«  Starten för den amerikanska rörelsen för kvinnors rösträtt

Kvinnorna som satte igång alltihop, överst från vänster: Martha Coffin Wright,
Lucy Stone, Antoinette Brown och Lucretia Mott. Nedre raden: Elizabeth Cady
Stanton, Sojourner Truth, Ernestine Rose och Pauline Kellogg Wright Davis.

National Woman's Rights Convention var en serie konferenser för kvinnors rättigheter som hölls elva gånger i USA, med början 1850. De blev starten för den amerikanska kampen för kvinnors rösträtt.

Bakgrunden var att Lucretia Mott och Elizabeth Cady Stanton hade lärt känna varandra i kampen mot slaveriet. De hade båda deltagit i världens första anti-slaveri-konferens i London 1840. Men där hindrades kvinnorna från att tala just för att de var kvinnor. Det fick dem att bestämma sig för att de ville lyfta kvinnors villkor. Först åtta år senare blev det av, då de ordnade USA:s första lokala kvinnorättskonferens i Seneca Falls i staten New York i juli 1848. Där antog de en deklaration som Elizabeth Cady Stanton skrivit, Declaration of Sentiments. Den innehöll tolv resolutioner med olika krav, som kvinnors rätt till egendom, rätt till skilsmässa, utbildning, likalön – och rösträtt. Det sista blev det stor diskussion kring innan det slutligen fick stå kvar. Det var första gången kvinnor i USA krävde rösträtt.

  Seneca Falls-konferensen fick mycket stor uppmärksamhet, och den följdes genast av flera andra lokala kvinnorättskonferenser.
Men den fick också till följd att flera deltagare började prata om att skapa nationella konferenser. Lucy Stone, Paulina Kellogg Wright Davis och några till började planera.

Den första nationella konferensen hölls i Worcester i Massachusetts i oktober 1850. Deltagarna kom från elva stater. Bland talarna fanns Ernestine Rose, Antoinette Brown, Lucy Stone, Lucretia Mott och Frederick Douglass.

Dåtida illustration av Elizabeth Cady Stanton
som talar på den första konferensen.

  Lucy Stone ordnade sedan så att talen trycktes upp i små broschyrer, som de spred till alla de kunde. Susan B. Anthony, som inte var med på den första konferensen, sa senare att det var när hon läste Lucy Stones tal från konferensen som hon bestämde sig för att engagera sig för kvinnors rättigheter.

Häftena spreds också till andra länder, och det var de som inspirerade kvinnor som exempelvis Anne Knight i Sheffield i England att starta SPFA, Sheffield Female Political Association, och driva Storbritanniens första organiserade krav på kvinnors rösträtt.

  Deltagarna på den första National Woman's Rights Convention beslöt att inte bilda någon gemensam organisation, utan att de istället skulle hålla liknande konferenser varje år. Dessutom bildade de kommittéer som skulle arbeta med olika frågor mellan konferenserna. I jämlikhetens namn utsåg de en ansvarig centralkommitté med nio kvinnor och nio män.

Den andra National Woman's Rights Convention hölls även den i Worcester, i oktober 1851. Där tog de upp kvinnors rätt till utbildning och arbete, inklusive rätten att bli domare och andra högre ämbeten. De tog också upp prostitution och hur kvinnor förtrycks inom äktenskapet. Ernestine Rose höll sitt berömda tal The Tender Ivy Plant. Och Sojourner Truth höll sitt lika berömda tal Ain't I a Woman?

  Vid den tredje konferensen, i Syracuse i New York state 1852, höll Susan B. Anthony och Matilda Joslyn Gage sina första tal om kvinnors rättigheter. Lucy Stone var klädd i bloomers och pratade om dem. Elizabeth Smith Miller drev att de skulle bilda en nationell kvinnoorganisation, men hon röstades ner.

  Vid den fjärde konferensen, i Cleveland, Ohio 1853, var Ernestine Rose den mest uppmärksammade talaren, och året därpå, i Philadelphia i Pennsylvania 1854, var Ernestine Rose ordförande för konventet. Det ansågs anmärkningsvärt, eftersom hon var uttalad ateist och de flesta i den amerikanska rösträttsrörelsen då var kristna. Det året arrangerades konferansen av bland andra Harriet Forten Purvis och hennes systrar.

Vid den sjätte konferensen, i Cincinnatti, Ohio 1855, avbröt en aggressiv man konferensen genom att påstå att de bara var besvikna kvinnor, vilket fick Lucy Stone att komma med sin berömda kommentar om att vara en besviken kvinna.

  Efter det följde fyra konvent som hölls i New York City 1856, 1858, 1859 och 1860. Inbördeskriget satte stopp för de kommande årens konvent, men 1866 hölls det elfte och sista National Woman's Rights Convention i New York City.

Det blev den sista konferensen, eftersom de då till slut bestämde sig för att bilda en gemensam organisation. Det blev AERA, American Equal Rights Association, som krävde lika rättigheter för alla amerikanska medborgare, särskilt rösträtt, oavsett hudfärg eller kön.

Den stora bronsstatyn av deltagarna på den första konferensen 1848 finns i
Women's Rights National Historical Park i Seneca Falls, New York.