« Tillbaka

Suffragetter som de brukar skildras, när polisen grep dem under en aktion.

Women's Social and Political Union (WSPU) är den mest kända av de engelska organisationerna för kvinnors rösträtt. Den bildades 1903 genom en utbrytning ur NUWSS.

  WSPU var nog den minsta av de mer kända brittiska rösträttsorganisationerna. Men den blev så känd genom att de använde sig av olagliga, spektakulära och med tiden allt mer våldsamma metoder.

  Det var systrarna Emmeline Pankhurst
och Mary Clarke som tog initiativ till bildandet av WSPU tillsammans med Emmelines tre döttrar Christabel, Sylvia och Adela.

Porträttet i medaljen här bredvid föreställer Emmeline Pankhurst, och den har suffragetternas tre färger: grönt för hopp, vitt för renhet och lila för värdighet.

  WSPU var trötta på att så lite hände, de tyckte att varken partier eller kvinnoorganisationer tog kvinnors rösträtt på allvar. Därför hade de redan från starten sitt motto klart: Handlingar, inte ord (Deeds, not words).

  De kallades "suffragetter", och precis som med "suffragisterna" kom det förstås ur ordet suffrage (rösträtt). Suffragetterna slog sönder fönster på regeringsbyggnader, kedjade fast sig i staket, angrep politiker, störde möten och attackerade byggnader som tillhörde dem som var emot kvinnors rösträtt.

  När de gjorde en olaglig direkt aktion, som att kedja fast sig vid offentliga byggnader, greps de och dömdes till böter. Men de vägrade oftast att betala böterna. För att få tidningarna att skriva om deras aktioner valde de fängelsestraff framför böter. I fängelserna behandlades de illa. De hungerstrejkade, men tvångsmatades, vilket slet hårt på deras hälsa.
Läs mer om suffragetter i fängelset Holloway HÄR.

Medaljen här till vänster gavs till de suffragetter som hade hungerstrejkat i fängelset.

  Många feminister tog avstånd från suffragetterna i WSPU, och tyckte att deras metoder inte gynnade kampen för kvinnors rösträtt. (Även här i Sverige var de allra flesta rösträttskvinnor negativa till suffragetternas metoder.) WSPU krävde inte heller rösträtt för alla kvinnor, utan precis som NUWSS krävde de bara rösträtt för kvinnor på samma villkor som för män, alltså för dem med tillräckligt hög inkomst. Men att suffragetterna utsattes för tvångsmatning i fängelserna gjorde att många trots allt stod på deras sida.

   WSPU:s flöjt- och trumband spelade på demonstrationer och andra arrangemang.

Porslin, smycken och spel

Ett annat skäl till att de fick mycket stöd var kanske allt de gjorde runt omkring kampen. De gjorde porslin för suffragetter, särskilda smycken i suffragetternas färger lila, vitt och grönt, och de spred sina budskap på kortlekar och leksaker. Läs mer HÄR.

  1913 försökte WSPU-aren Emily Davison fästa en fana för WSPU på kungens häst mitt under kapplöpningen på Epsom Derby. Hon trampades ner av hästen och dog av sina skador. Tidningarna skrev att suffragetterna fått sin första martyr. Året därpå attackerade WSPU-aren Mary Richardson en berömd tavla av Velázquez på National Gallery med en köttyxa – i protest mot att Emmeline Pankhurst dagen innan återigen hade blivit arresterad.

  Polisen gick hårt åt suffragetterna, och för att skydda sig lärde de sig självförsvar, framför allt jiu-jitsu. Läs mer HÄR.

Christabel och Emmeline Pankhurst vid ett tillfälle då de blivit frisläppta ur fängelset.

Splittringar

Med tiden blev det mer och mer politiska konflikter i WSPU, även inom familjen Pankhurst. Medlemmar ifrågasatte att Emmeline och Christabel styrde organisationen enväldigt, men Emmeline svarade att hon såg WSPU som "en rösträttsarmé i fält", och därmed måste medlemmar lyda order. Den inställningen ledde till att en stor grupp suffragetter efter bara fyra år, 1907, gick ur WSPU och bildade WFL, Women's Freedom League.

