«  Sveriges stora rösträttsorganisatör

Signe Wilhelmina Ulrika Bergman föddes 10 april 1869 i en finare familj som det första av flera barn. Familjen var konservativ och mycket bildad, och därför fick Signe en omfattande bildning. Men hon fick inte ta någon examen, eftersom hon var kvinna. Däremot lärde hon sig flera språk flytande. Det ingick även för en bildad dam att ha rest i England, Frankrike, Schweiz och Italien.

  20 år gammal reste Signe till England för att med kortare uppehåll stanna där i åtta år. Hon jobbade först åt sin släkting Martina Bergman Österberg på hennes gymnastikinstitut i London och de sista åren var hon sekreterare åt en känd paleontolog på British Museum. Anna Whitlock skrev senare att "Det ordnade, korrekta, förfinade och reserverade i engelskt överklassliv" passade Signe Bergmans väsen.

  Hemma i Sverige igen 1897 fick Signe jobb på Sveriges Allmänna Hypoteksbanks kontor, där hon efter tio år avancerade till kassör och där hon jobbade kvar till pensionen 1928. Redan 1897 gjorde Signe Bergman något på den tiden inte var helt ok för finare damer: hon flyttade ensam till en egen lägenhet, som hon inredde i engelsk stil. Där hon bodde med endast en husa (något måste ju en finare dam ha!).

  Signe Bergman har själv berättat hur det kom sig att hon gick med i rösträttsrörelsen. Stockholms borgmästare Carl Lindhagen drev 1905 att rösträttsfrågan skulle utredas, och en riksdagsman från högern svarade att kvinnor själva inte ville ha rösträtt, för om de hade velat det så skulle deras organisation ha många fler medlemmar. Det var hans ord "som liksom med eldskrift präntade sig in i min själ, och som inte lämnade mig någon ro, förrän åtminstone jag gjort vad på mig ankomme, för att tillbakavisa hans yttrande". Signe berättade att hans ord öppnade hennes ögon och fick henne att inse att det inte räckte med att hon tyckte att kvinnor skulle ha rösträtt, hon måste organisera sig!

Sagt och gjort, när Signe Bergman var 36 år gammal gick hon med i Stockholmsavdelningen av LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Där blev hon snart rörelsens största organisatör. 1907 blev hon sekreterare i LKPR:s verkställande utskott, 1909 blev hon vice ordförande och 1914 ordförande i LKPR. Hon var också LKPR:s representant i den internationella paraplyorganisationen IWSA, International Woman Suffrage Allience. Där var hon dessutom kassör (eller som det då hette: skattmästare).

Jus suffragii är latin för "rätten att rösta" och det blev symbolen för den svenska rösträttsrörelsen, liksom för IWSA, som döpte sin tidning till det.

  Signe Bergman deltog i alliansens kongresser i Köpenhamn, Amsterdam, London, Budapest och Paris. När den sjätte världskongressen för kvinnors rösträtt hölls i Sverige 1911 var Signe Bergman huvudansvarig. Den har beskrivits som den bäst organiserade och mest lyckade av alla rösträttsalliansens jättekongresser.

Folkvimmel vid restaurangen under IWSA:s kongress i Stockholm 1911.

  Signe Bergman är numera kanske inte lika känd som några av de andra mest drivande i LKPR. Det kan i så fall bero på att hon inte gärna höll tal, reste på agitationsturnéer eller syntes lika mycket. Hon var istället organisatören som drev fram arbetet. Hon ansvarade för de två namninsamlingarna 1907 och 1913, där den senare samlade omkring 350 000 namn – en enorm siffra för den tiden. Och det var Signe Bergman som såg till att LKPR startade sin tidning Rösträtt för kvinnor 1912.

Det var ofta i hennes lägenhet som rösträttskvinnorna samlades i kampen. Bland alla lovord som de andra rösträttskvinnorna sagt om Signe Bergman hör att hon var världsvan, talade många språk, och hade stor kännedom om internationella förhållanden. Hon var praktisk, noggrann, korrekt, omtänksam och hade ett brinnande intresse för kampen för kvinnors rösträtt. Samtidigt som hon hade politisk överblick brydde hon sig om varje minsta detalj. Hon ville ha kontroll på allt, och hon arbetade jämt. Det senare ledde till den enda kritiken mot henne, nämligen att hon ibland kunde pressa även andra väl hårt.

  Signe Bergman var partipolitiskt aktiv i Frisinnade landsföreningen (liberaler), men hon var i första hand feminist. Hon ansåg att rösträtten måste gå före partipolitiska hänsyn: "den som inte är beredd att gå emot sitt eget parti, om så fordras, för kvinnorösträttsfrågans skull, den bör aldrig ta upp arbetet för denna fråga".

För varje år fick kvinnors rösträtt allt större stöd, men varje gång frågan kom upp i riksdagen stoppades den av högern i första kammaren*. 1917 satsade LKPR återigen hårt på att vinna kampen, men än en gång tog det stopp i första kammaren. Då gick Signe Bergman in i väggen. Hon som alltid peppat alla andra att kämpa vidare vid varje motgång tog slut. "Man ger inte sig själv så helt och hållet åt en sak utan straff." ... "Det var en annan Signe Bergman jag nu såg för mina ögon, med ett ansikte stelnat i sorg och hopplöshet. Det är något som dör inom henne, var min beklämda känsla", skrev Frigga Carlberg i tidningen Rösträtt för kvinnor. "Det är överansträngningens tragedi", skrev Anna Whitlock.

  Signe Bergman avgick som ordförande för LKPR och Karolina Widerström tog över. Men Signe fortsatte trots allt arbetet i styrelsen för IWSA.

  När rösträtt för kvinnor hade införts började Signe Bergman ägna sig åt välgörenhet i Kronprinsessan Margaretas minnesfond. Något annat har vi inte hittat om hennes senare liv.

  Signe Bergman dog den 9 maj 1960, 91 år gammal.

* På den tiden hade riksdagen ett system av första respektive andra kammaren, som fungerade helt olika.

Du kan läsa mer om 2-kammarsystemt HÄR.

Hjördis Levin: En kämpande kvinna – rösträttsgeneralen Signe Bergman, i Vi Mänskor, nr 2/1997.

Christina Florin: Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse, Atlas bokförlag, 2006.