«  Tysk radikal rösträttskämpe och prostitutionsmotståndare

Lida Gustava Heymann föddes den 15 mars 1868 till en välbärgad familj i Hamburg i Tyskland. De var fem systrar, som föräldrarna mer eller mindre höll hemma under uppväxten. Deras fyra bröder hade alla dött tidigt. Lida utbildades hemma, förutom en tid i flickskola. Eftersom Lida var den ogifta dottern blev det hon som efter att mamman dött måste ta hand om pappan, tills han dog 1896, när Lida var 28 år.

  Trots att Lida har rätt till ett mycket stort arv efter pappan fick hon inte ut det, med hänvisning till att hon som kvinna inte kunde ha ansvar för så mycket pengar. Lida gick då till domstol och fick till slut rätt, eftersom hon kunde hänvisa till ett fall från 1200-talet, när en kvinna fått ett sånt ansvar.

Under åren hemma hade hon läst och tänkt mycket för att inte bli deprimerad av isoleringen, så Lida visste vad hon ville göra när hon till slut fick chansen. Hon satte genast igång och arrangerade matutskänkningar för fattiga, skapade fristäder för kvinnor, startade ett radikalt daghem och en skola som förberedde för högre studier. Och hon engagerade sig kvinnopolitiskt.

  Hon började dessutom studera på universiteten i Berlin och München. Redan under sitt första år i frihet, 1896, åkte Lida dessutom på den första internationella kvinnokongressen i Berlin. Där träffade hon sitt livs kärlek, Anita Augspurg.

  De två flyttade ihop och började jobba kvinnopolitiskt tillsammans. I samarbete med Minna Cauer, och med stöd av Hedwig Dohm, startade de föreningen VFF, Verband fortschrittlicher Frauenvereine. Föreningen var borgerligt radikal och krävde rösträtt för kvinnor. De krävde också lika rätt till utbildning för flickor, och de kämpade mot samhällets dubbelmoral mot ogifta mödrar och kvinnor i prostitution.

Kamp mot prostitution

1898 startade Anita och Lida en tysk del av Josephine Butlers Federationen i Hamburg. Tyskland hade ett system som liknade den svenska reglementeringen, där det var helt lagligt för män att köpa kvinnor i prostitution, medan de prostituerade kvinnorna utsattes för hårda regler och kontroller som begränsade deras liv.

  1902 tog Lida, Anita, Minna Cauer och tio andra feminister initiativ till bildandet av Tyskland första organisation för rösträtt för kvinnor, DVF, Deutscher Verband für Frauenstimmrecht. Då var det i delar av Tyskland fortfarande förbjudet för kvinnor att alls delta i politiska organisationer eller offentliga möten. Den lagen upphävdes först 1908. Men 1913 ledde konflikter till att DVF ändrade inriktning, och Lida och Anita tog då initiativ till en ny rösträttsorganisation, DF, Deutscher Frauenstimmrechtsbund.

När första världkriget bröt ut engagerade sig både Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg i fredsfrågan. Lida skrev en artikel i tidningen Die Frauenbewegung, där hon fördömde de systematiska våldtäkterna av kvinnor som var en del i kriget. Hon och Anita var dessutom med bland initiativtagarna till kvinnornas internationella fredskongress i Haag i Nederländerna 1915. Både Lida och Anita var också med och startade WILPF, Women's International League for Peace and Freedom. Det gjorde att de blev hårt fördömda i Tyskland, eftersom myndigheterna såg kvinnornas fredsarbete i ett krigförande land som förräderi.

Anita Augspurg, den engelsk-irländska feministen Charlotte Despard och
Lida Gustava Heymann var alla engagerade pacifister.

den militärdiktatur som ledde Tyskland under kriget införde ett förbud för Lida Heymann att hålla offentliga tal. Då gick hon under jorden hellre än att beordras förbud att bo kvar i Tyskland.

  I och med den tyska revolutionen och krigets slut 1918 infördes rösträtt för kvinnor, som röstade första gången 1919. Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg började då ge ut sin tidning Die Frau im Staat. Tillsammans försökte de också få Hitler utvisad till Österrike (där han var född) efter hans misslyckade kuppförsök i München 1923.

  När Hitler slutligen tog makten i Tyskland 1933 var Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg på semester utomlands. Nazisterna konfiskerade deras hem och allt som fanns där, inklusive alla deras papper och alla deras historiska dokument. Både Heymann och Augspurg stod på nazisternas dödslistor. De vågade inte resa tillbaka till Tyskland, utan bosatte sig i exil i Zürich i Schweiz. De var utfattiga, eftersom nazisterna också hade lagt beslag på deras pengar, så de klarade sig med hjälp av internationella vänner. 1934 varnade Lida Heymann för nazisternas kommande krig: "Fascism är detsamma som krig." Året därpå skrev Lida i tidningen PAX International och beklagade grannländernas tystnad inför Hitlerregimen. Hon varnade för att kvinnor skulle förlora alla rättigheter i det tredje riket och tvingas tillbaka till att ständigt föda barn och passa upp på män.

  Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg fortsatte att vara aktivister under hela sina långa liv. De var feminister, pacifister, vegetarianer och engagerade i djurs rätt. I början av 1940-talet skrev Lida sina memoarer. Trots att de inte fick uppleva Tysklands kapitulation var de hela tiden inställda på att Hitler skulle förlora, och de behöll sin positiva inställning till framtiden. Lida Gustava Heymann sa att när kriget var slut var det dags att bygga en ny värld och då borde slagordet vara: Ingenting är omöjligt.

Anita och Lida deltar i WILPF:s
9:e internationella kongress i Luhacovice i dåvarande Tjeckoslovakien.

  Men krigsslutet fick de inte uppleva. Lida Heymann dog av cancer den 31 juli 1943, 75 år gammal, endast några månader före sin livskamrat.