  Bland dem som var kvar började motståndet växa inte bara mot bristen på demokrati, utan även mot de allt mer våldsamma metoderna. Adela Pankhurst bröt med WSPU i protest 1911, och emigrerade till Australien. Året därpå, 1912, beslöt Emmeline och Christabel Pankhurst att WSPU skulle inleda en kampanj av att bränna ner riksdagsledamöters hus. När den tidigare ledande och mycket drivande Emmeline Pethick-Lawrence protesterade mot mordbrandskampanjen, uteslöts hon direkt. Flera WSPU:are gick ur i protest mot behandlingen av henne, och tillsammans med kvinnor som tröttnat på NUWSS vid samma tid, bildade de senare istället US, United Suffragists.

  1913 blev Sylvia Pankhurst utkastad ur WSPU bland annat på grund av sin kritik mot att WSPU inte längre vände sig till arbetarkvinnor. Uteslutningen av henne fick till följd att lokalavdelningarna i East London, där Sylvia var aktiv, i januari 1914 istället bildade ELFS, East London Federation of Suffragettes.

Det hade hela tiden varit Emmeline Pethick-Lawrence och hennes man som både bekostat, jobbat med, och gett ut WSPU:s veckotidning Votes for Women. Så när de uteslöts förlorade WSPU samtidigt sin tidning. Istället började WSPU ge ut tidningen The Suffragette, som Christabel Pankhurst själv redigerade.

Krig och nationalism

När första världskriget bröt ut beslöt Christabel och Emmeline Pankhurst att WSPU skulle sluta med sina aktioner för rösträtt, för att istället stötta Englands kriginsatser. De slutade ge ut sin tidning The Suffragette och gav istället ut en ny, nationalistisk tidning: Britannia. De uppmanade unga män att ta värvning. En del hävdar att de också gav vita fjädrar till män som inte deltog i kriget, vilket var ett hårt sätt att säga att männen var fega och borde skämmas för att de inte stred för England.

  WSPU:s nationalism och stöd för Storbritanniens krigsinsatser gjorde att de fjärmade sig ännu mer både från flera av de andra brittiska rösträttsorganisationerna och från rösträttsrörelsen internationellt. Paraplyorganisationen IWSA, International Woman Suffrage Alliance, uppmanade genom sin tidning Jus Suffragii till deltagande i kvinnornas fredskongress i Haag 1915, där kvinnor från krigförande länder möttes och tillsammans med kvinnor från neutrala länder startade ett gemensamt arbete för fred. Både WFL, ELFS och US i Storbritannien stödde det fredsarbetet.

  Även bland de allt färre medlemmar som fanns kvar i WSPU minskade stödet för Emmeline och Christabel Pankhursts enväldiga styre. Under 1916 gick flera lokala grupper ur och bildade nya fristående organisationer med namn som Suffragettes of the WSPU, Independent WSPU och liknande.

  1917 lade Emmeline och Christabel Pankhurst ner resterna av WSPU, och startade istället Women's Party. De krävde lika lön för lika arbete, lika rättigheter i äktenskap och skilsmässa, lika rätt till barnen, lika rätt till statlig tjänst och mödraskapsstöd. Men både Emmeline och Christabel hade med tiden gått allt mer åt höger politiskt, så partiet krävde också sånt som avskaffande av fackföreningar.

  Women's Party ställde upp i valet 1918, men fick inte nog stöd, så partiet lades ner igen 1919.

Maskinskriverskornas avdelning på WSPU:s kontor.

Emmeline Pankhurst: My Own Story, 1914.

Sylvia Pankhurst: The Suffragette – The History of the Women's Militant Suffrage Movement 1905-1910, Sturgis & Walton 1911.

Elizabeth Crawford: The Women's Suffrage Movement – A Reference Guide 1866 - 1928, Routledge 2001.