«  Den första kvinnoorganisationen mot reglementeringen

Några av de brittiska kvinnor som drev kampen mot reglementeringssystemet,
från vänster: Lydia Becker, Elizabeth Wolstenholme, Florence Nightingale
och Josephine Butler.

1864 införde Storbritannien en lag om smittsamma sjukdomar, Contagious Diseases Acts. De införde alltså det som kallades reglementeringssystemet, som redan använts i Sverige sedan 1847.

  Syftet sas vara att minska spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar. Lagen innebar att kvinnor tvingades av polis till medicinska kontroller. Vartefter stärktes sedan lagen, 1866 och 1869, genom att polisen fick ännu större befogenheter och lagen gällde allt större områden.

  Lagens uttalade syfte var alltså att minska smitta. Men mäns rätt att utnyttja redan utsatta kvinnor för sin sexualitet sågs som självklar, smittan ansågs bara spridas av kvinnorna. Kvinnor, framför allt arbetarkvinnor, utsattes därmed dubbelt – först genom männen som utnyttjade dem sexuellt, sedan av samhället genom kontrollsystemet. Allt medan männen lugnt kunde fortsätta smitta ner både sina fruar och nya kvinnor i prostitution.

  Dåtida feminister reagerade förstås.

1869 startade Elizabeth Wolstenholme och Josephine Butler en organisation med krav på att lagen skulle avskaffas: Ladies National Association for the Repeal of the Contagious Diseases Acts (LNA). De fick omedelbart ett massivt stöd.

  På nyårsdagen 1870 publicerade de en artikel med rubriken "Women's Protest" i The Daily News, undertecknad av 124 kända kvinnor. Där förklarade de vilken dubbelmoral detta var; att lagen slog mot offren medan de som bar ansvaret för prostitutionen, och därmed för smittan, förblev ostraffade. Artikeln spreds vidare som ett Ladies Manifesto, och slog fast att lagen var diskriminerande både utifrån kön och klass.

  Josephine Butler reste runt i Storbritannien och höll massor av föredrag överallt. Det gjorde att många män fördömde henne, medan kvinnor blev inspirerade.

Efter två år hade LNA hela 57 lokalavdelningar runt om i landet. De gav också ut en mängd broschyrer om prostitution.

  Många av dåtidens kända feminister var medlemmar, som Florence Nightingale, Lydia Becker och Anna Maria Priestman och hennes systrar. Lokalt var feminister som Isabella Ormston Ford, hennes mamma och systrar med.

  LNA:s viktigaste kamp var mot reglementeringssystemet, men de argumenterade emot kvinnoförtryck över huvud taget, och krävde kvinnors rättigheter, inklusive rösträtt.

  Snart insåg de också behovet av att göra kampen internationell, så att reglementeringssystemet kunde avskaffas överallt. Därför tog Josephine Butler 1875 initiativ till det som kort kallades för Federationen, med hela det långa namnet British, Continental and General Federation for the Abolition of Prostitution (Den brittiska, kontinentala och allmänna federationen för upphävandet av prostitutionen).

Några av deltagarna på Federationens konferens i Genève 1877.

  Efter närmare tjugo års kamp lyckades LNA få lagen om Contagious Diseases Acts pausad i Storbritannien 1883 och sedan upphävd 1886.

I Sverige tog det betydligt längre tid, här lyckades feminister inte upphäva reglementeringssystemet förrän 1918.

Hjördis Levin: Kampen mot den vita slavhandeln, Gidlunds 2015.