Nummer 1/2011

Då och då kommer rapporter i massmedia om kvinnor och flickor som lockats och lurats från sina hemländer med löften om välavlönade arbeten och goda levnadsförhållanden i andra länder, medan det i själva verket handlar om sexuell exploatering. Den här typen av "trafficking" har beskrivits som något nytt för vår tid, men så är det inte.

Kampen mot
den vita slavhandeln
– en bortglömd historia

Sexhandel har sannolikt alltid existerat – men inte heller den form som handeln numera uppträder i skiljer sig nämnvärt från tidigare former. Jag avser då främst den handel med kvinnor och barn, som från slutet av 1870-talet och in på 1950-talet engagerade en nationell och internationell motståndsrörelse.

I MIN FORSKNING om den kvinnliga nykterhetsföreningen Vita Bandet upptäckte jag, att denna förening tog del i kampen mot något som kallades "vita slavhandeln". Detta engagemang ingick i den kamp för en högre samhällsmoral som Vita Bandet förde i samband med sina strävanden för nykterhet. Någon gång tidigare hade jag väl hört talas om "vita slavhandeln", men hade ingen aning om vad det var. Begreppet var så diffust, att det för mig hade karaktär av myt. Jag trodde knappast att det skulle gå att ta reda på, om det hade någon verklighetsgrund. Mitt intresse var emellertid väckt. Jag forskade vidare och blev inte lite förvånad över det historiska panorama som bredde ut sig framför mina ögon. Det är om detta panorama som min kommande bok handlar och som jag här kortfattat skall berätta.

GENOM TIDSKRIFTEN Vita Bandet fick jag vetskap om en internationell rörelse med rötter i 1800-talet och med syftet att bekämpa den handel med kvinnor, som dolde sig bakom uttrycket "vita slavhandeln"; alltså det som idag kallas "trafficking" . Våren 1904 öppnades i Stockholm en byrå med namnet Vaksamhet. Bakom byrån fanns en förening med samma namn. Dess främsta syfte var att förhindra att "unga kvinnor genom falska förespeglingar af agenter, genom annonser o dyl" lockades att lämna Sverige för att i "utlandet användas i lastens tjänst". Men byrån ville också hjälpa svenska kvinnor, som råkat illa ut, att återvända tillhemlandet. Jag upptäckte också, att svenska regeringar hade engagerat sig i rörelsen mot vita slavhandeln och att Nationernas förbund under hela sin existens hade handeln med kinnor och barn som en punkt på sin agenda.

EN GENOMGÅNG av årgångarna 1904-1950 visade, att Vita Bandet följde frågan om vita slavhandeln med jämna mellanrum under åren 1904-1935. I bokanmälningar och andra artiklar finns anvisningar om böcker i ämnet och gott om exempel på den retorik som användes i skildringar och diskussioner.

   Skildringarna följer ett likartat mönster: unga och ofta vackra kvinnor, från strängt taget alla samhällsklasser, lurades på olika sätt in i ett sexuellt slaveri. Efter att ha passerat olika stadier från livet i en

Millicent Fawcett var en
engelsk feminist och aktivist mot prostitution.

lyxbordell till enklare otuktsnästen hamnade flickorna slutligen på gatan. De allra flesta gick under i något exotiskt land, långt från hemlandet. Undantagsvis lyckades någon av dem ta sig loss eller befriades av någon och fick därmed möjlighet att berätta vad hon varit med om.

UNDER TIDEN jag fortsatte att läsa och studera artiklar och skrifter i ämnet pockade en rad frågor på svar: Hur, när och varför uppkom det en internationell rörelse mot "vita slavhandeln"? Hur kom denna rörelse till Sverige? Vad hände innan frågan hamnade i Nationernas förbund? Hur tog folkförbundet hand om saken? Hur engagerade sig Sveriges regeringar i frågan? Vad hände när Nationernas förbund upplöstes och efterträddes av Förenta Nationerna? Hur gick det med de avtal och konventioner som antogs? Svaret på dessa frågor fann jag bland annat i tidigare helt outforskat källmaterial i Kungliga utrikesdepartementets arkiv.

RÖRELSEN MOT vita slavhandeln hade ett nära samband med kampen mot den reglementerade prostitutionen.

dessa stod riksdagsmannen Hugo Tamm, som ett par gånger hade motionerat i riksdagen för utredning av den reglementerade prostitutionen och hade nära kontakter med den engelska sexualreformrörelsen. 1902 hölls en konferens i Paris med representanter för Europas regeringar. Där antogs dels ett "arrangemang" för att praktiskt bekämpa sexhandeln och hjälpa kvinnor och barn som fastnat i dess garn dels ett förslag till konvention. Arrangemanget ratificerades av Sverige med flera länder år 1905 medan det dröjde ända till 1910 innan förslaget till konvention var färdigt att antas av de flesta europeiska länder, dock inte av Sverige, som väntade med sin ratificering till 1925.

DEN OVAN NÄMNDA svenska vaksamhetsföreningen påbörjade sin verksamhet 1903 och upplysningsbyrån öppnades 1904. År 1908 startade föreningen ett hem för resande kvinnor på Mosebacke torg i Stockholm. Hemmet flyttades 1912 till en större våning nära Kungsholmstorg och fanns kvar till 1927, då det lades ner av ekonomiska skäl. Eldsjälen inom föreningen Vaksamhet var dess sekreterare och senare vice ordförande Clara Wahlström, syster till den

Clara Wahlström

kända historieprofessorn och rösträttskvinnan Lydia Wahlström.

   Under mer än trettio år kämpade Clara Wahlström mot handeln med kvinnor och barn genom att hålla föredrag över hela Sverige och skaffa upplysningar om arbetsplatser åt tusentals unga kvinnor som ville söka sin lycka utomlands.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET 1914-18 satte stopp för såväl nationalkommittéernas arbete som för själva sexhandeln. År 1920 bildades Nationernas förbund och redan vid dess första möte hade "vita slavhandeln" en punkt på förbundets dagordning. Världsförbundet tog nu det övergripande ansvaret för kampen mot sexhandeln. 19211 hölls en konferens om "Traffic in women and children". Beteckningen "vita slavhandeln" ansågs inte längre lämplig. Den hade uppkommit på grund av att många av dess motståndare hade sina rötter i rörelsen mot de svartas slaveri i USA. När det på 1870-talet upptäcktes att mycket unga engelska flickor hade exporterats som boskap till belgiska bordeller och levde som fångar där eller för att föras vidare till bordeller i exotiska länder, kom denna företeelse att betraktas som ett vitt slaveri.

REDAN 1888 kritiserades uttrycket av en stor kvinnokongress, där det hävdades att inte bara vita kvinnor tvingades och lurades in i sexslaveriet. Men trots att detta, och att NF således klargjorde att beteckningen "vita slavhandeln" inte var adekvat i den kosmopolitiska atmosfären efter första världskrigets slut, kom den ändå, åtminstone av den svenska regeringen, att användas som ett inofficiellt arbetsnamn ända in på 1960-talet.

PÅ 1921 ÅRS konferens utformades ett konventionsförslag som på hösten samma år antogs av förbundsförsamlingen och ratificerades av Sverige 1925.

GANSKA SNART övergick Nationernas förbund från att fokusera på själva handeln med kvinnor och barn till att inrikta sin verksamhet på hela prostitutionsproblematiken. NF anammade därmed den policy som de så kallade abolitionistema; de som bekämpade den reglementerade prostitutionen, hela tiden stått för och som också hade många anhängare inom rörelsen mot vita slavhandeln. Tanken var den att all organiserad prostitution, såväl den som ordnades av den enskilde hallicken och av mer eller mindre officiellt tolererade bordeller som statligt och kommunalt reglementerad gatuprostitution, var handelns källa och ursprung. Alla dessa instanser behövde en ständig tillströmning av nya sexobjekt för att ersätta de som "slitits ut" och för att tillfredsställa kundernas behov av omväxling i verksamheten. För att kunna strypa sexhandeln måste Nationernas förbund strypa verksamheten för dem som tjänade pengar på andras prostitution. Det är viktigt att komma ihåg att bekämpandet gällde profitörerna, men inte de prostituerade individerna. De skulle få hjälp och stöd att börja ett nytt liv, om de så önskade.

