Harriet Tubman föddes som Araminta Ross nån gång omkring 1820 i Dorchester County, i Maryland i USA. Hennes föräldrar var slavar – Harriet (som kallades Rit) Green och Ben Ross. Araminta stannade hos sin mormor Modesty de första åren och passade sina småsyskon, men vid 6 års ålder ansågs hon gammal nog att börja arbeta på fälten och med andra hårda jobb.
Hon hyrdes ofta ut till slavägarens bekanta, en gång för att passa barn. Där blev hon så svårt slagen, att hon fick ärr för resten av livet. Hos nästa som hyrde henne utnyttjades hon så hårt att hon blev svårt sjuk, och Rit ammade henne tillbaka till livet.
Slavägaren sålde tre av Aramintas systrar, så familjen splittrades. Men när han kom för att ta den yngste sonen, Moses, ställde sig Rit (som var kokerska åt slavägaren) i dörren och sa:
– Ni har kommit för att hämta min son. Men den förste man som kommer in i mitt hus ska jag klyva huvudet på.
Moses fick stanna, och Araminta lärde sig om motstånd. Hennes hårda uppväxt gjorde henne fysiskt stark, trots att hon var liten till växten. Men en skada hon fått i huvudet av en slavägare förföljde henne hela livet, hon fick ibland svår huvudvärk och nån form av epileptiska anfall.
1844 gifte hon sig med en fri svart man, John Tubman. I samband med det tog hon sin mammas förnamn, Harriet. Vid den tiden upptäckte hon också att hennes mamma skulle ha blivit fri när slavägaren dog, men istället behöll slavägarens son henne som slav. När Harriet insåg det, började hon drömma om att fly. John var inte alls inne på att fly, han till och med hotade att anmäla henne om hon försökte fly. 1849 flydde Harriet själv till Pennsylvania. Där tog hon olika jobb, och sparade pengar.
Efter en tid fick hon höra att hennes brorsdotter och brorsdotterns barn skulle säljas. Harriet reste då i smyg tillbaka och smugglade ut familjen via ett system av "säkra hus" hos fria svarta och hos vita kväkare, en religiös grupp som arbetade engagerat mot slaveriet. Nästa tur hämtade hon bland andra sin bror Moses, och senare även sina åldrande föräldrar. I tio år reste hon fram och tillbaka och hjälpte slavar att fly, trots faran – ett mycket högt pris skulle ha betalats till den som skulle ange henne.
När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1863 gick Harriet Tubman med, och hennes kunskaper om hemliga vägar kom till nytta. Tubman blev då också den första kvinnan som planerade och ledde ett väpnat anfall inom armén. Mer än 700 slavar räddades vid det tillfället.
Efter kriget arbetade Harriet för att starta skolor för före detta slavar, själv hade hon aldrig fått lära sig läsa eller skriva. 1869 gifte hon om sig med den mer än tjugo år yngre unionssoldaten Nelson Davis och levde med honom tills han dog 19 år senare.
Under senare delen av 1800-talet ägnade sig Harriet Tubman mest åt kampen för kvinnors rösträtt. Hon samarbetade med dåtidens kända kvinnokämpar, som Susan B. Anthony (en vän till Harriet, som dessutom hörde till dem vars hem hon hade använt för flyende slavar). När Harriet reste runt och talade om kvinnors lika värde, använde hon bland annat sig själv som exempel på att kvinnor är lika kompetenta som män.
Och när the National Federation of Afro-American Women bildades 1896, var Harriet Tubman huvudtalare på första mötet.
Sina pengar donerade hon till startandet av ett hem för gamla och sjuka svarta, och där bodde hon själv de sista två åren av sitt långa liv. Harriet Tubman dog vid cirka 93 års ålder, den 10 mars 1913.

Harriet Tubman står längst till vänster och snett bakom henne står hennes adoptivdotter Gertie Davis. Bredvid Harriet sitter hennes man Nelson Davis tillsammans med flera andra av deras släktingar.

Tillbaka till listan på förmödrar

UPP