd in till Kvinnornas världskongress mot krig och fascism, som hölls i Paris 1934. Från Sverige stod socialdemokraten Anna Lindhagen och liberalen Elin Wägner bland undertecknarna av inbjudan. 3.

  Där och då på kongressen i Paris startade de CMF, Comité mondial des femmes contre la guerre et le fascisme. På engelska: Women's World Committee against War and Fascism. CMF startade också cirka 16 tidningar i olika länder.

Banderoll längs med balkongen på samlingssalen vid Paris-kongressen 1934.

Vapenlöst uppror

Här i Sverige var Elin Wägner och Fogelstadkvinnorna tidigt medvetna om den framväxande nazismen. I tidningen Tidevarvet skrev Elin Wägner om fred, pacifism och vapenvägran. Sommaren 1935 samlade de runt 20 000 kvinnor med annars olika politisk uppfattning som skrev under Kvinnornas vapenlösa uppror mot krig.

  De motsatte sig idén om att män ska skydda och försvara kvinnor och hävdade sin rätt att bestämma att de var emot krig över huvud taget. Därför förklarade de att inte tänkte uppsöka skyddsrum eller använda gasmask i händelse av krig. Istället krävde de omedelbar nedrustning i Sverige.

  Som alltid förlöjligades då kvinnornas fredskamp. Det hade redan Fredrika Bremer fått se då hon i samband med Krimkriget efterlyste en fredsrörelse i sin text "Invitation to a Peace Alliance" 1854, och avfärdades som fnoskigt "fruntimmer". Så har kvinnors fredskamp mötts av förlöjliganden genom historien.

  Men våra häftiga förmödrar har bara fortsatt kämpa vidare oavsett. Never give up!

Andra världskriget

När andra världskriget bröt ut samlades många av de fredskämpande feministerna i Sverige också i den anti-nazistiska samlingsorganisationen Tisdagsklubben, som startades av Amelie Posse. Tisdagsklubben arbetade främst med folkupplysning, men det fanns också en hemlig del av Tisdagsklubben som var inriktad på att förbereda skapandet av en underjordisk motståndsrörelse, om Sverige skulle bli ockuperat.

  Men något som förändrade fredsrörelsen var när USA fällde atombomber över Nagasaki och Hiroshima 1945.

  Det fick folk över hela världen att inse att kärnvapen inte är som vanliga vapen. De är massmordsvapen, vars själva syfte är förintelse.

  I Nagasaki och Hiroshima brändes, krossades och strålades nära hälften av befolkningen ihjäl omedelbart, och många fler dog sedan av strålningsskador och medföljande cancer. Städerna var helt förödda. Kärnvapen visade sig vara ett vapen som får katastrofala humanitära följder för generationer av drabbade.

  Den insikten om vad kärnvapen faktiskt innebär gjorde att allt fler människor i olika länder började arbeta för fred, nedrustning och kärnvapenförbud. Som vanligt var det kvinnor som var särskilt drivande i fredskampen.

Kvinnorna gav sig inte

De patriarkala herrar som styrde över Sverige då hörde tyvärr inte till dem som förstått något. För dem var det fortsatt krigshets som gällde. Under hela början av 1950-talet hade Sverige därför planer på att skaffa egna, svenska kärnvapen.

  Men då mötte den socialdemokratiska ledningen något de aldrig mött förut. Kvinnorna bara vägrade anpassa sig. Inga Thorsson och övriga i Socialdemokraternas kvinnoförbund stod upp mot både sin egen partiledning och andra partier i sin totala vägran att acceptera några "svenska atomvapen".

Inga Thorsson blev symbol för S-kvinnornas kamp mot kärnvapen.
Foto nere till höger: T.Ehrvall, Upplandsmuseet

  Även många andra engagerade sig. Kända författare som Barbro Alving och Sara Lidman bildade AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb.

  Och så hände det sig, att kvinnornas fredskamp faktiskt lyckades denna gång. Sveriges regering ändrade inställning och sedan skrev Sverige under FN:s icke-spridningsavtal Nuclear Non-Proliferation Treaty.

  Det var framför allt de socialdemokratiska kvinnornas obevekliga kamp mot kärnvapen då som gjorde att Sverige sedan kunde bli en förebild i fortsatt fredsarbete.

Och vad gör vi nu?

Det är ett väldigt tufft läge för fredskamp nu. Sverige har gått med i Nato, skrivit under DCA-avtalet om militärsamarbete med USA, och inte ens krävt att i det kunna neka till att amerikanska kärnvapen placeras ut på de svenska militärbaser som USA genom avtalet har fått tillgång till.

  Men då det känns alltför tungt tänker jag på förmödrarna och deras kamp genom åren. Det är aldrig enkelt. Så det gäller att försöka se till vad vi konkret kan göra.

  Kärnvapnen är ett av de största hoten idag, mot människor, miljön och hela planeten. Våra nordiska grannländer har slagit fast att kärnvapen inte får placeras inom deras länders gränser. Det har de gjort antingen via policys – som Danmark och Island, i både policy och militäravtal – som Norge, eller genom lagstiftning – som Finland. Idag är det endast Sverige som står helt skyddslöst. Det trots att en majoritet av alla i Sverige idag vill ha ett förbud mot kärnvapen i vårt land.

  Där finns något mycket konkret och direkt för oss som feminister att kräva idag.

Kampen fortsätter

I år är det 80 år sedan andra världskriget tog slut. Den 8 maj brukar anses vara officiellt datum 4., och inför 80-årsdagen antog Kvinnofronten ett uttalande med kravet:

  att Sverige ska anta en lag som förbjuder all införsel, förvaring och hantering av kärnvapen inom vårt lands gränser, i såväl freds- som krigstid.

  För någon månad sen lyssnade jag på söndagsintervjun på radio med Beatrice Fihn, som fick Nobels Fredpris när hon var ordförande i Ican, Internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen. Hon påpekade då hur viktigt det är att se att det inte är en fråga om antingen eller, antingen finns kärnvapen eller inte, utan att vi behöver se att varje sak vi gör för att minska upprustningsspiralen är viktig. Det är också något att komma ihåg.

  Vi är en del av historien. Den feministiska kampen för fred fortsätter hela tiden!

Gerda Christenson

HÄR
kan du läsa Kvinnofrontens uttalande om kärnvapen 80 år efter andra världskriget.

Noter:

1. Tidningen Morgonbris nr 1/1913, samt även i texten "Könsslaveri" 1913.

2. Reglementeringssystemet = det system av besiktningsbyråer för statlig eller kommunal kontroll av kvinnor i prostitution som spreds i Europa under 1800-talet.

3. Gerda Christenson: Kan vi lära av historien? Om kvinnors kamp mot krig och fascism på 1930-talet. Kvinnofrontens nyhetsbrev nr 2/2022.

4. Datumet gäller då Nazityskland kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa, men kriget fortsatte mellan USA och Japan även under sommaren efteråt.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten