«  Kortlivad, men radikal!

Tidningens motto var:
• Döm ingen ohörd.
• Fri talan.
• Genom skäl och motskäl bildas öfvertygelser.

Tidningen Framåt! gavs ut av Göteborgs Kvinnoförening, och startade 1886. Redan i första numret slog de fast att de liberala eller konservativa tidningarna endast gav en begränsad beskrivning av verkligheten. Själva tänkte de låta alla åsikter komma till tals i sin tidning, även när redaktionen inte höll med skribenten.

  Det som läsaren skulle vara säker på var att Göteborgs Kvinnoförening och tidningen grundläggande stod för "kvinnans frigörelse i ekonomiskt, socialt, intellektuellt och moraliskt hänseende". Eftersom så många lät sig styras av vad olika auktoriteter tyckte, ville tidningen motarbeta detta. Den var alltså uttalat anti-auktoritär.

  Tidskriften utkom varannan vecka och den innehöll artiklar om olika ämnen, dikter, noveller samt notiser från hela världen under rubriken "När och fjärran". Ett exempel på notiser är att Framåt! skrev om när England upphävde reglementeringssystemet, medan de stora svenska tidningarna inte skrev någonting om den för kvinnor så viktiga händelsen.

  Redan första året tog de också upp vad de kallade "vegetarism", alltså att människor borde äta vegetariskt, och om djurskydd och mot experiment på levande djur. De skrev om lika lön för lika arbete, kvinnors rätt till utbildning, sexualitet, kritik mot äktenskapet, samundervisning för könen, rösträtt för kvinnor, fredsfrågor och sist men allra mest: aktuell litteratur. Tidningen var rak och radikal, och gick ofta emot rådande normer. Som exempel kan nämnas att Fredrika Bremer skrev om hur kvinnor skulle må bättre av att slippa anses vara till endast för att skaffa man och barn, eftersom så många skulle må bättre utan:

Framåt! var uppenbarligen alltför radikal för sin samtid. Redan första året samlades andra tidningar i protest mot att Framåt! hade publicerat en novell av pseudonymen Stella Kleve, där huvudpersonen var en kvinna som "hållit på sin dygd", trots att hon ofta varit kåt, och som sedan sörjde att hon var sjuk och måste dö ung utan att någonsin fått leva ut sin sexuella lust. Det ansågs illa nog att ens nämna att även kvinnor hade sexuell lust, och ännu värre: tänk om barn skulle få syn på texten!! Göteborgsposten, Göteborgs Handelstidning och Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny skrev upprört att Göteborgs Kvinnoförening genom sin tidning skadade hela kvinnosaken. Protester hördes "från Ystad till Haparanda" berättade Frigga Carlberg (som själv var med i Göteborgs kvinnoförening) i en minnesbetraktelse i Kvinnornas tidning 1925.

  Hårdast gick Fredrika Bremer-förbundet och deras tidning Dagny ut – Sophie Leijonhufvud Adlersparre skrev att tidningen Framåt! var förnedrande, osund och naturvidrig för "ärbara svenska qvinnor" att läsa. Texten stod för "moralisk ruin", en "depraverad och vanslägtad fantasi" som gav läsaren "en bitter känsla av blygsel och bedröfvelse" och det värsta av allt var att texten var publicerad av "den qvinliga redaktionen af en tidskrift, som är organ för en qvinnoförening". Och förutom att publicera detta "sedliga förfall" drev Framåt! dessutom att kvinnor skulle stödja och delta i "strejker och fackföreningar"!? Sophie Leijonhufvud Adlersparre avslutade sin drapa med att uppmana Göteborgs Kvinnoförening att fortsätta sitt i övrigt bra arbete och ta avstånd från tidningen Framåt!.

Redaktör för tidningen Framåt! var hela tiden Alma Åkermark, men hon hade hjälp i arbetet av Hilma Angered Strandberg och Mathilda Hedlund (gift Dalhoff-Nielsen).

  Alma Åkermark svarade lugnt men bestämt att Framåt! skulle fortsätta ge röst åt alla. Men den hårda kritiken från omvärlden ledde till att Göteborgs Kvinnoförening startade en ny förening – Göteborgs kvinnliga diskussionsförening – som övertog utgivandet av Framåt!. På så sätt hoppades de att Göteborgs Kvinnoförening inte skulle straffas för ilskan mot tidningen.

  Men så enkelt var det inte. Eftersom tidningen fortsatte att publicera artiklar som de äldre och mer konservativa kvinnosakskvinnorna ogillade, fortsatte kritiken. Till slut utsattes tidningen för en omfattande annonsbojkott samtidigt som flera drog tillbaka sina tidigare prenumerationer.

  I ett sista försök att fortsätta ge ut tidningen tog redaktören Alma Åkermark och hennes man Albert Breinholm över Framåt! från juni 1888. Göteborgs kvinnliga diskussionsförening, som bildats bara för att ge ut tidningen, las därmed ner. Alma och hennes man planerade att från årskiftet göra Framåt! till en veckotidning. Men de lyckades tyvärr inte få tillbaka vare sig annonsörer eller prenumeranter.

  Det blev inte längre ekonomiskt möjligt att ge ut tidningen och den las ner i och med nummer 5, den 2 februari 1889.

Läs alla nummer av Framåt! under åren 1886 till 1889 hos KvinnSam på Göteborgs universitet.

Gunnel Weidel Randver: Tidskriften Framåt – Kvinnors kamp för det fria ordet. Rundqvists bokförlag 1985.

Per Nyström: Alma Åkermark och det moderna genombrottet, i Tre kvinnor mot tiden – Drottning Kristina, Mary Wollstonecraft och Alma Åkermark. Tidens förlag 1994.