«  Den kanske radikalaste rösträttskvinnan i Sverige

Anna Fredrika Lundgren föddes den 10 augusti 1851 som den yngsta av nio barn till en garverifabriksägare och hans fru i Falkenberg. "Frigga", som hon kallades, växte alltså upp i en ganska rik familj, men hon fick tidigt se nöd och fattigdom när hon följde med sin mamma i välgörenhetsarbete. Det gjorde att hon tidigt fick ett rättvisetänkande.

   Friggas pappa tyckte inte flickor behövde någon vidare utbildning, så Frigga fick kämpa länge för att övertala honom att hon skulle få studera vidare. Men till slut fick hon börja på flickläroverket i Halmstad. Efter det började hon jobba som guvernant.

  När Frigga fyllde 25 år gifte hon sig med en postkontrollör och flyttade till Göteborg med honom. Samtidigt började hon engagera sig i kvinnofrågor. En organisation hon gick med i var stadens första för just kvinnor; Göteborgs Kvinnoförening. Det var en radikal förening som under de få år den fanns gav ut tidningen Framåt!. På grund av allt motstånd de mötte för att de var så radikala tvingades föreningen lägga ner.

  Men ett av föreningens alla projekt levde vidare – Sällskapet Myrorna. Det hade startat med att de sålde skrot och för pengarna de fick in drev de ett antal barnhem. Frigga Carlberg var mycket engagerad i Myrorna och blev överinspektris och ansvarig för samtliga barnhemmen. Ett annat av Myrornas projekt handlade om att ge många hundratals fattiga och/eller sjukliga stadsbarn möjlighet att vara på landet på somrarna, antingen hos enskilda bondefamiljer eller på barnkolonier. Förutom allt det arbetet var Frigga ordförande för en förening för kvinnor som jobbade inom fattigvården i Sociala centralförbundet för västra Sverige.

Frigga Carlberg hade den radikala åsikten att även män måste ta ansvar för de barn de var med och skapade. Genom sitt arbete inom fattigvården såg hon ju hur fattiga ensamma mödrar hade det. I ett tal sa hon:

  Frigga drev dessutom att utomäktenskapliga barn skulle ha lika arvsrätt efter sin pappa.

  När Göteborgs förening för kvinnans politiska rösträtt bildades 1902 blev Frigga Carlberg ordförande. När riksorganisationen LKPR bildades året därpå blev hon ledamot av centralstyrelsen. Friggas son hade dött av tuberkulos då, men vuxna dottern Ester var med i rösträttsrörelsen med henne. Hemma hos familjen Carlberg samlades vänner, politiker och rösträttskvinnor tillsammans med hjälpsökande kvinnor. Precis som de flesta andra av de ledande inom LKPR levde Frigga Carlberg med kampen i sitt hem – där pågick ständigt möten och diskussioner.

Montagebild av styrelsen för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i
Göteborg 1910, stående från vänster: Elisabeth Waern-Bugge, Helena Sjöstedt
och Ester Brisman (Friggas dotter). Sittande: Stina Fagerskog, Anna Trädgårdh,
Frigga Carlberg, Sofia Svensson och Hildur Öijer.

Vid den tiden hade Frigga Carlberg dessutom börjat att skriva romaner och teaterpjäser. Ofta var temat just rösträtt. Tuff och rak som Frigga var drog hon sig inte heller för att ta upp ännu mer känsliga ämnen, exempelvis var huvudpersonen i romanen "Vårlöften" 1903 en kvinna som utnyttjas i prostitution. Flera romaner tog upp olika missförhållanden i samhället och hon skrev om övergrepp mot kvinnor och barn. Därför fick även hennes arbete som författare stor politisk betydelse. Hon översatte också flera viktiga feministiska böcker, exempelvis av Charlotte Perkins Gilman.

  Frigga Carlberg var liberal, men på den tiden var liberaler radikala och Frigga hörde till de allra radikalaste. Hon kallades ibland till och med "revolutionär". Hon stödde de strejkande under storstejken 1909. Och hon kunde klaga på andra i LKPR då hon sa att "Försiktighet – vart kommer man därmed?". Själv sympatiserade hon med suffragetternas mer militanta kamp i England. Det var hon ganska ensam om – förutom Elin Wägner var det nästan ingen i LKPR som tyckte som Frigga i det, de allra flesta sympatiserade istället med suffragisterna. 1913 bjöd Frigga Carlberg på eget initiativ – inte som ordförande i LKPR utan som privatperson – in suffragetten Sylvia Pankhurst till Göteborg, och då trivdes Frigga:

  Hon tillade att hennes man "Atte" fått både skäll och beklaganden över att Friggas anseende nu var förstört för all framtid. Det bekymrade henne inte: "Den visan har jag hört
i tretti år nu, och den skrämmer mig inte." Men som så många andra driftiga feminister blev hon periodvis också hårt angripen i medierna.

  Göteborgs lokalavdelning av LKPR var en av de mest aktivistiska och drivande av de lokala föreningarna. Den arrangerade också, med Frigga Carlberg i spetsen, den enda gatudemonstration som LKPR höll.

Rösträttsdemonstration i Göteborg den 2 juni 1918. Frigga Carlberg strax
bakom banderollen tittande mot kameran.

Frigga Carlberg reste även runt på agitationsresor, skrev artiklar i tidningarna, framställde flygblad och talade på konferenser och möten. Förutom allt annat arbete i LKPR var Frigga dessutom LKPR:s delegat vid ett antal av internationella rösträttsalliansens IWSA:s kongresser. Hon var en av de kvinnor i LKPR som ofta framställs som mest ledande.

  Trots allt detta arbete tog sig Frigga Carlberg också tid att vara en av grundarna av organisationen Frisinnade kvinnor, som startade 1914. Hon skrev dessutom i en mängd tidningar – både mer lokala, som göteborgska Kvinnornas tidning, och rikstäckande, inte minst i LKPR:s egen Rösträtt för kvinnor.

Rosetten här bredvid är typisk för de engelska suffragetterna, och med deras färger, men med ett porträtt av Frigga Carlberg. Kanske fick hon den av någon av sina engelska bekanta?

  Ett skäl till att Frigga Carlberg var så populär både som talare och författare var att hon vågade ta upp allvarliga frågor, samtidigt som hon gärna var satirisk eller på andra sätt använde sitt sinne för humor. Det, tillsammans med det faktum att hon både var respektlös inför överheten, rakt på sak, och modig, gjorde att hon ofta möttes av respekt även från dem som inte höll med henne. Trots att hon haft ett tufft liv, och ständigt sörjde sin för tidigt döde son, spred hon ändå hopp om framtiden.

  Frigga Carlberg var grundläggande aktivist. Hon ville högst påtagligt förändra verkligheten. Både i politisk kamp och daglig handling. Under hungeråret 1917 ordnade hon regelbundet matbespisning för fattiga kvinnor och barn. Hon var också högst medveten om att kvinnor måste organisera sig tillsammans, annars skulle de aldrig uppnå rösträtt. Rösträtten var heller aldrig målet, det var medlet som skulle ge kvinnor möjlighet att förändra samhället.

  När rösträtten väl var på plats var det inte aktivisterna, utan mer partipolitiska kvinnor, som valdes in i riksdagen.

  Frigga var ständigt engagerad i politisk kamp, men hon fick vila ibland hos barnbarnen hemma hos Ester. När hon blev änka var det till Ester i Stockholm som hon flyttade.

  Det var hos Ester som Frigga Carlberg dog den 3 oktober 1925, fyra år efter att kvinnor första gången kunnat använda sin framkämpade politiska rösträtt i Sverige. Hon var då 74 år.

Christina Florin: Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse, Atlas bokförlag, 2006.

Red. Lisbeth Larsson: Hundrade och en göteborgskvinnor, Riksarkivet/ Landsarkivet i Göteborg, 2018.

Frigga Carlbergs egna texter:

När begreppen klarna. Dramatisk bagatell i två scener.

Samma don. Dialog i en akt.

Statsministerns döttrar. Skådespel i tre akter.

Vårlöften. Öppnas i nytt fönster eller sparas som pdf.

För rättfärdighets skull. Öppnas i nytt fönster eller sparas som pdf.