«  Skapade en långlivad konflikt inom rösträttsrörelsen

Bland de mest kända av AERA:s grundare fanns Lucy Stone, Susan B Anthony,
Elizabeth Cady Stanton och Frances Ellen Watkins Harper.

American Equal Rights Association (AERA) bildades 1866 som en direkt följd av den elfte National Woman's Rights Convention.

  I och med att det amerikanska inbördeskriget tog slut 1865 avskaffades slaveriet. Därmed blev det möjligt att driva att alla förtryckta grupper skulle ha samma rättigheter som vita män, och att rösträtten skulle bli det som på den tiden kallades universell rösträtt: för alla medborgare, oavsett etnicitet, kön eller inkomst.

  Men AASS, American Anti-Slavery Society, hade bestämt sig för att driva rösträtt endast för svarta, det vill säga i praktiken: svarta män. De hävdade att de stödde kvinnors rösträtt, men att det taktiskt sett var bättre att se till att "svarta" fick rösträtt först.

  En del ledande svarta män, som Frederick Douglass, höll inte med. Han instämde med Susan B. Anthony, som frågade ordföranden i AASS hur han kunde se det som att han drev "svartas" rösträtt, hade han missat det självklara faktum att svarta bestod av både män och kvinnor? Anthony och Douglass valde istället – tillsammans med flera av de kvinnor som varit mest drivande med National Woman's Rights Conventions – Elizabeth Cady Stanton, Lucretia Mott, Ernestine Rose, Lucy Stone, Frances E.W. Harper med flera – att starta en helt ny organisation, AERA, som krävde lika rättigheter för alla amerikanska medborgare, och universell rösträtt. Till ordförande valdes Lucretia Mott.

Under 1867 genomförde AERA två stora kampanjer i Kansas respektive New York State. De motsatte sig att det skulle krävas egendom för att få rösta, eftersom det diskriminerade både svarta män och alla kvinnor oavsett hudfärg, som mer sällan än vita män var tillräckligt rika för att få rösta.

Louisa Matilda Jacobs (dotter till Harriet Jacobs,
som skrivit en känd bok om sitt liv som slav)
blev anställd på AERA för att resa runt och
föreläsa om universell rösträtt.

  Men som en följd av inbördeskriget lades det vid den tiden fram två förslag till ändring av USA:s konstitution, som skulle tilldela även svarta män rösträtt. Fram tills dess hade det stått om "medborgares" rösträtt, vilket tolkades som män – kvinnor räknades inte som medborgare. Men 14th Amendment föreslog att formuleringen skulle ändras så att det uttryckligen skulle stå att endast män kunde rösta. 15th Amendment sa att ingen stat skulle ha rätt att neka någon rösträtt på grund av "ras, hudfärg eller tidigare slaveri". Att rösträtt på det sättet skulle införas för svarta män men inte för kvinnor – oavsett etnicitet – skapade förstås splittring både inom gruppen svarta, gruppen kvinnor och gruppen svarta kvinnor.

AERA delades allt mer upp i två riktningar, som drog åt olika håll. Den ena, ledd av Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony, fortsatte att kräva universell och federal rösträtt, alltså att alla i landet skulle tilldelas rösträtt samtidigt. Den andra, ledd av Lucy Stone och hennes man, ansåg att kvinnor av taktiska skäl skulle stå tillbaka och istället stötta förslaget om rösträtt för svarta män.

  När Anthony och Cady Stanton inledde ett ekonomiskt tidningssamarbete med en rik man som var känd som rasist, George Francis Train, avgick Lucretia Mott som ordförande i AERA i protest och flera andra i AERA kritiserade dem hårt. Vid samma tid skrev Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony flera tidningsartiklar om kravet på rösträtt endast för svarta män på ett sätt som var som både elitistiskt och rasistiskt i sin egna tidning The Revolution.

  1869 ledde splittringen i AERA till att två nya organisationer bildades: NWSA, National Woman Suffrage Association, och AWSA, American Woman Suffrage Association.

  Men det är en förenkling att säga att splittringen i AERA berodde på Anthonys och Cady Stantons agerande. I USA idag framställs konflikten i AERA ibland som att den linje som var emot 15th Amendment, för att det skulle ge rösträtt endast till svarta män, därmed stod för rasism. Men det stämmer inte, sett till att drivande svarta rösträttskvinnor som Harriet Forten Purvis, Harriet Tubman och Sojourner Truth instämde i den linjen. Sojourner Truth sa:

  Enstaka ledande svarta män i abolitionsrörelsen, som Robert Purvis, stödde att kravet fortsatt måste vara att rösträtten skulle gälla alla. Han sa att han inte kunde tycka att hans son skulle få rösta men inte hans dotter, hon var ju dubbelt förtryckt – både som svart och som kvinna.

  Konflikten i AERA gällde snarare fler saker samtidigt. AWSA med Lucy Stone i spetsen stod, åtminstone vid tiden för bildandet, nära det republikanska partiet. De ville ha både män och kvinnor som medlemmar, även i ledande ställning. De ville fokusera på att få rösträttsrörelsen att framstå som välanpassad, och inrikta sig mot att påverka lagstiftare. NWSA var partipolitiskt oberoende och fokuserade inte bara på rösträtt, utan drev kvinnors rättigheter på alla möjliga plan. NWSA ville få massor av kvinnor att bli aktivister, framför allt för rösträtt. Så gruppernas syn på kampen skilde sig på en mängd sätt.

Men i och med att konflikterna hade lett till att två nya organisationer bildades, blev det inte mycket kvar av AERA. Aktiviteten i det som var kvar rann snabbt ut i sanden, och när 15th Amendment godkändes 1870 las AERA ner även formellt.


Senare stod det klart att 15th Amendment visserligen på pappret slog fast att ingen man skulle kunna nekas rösträtt på grund av "ras, hudfärg eller tidigare slaveri", men samtidigt tilläts många andra begränsningar och krav. Det gjorde att den i praktiken varken garanterade icke-vita män rösträtt eller hjälpte kampen för kvinnors rösträtt framåt.

  Men den bittra konflikt som uppstått mellan rösträttskvinnorna levde vidare under tjugo års tid, tills NWSA och AWSA 1890 gick samman i NAWSA, National American Woman Suffrage Association.