DEN NYA INRIKTNINGEN började praktiseras på allvar i slutet av 1920-talet. År 1923 tillsatte NF en expertgrupp för att göra en internationell studie av den kommersiella prostitutionen. Denna avlämnade sitt mycket uppmärksammade betänkande i två delar åren 1927 och 1928. År 1930 tillsatte NF ännu en expertgrupp. Denna gång var det de orientaliska ländernas tur att granskas.
I gruppen, som avlämnade

Alma Sundquist

sitt betänkande 1933, ingick den svenska läkaren, feministen och abolitionisten Alma Sundquist, nära vän till Ada Nilsson, framträdande gestalt inom Svenska kvinnors Vänsterförbund. Samma år antog NF en konvention som fastslog att handel med kvinnor var en kriminell handling, oavsett om kvinnan var myndig eller inte. Man upphävde således den paragraf i 1921 års konvention, som bestämde att handel med myndig kvinna var straffbar endast om den hade genomförts med hjälp av våld eller lurendrejeri. 1933 fastslogs att "handel med kvinnor alltid och

Kerstin Hesselgren

under alla förhållanden är en djupt omoralisk och antisocial handling och att denna handel bör bestraffas, även om offren äro myndiga och samtyckande". Denna konvention var Sverige en av de allra första att ratificera.

DE ÅTGÄRDER som Nationernas förbund vidtog fick goda resultat. Under ett utskottsmöte 1930 rapporterade den svenska delegaten Kerstin Hesselgren, dåvarande ordförande i Frisinnade Kvinnors Riksförbund (som

följande år bytte namn till Svenska Kvinnors Vänsterförbund), att under de tio år som NF hade behandlat dessa frågor, hade "antalet länder, som förbjuda bordellsystemet ständigt ökats". Liknande formuleringar förekom sedan tid efter annan.

ÅR 1937 INLEDDE Nationernas förbund sitt arbete med att utforma en konvention som skulle ersätta alla de gamla överenskommelserna. Ett konventionsförslag gick ut till medlemsländerna för godkännande, men andra världskriget hindrade NF:s planer för dess antagande. Det blev en uppgift för Förenta Nationerna att fullfölja NF:s påbörjade arbete. Men FN hade mycket att göra, så det dröjde till 1949, innan det var dags att anta en något reviderad form av det mer än tio år gamla konventionsförslaget. Den nya konventionen ratificerades av ett sextiotal länder, dock inte av Sverige. Skälet till detta ställningstagande var, att en av konventionens bestämmelser inte överensstämde med den svenska strafflagen.

ÅR 1949 HADE således kampen mot handeln med kvinnor och barn pågått i sjuttio år. Så länge Nationernas förbund existerade var denna fråga uppe vid nästan alla möten och förbundet visade prov på ett engagemang lika omfattande och djupsinnigt som pionjärernas. I Förenta Nationerna försvann frågan om handeln med kvinnor och barn så fort den nya konventionen hade antagits. Ett långt glapp i historien om handeln med kvinnor och barn uppstod. Detta glapp sammanfaller i tiden med den så kallade sexuella revolutionen, det vill säga den period då "allt" blev tillåtet; då prostitution och pornografi, ja till och med incest och våldtäkt hade sina rationella försvarare, medan de, speciellt kvinnor, som ifrågasatte den "sexuella friheten" tystades med beteckningen "sexualfientliga och frigida nuckor".

MEN INGET är nytt under solen. Allt går igen och historien upprepar sig. På 1980-talet började resolutioner om handel med kvinnor och barn att dyka på FN:s församlingsmöten. Nu var det inte, som i tidernas morgon, representanter för underklassen i ett enskilt land som ställde sin egen överklass mot väggen. Nu var det en global fråga och representanter för så kallade utvecklingsländer som anklagade de välsituerade västländerna för sexuell exploatering av de fattiga ländernas barn. Flera resolutioner om "flickebarnets" svåra situation antogs. Även 1949 års konvention fick viss uppmärksamhet, men aldrig så stor och långvarig som en gång avsågs.

Hjördis Levin

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Vi Mänskor.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten