« En ovanligt modig kvinna

Araminta Ross föddes någon gång omkring 1820 i Dorchester County, i Maryland i USA. Hennes föräldrar var slavar – Harriet (som kallades Rit) Green och Ben Ross. Araminta stannade hos sin mormor Modesty de första åren och passade sina småsyskon, men vid 6 års ålder ansågs hon gammal nog att börja arbeta på fälten och med andra hårda jobb.

  Hon hyrdes ofta ut till slavägarens bekanta, en gång för att passa barn. Där blev hon så svårt slagen, att hon fick ärr för resten av livet. Hos nästa som hyrde henne utnyttjades hon så hårt att hon blev svårt sjuk, och Rit ammade henne tillbaka till livet.

  Slavägaren sålde tre av Aramintas systrar, så familjen splittrades. Men när han kom för att ta den yngste sonen, Moses, ställde sig Rit (som var kokerska åt slavägaren) i dörren och sa: – Ni har kommit för att hämta min son. Men den förste man som kommer in i mitt hus ska jag klyva huvudet på.

  Moses fick stanna, och Araminta lärde sig om motstånd. Hennes hårda uppväxt gjorde henne fysiskt stark, trots att hon var liten till växten. Men en skada hon fått i huvudet av en slavägare förföljde henne hela livet, hon fick ibland svår huvudvärk och nån form av epileptiska anfall.

1844 gifte Araminta sig med en fri svart man, John Tubman. I samband med det tog hon sin mammas förnamn, Harriet. Vid den tiden upptäckte hon också att hennes mamma skulle ha blivit fri när slavägaren dog, men istället behöll slavägarens son henne som slav. När Harriet insåg det, började hon drömma om att fly. John var inte alls inne på att fly, han till och med hotade att anmäla henne om hon försökte genomföra sina planer. 1849 flydde Harriet ensam till Pennsylvania. Där tog hon olika jobb, och sparade pengar.

  Efter en tid fick hon höra att hennes brorsdotter och brorsdotterns barn skulle säljas. Harriet reste då i smyg tillbaka och smugglade ut familjen – via "säkra hus" längs vägen, hos fria svarta och hos vita kväkare, en religiös grupp som arbetade engagerat mot slaveriet. Tillsammans hade dessa motståndare mot slaveriet skapat ett system av hus i vad de kallade för "den underjordiska järnvägen". Vid nästa tur Harriet Tubman gjorde hämtade hon bland andra sin bror Moses, och senare även sina åldrande föräldrar. Under tio år fortsatte hon att gång på gång resa fram och tillbaka och hjälpa slavar att fly, trots faran, och hon lyckades alltid klara sig från att fångas.

Först 2017 hittades ett gammalt foto av Harriet Tubman från omkring 1860, där hon alltså är omkring 40 år. Klicka på fotot för att se det i större format.

  I arbetet mot slaveriet lärde Harriet känna kvinnor som hon senare skulle återse i rörelsen för kvinnors rösträtt, som Lucretia Mott, Susan B. Anthony, Matilda Joslyn Gage, Sojourner Truth och Frances E.W. Harper.

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 gick Harriet Tubman med, och hennes kunskaper om hemliga vägar kom till nytta. Tubman blev då också den första kvinnan som planerade och ledde ett väpnat anfall armén genomförde. Hundratals slavar räddades vid det tillfället.

  Efter kriget arbetade Harriet för att starta skolor för före detta slavar, själv hade hon aldrig fått lära sig läsa eller skriva. 1869 gifte hon om sig med den mer än tjugo år yngre unionssoldaten Nelson Davis och levde med honom tills han dog 19 år senare.

Harriet Tubman står längst till vänster och snett bakom henne står
hennes adoptivdotter Gertie Davis. Bredvid Harriet sitter hennes man
Nelson Davis tillsammans med flera andra av deras släktingar.

Under senare delen av 1800-talet ägnade sig Harriet Tubman mycket åt kampen för kvinnors rösträtt. Hon samarbetade med dåtidens kända feminister, som hon lärt känna i den underjordiska järnvägen, som Susan B. Anthony. I en senare intervju uppgav hon att hon tillhörde "Miss Anthonys organisation", vilket då skulle ha varit NWSA, National Woman Suffrage Association. När Harriet reste runt och talade om kvinnors lika värde, använde hon bland annat sig själv som exempel på att kvinnor är lika kompetenta som män.

  På den nationella konferens för svarta kvinnor 1895, som ledde till bildandet av NFAAW, National Federation of Afro-American Women, var Harriet Tubman huvudtalare. Tillsammans med flera andra kända yngre svarta rösträttskvinnor som Ida B. Wells, Fannie Barrier Williams och Mary Church Terrell var hon också en av grundarna av NACW, National Association of Colored Women, 1896.

  Harriet Tubman fortsatte vara aktivist under hela sitt liv. Sina pengar donerade hon till startandet av ett hem för gamla och sjuka svarta, och där bodde hon själv de sista två åren av sitt långa liv.

  Harriet Tubman dog av lunginflammation vid omkring 90 års ålder, den 10 mars 1913.

Idag är Harriet Tubman ihågkommen i USA som den frihetshjälte hon faktiskt var. Det har gjorts sånger, teaterpjäser och filmer, skrivits böcker om och målats tavlor av henne. Det finns statyer av henne i en mängd amerikanska städer. Skolor, parker, gator, fartyg och en mängd organisationer har fått namn efter henne.

  1973 infördes Harriet Tubman i amerikanska National Women's Hall of Fame. 1978 blev hon den första afro-amerikanska kvinnan som avbildats på ett amerikanskt frimärke. I Cambridge i Dorchester, där hon föddes, öppnades Harriet Tubman Museum & Education Center på 1980-talet. 2014 döptes en asteorid till Tubman efter henne. Och 2016 beslöts att hon skulle bli den första svarta kvinnan på en amerikansk dollarsedel i och med att hennes bild från 2020 skulle finnas på 20-dollarsedlarna. Men president Trumps administration stoppade det.

Vill du läsa Harriet Tubmans berättelse om sitt liv (på engelska)? Eftersom Harriet aldrig lärde sig att läsa eller skriva berättade hon istället för författaren Sarah H. Bradford om sitt liv.

Klicka på: Scenes in the Life of Harriet Tubman.
Den finns också inläst, så att du kan lyssna på den här.