«  Tillbaka

Mitt under första världskriget samlades kvinnor från en mängd olika länder till en stor internationell fredskongress i Haag i Nederländerna. Det var tänkt att den kvinnokongressen skulle hållas 28 - 30 april, men de var tvungna att lägga till en dag för att hinna med allt.

  Initiativet till fredskongressen togs av nederländska kvinnor med Aletta Jacobs i spetsen (bilden till vänster). De skrev först till Jane Addams i USA och frågade om hon kunde tänka sig att leda en sån kongress. Hennes svar kom direkt: "– Jag kommer med femtio delegerade."

  De skrev till både kvinnoorganisationer och enskilda feminister i olika länder och bjöd in till kongressen. Bland arrangörerna fanns även Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg från Tyskland.

   Ungerska Rosika Schwimmer reste runt till olika länder för att uppmana kvinnor att delta, inklusive till Sverige. Här publicerades också information om inbjudan i bland annat tidningen Rösträtt för kvinnor. Lida Gustava Heymanns upprop till Europas kvinnor att agera för fred publicerades även i tidningen Idun.

  Varje land tillsatte en kommitté som utsåg vilka som skulle resa till kongressen från deras land. Till den svenska kommittén utsågs Axianne Thorstenson, Signe Bergman, Agnes Ingelman, Gerda Meyerson och Agda Östlund.

  När kongressen hölls kunde alla länder inte delta, många hade svårt att ta sig dit på grund av kriget, bland annat hindrades både den franska och den engelska delegationen från att resa. Men enskilda även från de länderna lyckades trots allt komma. Totalt samlades nästan 1 200 kvinnor på kongressen.

Från Sverige deltog hela 15 delegater:

Nina Andersson, Emilia Fogelklou, Anna Glasell-Andersson, Emma Hansson, Anna Holm, Anna Kleman, Elisabeth Krey, Anna Lindhagen, Ellen Palmstierna, Gerda Planting-Gyllenbåga, Ruth Randall Edström, Anna Ruuth, Naima Sahlbom, Matilda Widegren och Elin Wägner.

Klicka på bilden snett ovanför till höger för att se den större!

I resolutionskommittén på kongressen ingick Anna Kleman och Emma Hansson från Sverige, bilderna till vänster.

Delegaterna från alla olika länder är samlade i den stora salen där
den internationella kvinnokonferensen i Haag hölls 1915.

Hela syftet med kvinnokongressen var förstås att stoppa kriget, få slut på det, men också att förebygga för att uppnå en varaktig fred, och hindra framtida krig. Att kvinnor skulle ha rösträtt, och kvinnors deltagande i politiken i alla länder, såg de som grunden för fredsprocessen. Under kongressdagarna höll de förhandlingar och på kvällarna arrangerade de seminarier om olika frågor.

  Saker som diskuterades var bland annat:

  Det var mycket som uppnåddes på den stora Haag-kongressen 1915. Efter ett initiativ av ungerska Rosika Schwimmer med stöd av italienska Rosa Genoni beslöt kongressen bland annat att under det kommande halvåret skicka ut två delegationer av kvinnor från olika länder att besöka både de krigförande ländernas regeringar, och näraliggande länders regeringar, för att försöka övertala dem att satsa på förhandlingar och kämpa för fred. Från Sverige valdes Ellen Palmstierna till en av delegationerna.

I den amerikanska delegationen på kvinnokongressen ingick bland andra Jane
Addams och Emily Greene Balch, som bägge senare fick Nobels fredspris. Det
kvinnorna håller upp är inte en banderoll, utan en fredsflagga, som de hade för
den händelse tyskarna skulle attackera båten, som inte kunde segla under
amerikansk flagg. De riskerade alla livet för att ta sig till Haag. Längst till
vänster står brittiska Emmeline Pethick-Lawrence, som reste med den
amerikanska delegationen.

Medierna i de flesta länder både kritiserade och förlöjligade feministerna och hela kongressen. På den tiden var stora internationella kongresser något som män deltog i, så att fredskongressen var en kvinnokongress var inte populärt bland makthavande män. Dessutom var det kvinnoorganisationerna själva som arrangerade den – kvinnor vars länder var fiender i kriget tog sig alltså friheten att mötas för att gemensamt arbeta för fred, utan hänsyn till vad de olika ländernas regeringar tyckte om kriget. Det är klart att patriarkatet var upprört.

  Men trots all kritik gick det inte att stoppa feministerna – kvinnokongressen ledde till ett växande fredsarbete i alla deltagande länder.

  Haag-kongressen blev starten för organisationen WILPF, Women's International League for Peace and Freedom. (Fast från början kallade de sig för ICWPP, International Committee of Women for Permanent Peace.) Lokala avdelningar startades i massor av länder, bland annat i Sverige 1919. Här heter organisationen IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, och finns kvar än idag.

Elin Wägner rapporterade från fredskongressen i tidningen Idun.

Hos Kvinnsam vid Göteborgs universitet kan du också läsa de beslut som togs vid kvinnokongressen i Haag 1915.