«  Grand old lady i Storbritanniens rörelse för kvinnors rösträtt

Elizabeth Wolstenholme var inte bara en rösträttskämpe redan på 1860-talet, hon drev också redan då många av de frågor vi kämpar med idag. Kanske är det just för att hon var så ovanligt radikal som hon mer eller mindre har suddats ut ur historien.

Elizabeth Wolstenholme föddes den 15 december 1833 i Manchester i England. Pappan var präst och mamman dog när Elizabeth nyfödd. Därför uppfostrades hon av sin styvmor Mary. Hon blev tidigt medveten om att kvinnor inte räknades. Medan hennes bror fick studera och blev matematikprofessor, fick Elizabeth bara gå två år i skola.

  Innan Elizabeth hunnit fylla 12 år dog även pappan. Elizabeth försökte då driva igenom att hon skulle få börja studera på det nyöppnade Bedford College for Women. Men hennes morbror, som var hennes förmyndare, vägrade. Hon måste anpassa sig till morbrodern tills hon fyllde 21 år. Under tiden försökte Elizabeth studera på egen hand, allt hon kom över.

  När hon var 17 var Elizabeth vid ett tillfälle brudtärna på ett bröllop, och hon sa att det var då hon på allvar blev feminist. Hon insåg helt enkelt vad äktenskapet betydde för kvinnor – att "dömas till livlång fattigdom och beroende", utan att kunna bestämma över sin kropp eller sina handlingar.

  När Elizabeth var 21 år, och fått ut sitt arv, startade hon en egen flickskola, The Grange, i Worsley i Lancashire, och jobbade där i fram till 1871. I hennes skola fick tjejerna inte bara studera det som kallades "kvinnliga" saker, som teckning, sång och dans, utan också matematik, politisk ekonomi och andra ämnen som dåtiden oftast ansåg för "manliga" för en flickskola.

Kvinnors rätt till utbildning blev den första frågan Elizabeth Wolstoneholme tog kamp för. Tillsammans med andra lärare startade hon Manchester Schoolmistresses' Association 1865. Två år senare hjälpte hon och hennes kompis Josephine Butler till att starta North of England Council for the Higher Education of Women. Elizabeth medverkade i Josephines bok om kvinnors arbete, med ett kapitel där hon kritiserade föräldrar i medelklassen för att de struntade i sina döttrars utbildning.

Reglementeringen

1864 införde Storbritannien ett lag om könssjukdomar. Det påstods vara för att få bukt med spridningen av syfilis. Men sättet att hantera det var att de, precis som i Sverige och flera andra länder i mitten av 1800-talet, införde ett reglementeringssystem. Det innebar kvinnor i prostitution regelbundet måste genomgå förnedrande kontroller för att se om de hade någon könssjukdom. Prostitutionsköparna kontrollerades inte. Elizabeth var upprörd av dubbelmoralen i att kvinnor skulle bära skammen för det som i själva verket var mäns sexuella utnyttjande.

  Tillsammans med Josephine Butler startade Elizabeth 1869 organisationen LNA, Ladies National Association for the Repeal of the Contagious Diseases Acts, föregångaren till Federationen. De publicerade ett Ladies Manifesto, som slog fast att lagen var diskriminerande både utifrån kön och klass. Bland medlemmarna i LNA fanns även kända kvinnor som till exempel Florence Nightingale.

  Först 1886 lyckades de få bort lagen. Det var ändå över 30 år före kvinnorörelsen i Sverige, som fick bort motsvarande lag först 1918.

Rösträtt för kvinnor

Elizabeth Wolstenholme tänkte att det aldrig skulle gå att få bort såna könsdiskriminerande lagar om inte kvinnor hade rösträtt. Tillsammans med Elizabeth Garrett, Frances Power Cobbe och fem andra startade hon 1865 en av de första brittiska rösträttsföreningarna, Kensington Society i London.

  Men redan efter ett par månader upptäckte Elizabeth att det var för jobbigt att ta sig till London för möten. 1866 startade hon tillsammans med bland andra Lydia Becker Manchester Women's Suffrage Committe. Två år senare gick bägge föreningarna samman med liknande föreningar i Edinburgh och Dublin i den första nationella organisationen för rösträtt för kvinnor: NSWS, National Socierty for Women's Suffrage.

Men det var inte helt lätt för Elizabeth Wolstenholme bland de medelklassdamer som drev rösträttskampen i mitten av 1800-talet. Hon var helt enkelt för radikal. Eftersom hon var emot äktenskap levde hon tillsammans med en man utan att vara gift. Dessutom hade hon med tiden blivit ateist. De två sakerna räckte förstås för att bli ifrågasatt. Men när hon dessutom blev med barn blev det för mycket för många.

  Elizabeth och hennes man hade genomfört en personlig ceremoni där de inför vittnen gav varandra högtidliga löften att ta ansvar för barnet hon väntade. Det räckte förstås inte för folk. Josephine Butler försökte försvara henne i ett brev till några ledande rösträttskvinnor. Men även nära vänner, som Lydia Becker, tyckte att Elizabeth gick för långt. Millicent Garrett Fawcett, som inte kände Elizabeth Wolstenholme närmare, angrep henne för att hon gav kvinnorörelsen dåligt rykte.

  Kraven var bestämda: Elizabeth måste gifta sig för att få fortsätta vara med i kvinnorörelsen. Så hon kände sig tvingad att böja sig. Paret gifte sig till slut borgerligt i London 1874, i en cermoni där Elizabeth inte måste lova att hon skulle lyda sin man. Hon vägrade också sätta på sig ring och hon behöll sitt efternamn, även om hon ofta kallades Wolstenholme-Elmy senare.

  Elizabeth drog sig tillbaka och slickade såren medan hon tog hand om sin nyfödde son Frank, som alltså föddes inom äktenskapet. Men det dröjde inte länge innan hon var igång igen.

Envetet motstånd mot mäns makt

Redan 1867 hade Elizabeth Wolstenholme varit en av dem som startade MWPC, Married Women's Property Committee. Kvinnor som hade egendom när de gifte sig måste på den tiden överlåta allt de ägde till mannen, gifta kvinnor kunde inte äga något. MWPC krävde en lag om att kvinnan skulle ha rätt till sin egendom även som gift. Elizabeth var sekreterade i MWPC under femton år, fram till 1882, då Storbritannien införde en sån lag, som gav kvinnan rätt till både sin egendom och sin inkomst.

  Elizabeth Wolstenholme såg till hela kvinnoförtrycket. Genom sin man, som var socialist, mötte hon fabriksarbeterskor och lärde sig om arbetarkvinnors villkor. Hon blev medlem i Manchester Branch of the Society for the Employment of Women. Hon var också ofta på besök hos sina vänner Esther Roper och Eva Gore-Booth, vars arbete i Women Textile Worker's Committe Elizabeth stöttade.

  Elizabeths motstånd mot äktenskapet ledde också till att hon blev den första kvinnan i Storbritannien som talade offentligt om våldtäkt inom äktenskapet. Redan 1880 krävde hon att det skulle införas en lag mot våldtäkt inom äktenskapet. Detta var alltså mer än 100 år innan en sån lag infördes i Storbritannien 1991.

  1884 drog Elizabeth igång en kampanj för att mammor skulle ha rätt att vara vårdnadshavare för sina barn vid en skilsmässa. Otroligt nog lyckades feministerna få igenom en sådan lag redan efter två år.

Elizabeth Wolstenholme i mitten följer "Women's Coronation Procession" från
en balkong. WSPU arrangerade demonstrationen precis innan kung Georg V:s
kröning 1911, för att betona att rösträtt hörde den nya tiden till.

Kampen för kvinnors rösträtt fortsatte Elizabeth Wolstenholme under hela sitt liv, först lokalt, sen i NSWS, sen i Women's Franchise League, sen i NUWSS, National Union of Women's Suffrage Societies, och när Pankhursts 1903 startade WSPU, Women's Social and Political Union, gick hon med där också. Då var hon 70 år, men lika engagerad.

  Egentligen var Elizabeth helt emot WSPU:s våldsamma metoder, och det sa hon offentligt. Men hon ansåg att tvångsmatningen av de hungerstrejkande sufragetterna var "statens tyranni", och därför var hon kvar i WSPU. Även det var hon tydlig med i sina offentliga uttalanden.

  När WTRL, Women's Tax Resistance League, startades 1909 var Elizabeth Wolstenholme med även där.

  Men när första världskriget bröt ut var Elizabeth besviken på både NUWSS och WSPU. Hon hade varit övertygad pacifist genom hela livet, och det fortsatte hon vara då de nationalistiska strömningarna började breda ut sig även inom de delarna av rösträttsrörelsen.

Genom åren skrev Elizabeth Wolstenholme massor av artiklar till olika tidningar och flera böcker. Dessutom skrev hon dikter, exempelvis The Song of the Insurgent Women (Sången om de upproriska kvinnorna) 1906.

  Elizabeth Wolstenholme dog den 12 mars 1918, 84 år gammal, efter att hon ramlat nedför en trappa och slagit i huvudet. Bara några dagar tidigare hade hon fått veta att kungen godkänt lagen om att rösträtt för kvinnor skulle införas, åtminstone delvis, i Storbritannien. Det som hon då hade kämpat för i över femtio år.

Maureen Wright: Elizabeth Wolstenholme Elmy and the Victorian Feminist Movement: The Biography of an Insurgent Woman, 2014.

   Tillbaka till förra sidan
  Till tema rösträtt i Storbritannien
Tillbaka till listan på förmödrar

UPP
UPPDATERAD: 2021-05-25