«  Världskvinnoorganisation mot krig och fascism

Organisationen bildades under kvinnornas världskongress mot krig och fascism,
som hölls i Paris 1934.

Den internationella organisationen Comité Mondial des Femmes contre la Guerre et le Fascisme (CMF), på engelska Women's World Committee against War and Fascism, startades 1934 för att försöka motverka den framväxande fascismen och nazismen i Europa.

  Under första världskriget hade kvinnor på den internationella fredskongressen i Haag startat WILPF, Women's International League for Peace and Freedom. Feministernas fredsarbete utgick då i första hand från pacifism, de ville motverka krig och bygga förhandlingsalternativ för att säkra en varaktig fred. Men i takt med att fascismen växte fram i Europa såg allt fler att det behövdes ett mer direkt motstånd mot fascismen för att freden skulle kunna bevaras.

  Det var därför medlemmar i WILPF, särskilt dess franska del, 1933 tog initiativ till ett upprop för att samlas till en kvinnornas världkongress mot krig och fascism.

  Bland de som engagerade sig från olika länder fanns välkända feminister och fredsaktivister som Gabrielle Duchêne och Bernadette Cattanéo från Frankrike (som sedan blev ordförande respektive generalsekreterare i CMF), Sylvia Pankhurst från England, Charlotte Despard från Irland, Dolores Ibárruri från Spanien och Clara Lemlich Shavelson från USA.

  Från Sverige stod socialdemokraten Anna Lindhagen, liberalen Elin Wägner och fredsaktivisten Naima Sahlbom som undertecknare av uppropet. I de enskilda länderna bildades också nationella kommittéer, så även i Sverige.

I augusti 1934 hölls kongressen i Paris, där 1100 kvinnor från omkring 30 länder deltog, varav 5 delegater var från Sverige. De var representanter för fredsgrupper, kvinnoorganisationer, religiösa grupper, kvinnoföreningar för födelsekontroll med mera. Där och då startade deltagarna världskvinnokommittén mot krig och fascism. De skrev också ett manifest mot krig och fascism som de sedan spred.

Banderoll längs med balkongen i samlingssalen vid Paris-kongressen 1934.

  Det som CMF framför allt arbetade med var folkupplysning, de informerade om vad fascism och nazism innebär och varför det är ett hot mot fred och demokrati. CMF gav ut cirka 16 tidningar i olika länder, de största i Storbritannien, Tyskland och Frankrike, men också i exempelvis Argentina, Australien, Belgien, Chile, Kina, Spanien och Uruguay. Tidningarna fick namn som Femmes dans l’action mondiale, Woman To-day, Die Frau, La Voce Delle Donne, La Mujer Accion, Vrouwen och Kvinnefronten. De ordnade också konferenser och genomförde informationskampanjer.

  En återkommande aktion CMF gjorde var att skriva brev till Tysklands, Italiens och Spaniens regeringar, där de krävde att kvinnor som fängslats i de länderna skulle släppas. Ibland reste representanter för CMF till något av länderna och krävde att få träffa kvinnorna. De reste också runt till flera länder för att studera utvecklingen på plats. De startade kampanjer och samlade in pengar till utsatta, till exempel i en "Food for Spain Fund".

Monica Whately, Selina Cooper och B. Pierce-Jones reste
till München i oktober 1934 som representanter för CMF och
begärde att Centa Beimler, som nazisterna fängslat
utan rättegång, skulle frias.

  Organisationen fungerade även som ett nätverk för att skapa kontakter mellan radikala feminister runt om i världen.

  1938 höll CMF en andra stor internationell kongress i Marseille. De planerade även för en tredje, i Kuba 1939. Däremellan hölls nationella kongresser i många länder. CMF:s internationella ledning samlades också i Paris eller London på regelbundna möten. Vi har inte hittat några uppgifter om hur stor hela organisationen var, men den franska delen var helt klart störst med sina omkring 200 000 medlemmar och 2 000 lokala kommittéer i mars 1937, medan den belgiska hörde till de mindre som endast hade 2 000 medlemmar.

Lokalt drev CMF de frågor som var viktigast för kvinnor i just det
landet. I Frankrike, där kvinnor ännu inte hade rösträtt,
demonstrerade de för kvinnors rösträtt.

Några av de mest drivande i CMF, inte minst i Frankrike, var organiserade kommunister, och för oss idag kan det framstå som konstigt att alla andra kvinnor, från en mängd olika grupper och politiska riktningar, accepterade att sovjettrogna kommunister då dominerade i organisationen. Men det var inte lika konstigt sett till dåtid. De hade inget facit med kunskap om hur Sovjet skulle utvecklas. De hade istället sett tsarens förtryck av kvinnor, och hur revolutionen i Sovet 1917 ledde till införandet av kvinnors rösträtt, lika rättigheter inom äktenskapet, rätt till abort, med mera. Även många liberaler såg inledningsvis Sovjet som det land i världen där kvinnor nått allra längst i jämlikhet.

  Men just hyllandet av Sovjet skulle bli det som raserade CMF. När Stalin kommit till makten i Sovjet drogs rättigheterna för kvinnor steg för steg tillbaka igen. 1936 togs aborträtten bort, det som Sovjet varit första land i världen att införa 1920. Det fick många kvinnor att börja ifrågasätta Sovjet, och därmed även CMF.

  När sedan Sovjetunionen och Nazityskland slöt sin icke-angreppspakt 1939 valde även flera i ledningen för CMF att gå ur både CMF och sina länders kommunistpartier.

  Organisationen förde sedan en tynande tillvaro och verkar samma år ha döpt om sig till Women's World Committee for Peace and Democracy. Den lades slutligen ner 1941.

  CMF var alltså verksamt under endast några år. Men organisationen hade stort inflytande på sin tid. De flesta av kvinnorna i CMF fortsatte sedan också sitt arbete mot nazism och fascism i andra organisationer.

Jasmine Calver: The Comité mondial des femmes contre la guerre et le fascisme: Anti-Fascist, Feminist, and Communist Activism in the 1930s, University of Northumbria 2019.

I tidningen Morgonbris nr 9/1934 finns en rapport från kvinnornas världskongress i Paris 1934.