«  Den mest kända ledaren för den engelska suffragettrörelsen

Emmeline Pankhurst är den mest kända ledaren för den engelska suffragettrörelsen. Efter sin död har hon också kallats "den konservativa revolutionären".

Emmeline Goulden föddes den 15 juli 1858 i Moss Side utanför Manchester i England. Båda föräldrarna var politiskt engagerade, bland annat mot slavhandeln. De engagerade också barnen i politiska aktiviteter.

  Emmelines mamma – Sophia Jane Craine – prenumererade på Women's Suffrage Journal och båda föräldrarna förespråkade rösträtt för kvinnor. Redaktören för Women's Suffrage Journal, Lydia Becker, blev Emmelines idol efter att hon som 14-åring hade hört Becker föreläsa.

    En tonårig Emmeline, 1870-tal.

  När Emmeline var 20 år träffade hon den mer än dubbelt så gamla advokaten och socialisten Richard Pankhurst, som också förespråkade rösträtt för kvinnor. Hon ville leva med honom utan att gifta sig, men han drev igenom att de skulle gifta sig – för att hon skulle bli accepterad i samhället när hon drev politiska frågor.

  De närmaste tio åren födde Emmeline fem barn: Christabel, Sylvia, Francis, Adela och Harry. Men Francis dog när han bara var sex år. När Harry föddes ett år senare döpte Emmeline honom därför till Harry Francis, till broderns minne.

Adela, Sylvia & Christabel.

  Samtidigt engagerade sig Emmeline i Women's Suffrage Society, en lokalförening av NSWS, National Society for Women's Suffrage. I familjen Pankhursts hus samlades rösträttskvinnor och socialister från många olika länder för möten.

  Men 1888 splittrades NSWS. Emmeline Pankhurst fortsatte i den del som kallade sig Parliament Street Society. Men där var de inte överens när det gällde gifta kvinnors rösträtt – några ansåg att deras män kunde rösta för de gifta kvinnorna, medan änkor och ogifta skulle ha rösträtt. Det ledde till att Emmeline Pankhurst och hennes man året därpå gick med Elizabeth Wolstenholme och hennes man och startade Women's Franchise League. Emmeline var också aktiv i Independent Labour Party.

  När flera rösträttsorganisationer 1897 gick samman i NUWSS, National Union of Women's Suffrage Societies, gick Emmeline med där.

1898 dog Richard och Emmeline lämnades ensam med barnen och en mycket försämrad ekonomi. Hon tog jobb med att registrera födslar och dödsfall i området, vilket lärde henne mer om villkoren för de fattiga kvinnor som hon mötte i arbetet.

  Emmeline blev alltmer trött på att ingenting hände med kravet på rösträtt för kvinnor, och 1902 kom den amerikanska feministen Susan B. Anthony på besök i England. Hon inspirerade både Emmeline och Christabel, och blev den direkta orsaken till att de 1903 tillsammans med Emmelines lillasyster Mary Clarke tog initiativ till en ny organisation: WSPU, Women's National and Political Union – suffragetterna. Deras motto var: Handlingar, inte ord (Deeds, not words).

  Alla Emmelines tre döttrar gick med i WSPU, som leddes med snart järnhand av Emmeline och Christabel. I sin självbiografi skrev Emmeline att de aldrig försökte vara en demokratisk organisation: "WSPU är helt enkelt en rösträttsarmé i fält". Från början ägnade de sig inte åt direkt olagliga aktioner, men redan efter några år började de med mer militanta metoder som att störa offentliga möten, krossa fönster, kedja fast sig vid offentliga byggnader, och sätta eld på bland annat brevlådor.

Emmeline Pankhurst höll ofta tal vid Trafalgar Square.

Kampen hårdnade

1908 organiserade Emmeline det största politiska mötet som då någonsin hållits i London, med över en halv miljon deltagare i Hyde Park. Makthavarnas motstånd mot suffragetterna var hårt, och WSPU i sin tur blev än mer militanta, de brände kyrkor och vandaliserade golfbanor. De arresterades, både för att de alls var aktiva och på grund av sina olagliga aktioner.

  Emmeline hörde till dem som gång på gång sattes i fängelse. Liksom de andra suffragetterna hungerstrejkade hon, och tvångsmatades. Det tärde på Emmelines hälsa, särskilt som hon då var i 50-årsåldern.

Ovanför: Tvångsmatning i fängelset.

Till vänster:
Emmeline Pankhurst vilar upp sig efter upprepade fängelsevistelser.

Medaljen som de hungerstrejkande fick
av WSPU.

Familjen splittrades

Adela och Syliva blev allt mer kritiska till WSPU och Adela lämnade organisationen medan Sylvia senare blev utesluten. Men de var kritiska av delvis olika skäl. Adela var emot de militanta metoderna och gick ur WSPU 1911. Hon flyttade till Australien och Emmeline träffade henne inte mer. Sylvia var även kritisk till att WSPU riktade sig mer och mer åt medelklassens kvinnor och fjärmade sig från socialismen.

  När första världskriget bröt ut blev meningsmotsättningarna ännu större. Emmeline och Christabel stödde kriget, så WSPU
la ner sitt arbete för kvinnors rösträtt för att istället arbeta för Storbritanniens krigsinsats – och i gengäld släpptes alla WSPU-fångar ut ur fängelset. Sylvia och Adela däremot var pacifister, och arbetade emot kriget.

Emmeline Pankhurst med sina adoptivdöttrar och sköterskor.

Vid 57 års ålder, och trots att hon inte hade någon fast inkomst, adopterade Emmeline Pankhurst fyra fattiga barn
(som hon ändrade namnen på i och med adoptionen). Hon var samtidigt djupt engagerad i arbetet för Storbritanniens sak i kriget. 1916 reste hon till USA och försökte uppmana rösträttskvinnorna där att lägga kvinnors rösträtt åt sidan och istället stödja de amerikanska krigsinsatserna. Efter att tidigare varit radikal blev Emmeline allt mer negativ till vänstern, och allt mer nationalistisk.

  När första världskriget tog slut införde Storbritannien delvis rösträtt för vissa kvinnor, beroende på ålder och inkomst. Emmeline och Christabel la ner resterna av WSPU och startade istället ett politiskt parti för kvinnor: Women's Party. De krävde bland annat ändringar i lagar om giftermål och skilsmässa, lika lön för lika arbete och kortare arbetstid.

  Att Emmeline själv en gång inte ville inordna sig i äktenskap verkade hon ha glömt när hon bröt fullständigt med dottern Sylvia – för att Sylvia levde ogift med en italiensk socialist och fick ett utomäktenskapligt barn med honom. Emmeline vägrade träffa både Sylvia och sitt barnbarn.

  1926 gick Emmeline Pankhurst med i det konservativa partiet och hennes tanke var att ställa upp som kandidat till parlamentet. Men hennes hälsa var försvagad. Hon dog den 14 juni 1928, samma år som hon skulle fylla 70.

  18 dagar efter hennes död beslöt parlamentet att kvinnor i England skulle få rösträtt på lika villkor som män.

       Statyn till höger står vid Victoria Tower Gardens i London.

Hela Emmeline Pankhursts självbiografi My Own Story finns att läsa på Gutenbergs sida på nätet.>