«  Drivande feminist och socialist i Tyskland

Många har än idag hört eller läst om Clara Zetkin och Rosa Luxemburg, men även de mest drivande bland alla som kämpade tillsammans med dem är oftast bortglömda idag, som Käte Duncker. Det är synd, för i själva verket var ju kampen då som nu kollektiv. Det finns massor av förmödrar att minnas!

Paula Kathinka Döll föddes den 23 maj 1871 i Lörrach i södra Tyskland. Pappan var köpman, men han dog när Käte, som hon kallades, var 7 år. Mamman flyttade då med Käte och (enligt några källor) en lillasyster till Friedrichroda i mellersta Tyskland. Där startade mamman ett pensionat för sommargäster.

  Käte gick i flickskola. Mamman ville att hon sedan skulle gå i hushållsskola, men Käte ville bli lärare. Det lyckades hon driva igenom. 19 år gammal klarade hon behörighetsproven och började undervisa. Tre år senare flyttade hon till Leipzig för att bli lärare på en flickskola där.

  På hösten samma år var Käte på ett politiskt möte där Clara Zetkin talade, och Käte blev helt gripen. Hon började hålla kvällskurser för Leipziger Arbeiterbildungsverein. Där träffade hon Hermann Duncker, som var en musik- och ekonomistuderande socialist.

Clara Zetkin håller tal.
Detalj ur etsning av R. Diedrichs.

Men Kätes socialistiska engagemang ledde till att hon förlorade jobbet som lärare. Hon flyttade till Hamburg för att jobba på en annan flickskola, men förlorade jobbet även där när hon engagerade hon sig i hamnarbetarstrejken 1896-97. Insikten att hennes politiska engagemang skulle göra att hon förlorade möjligheterna att jobba som lärare, som hon kämpat så hårt för, var svår att ta in.

  Käte återvände till Leipzig, där hon kunde delta som "gäst" på en del föreläsningar vid universitetet. Hon gav ut sin första politiska skrift, Ueber die Beteiligung des weiblichen Geschlechts an der Erwerbsthätigkeit (ung. Om det kvinnliga könets deltagande i arbetslivet). Vid den tiden hade hon också blivit nära vän med Clara Zetkin.

  1898 gifte Käte sig med Hermann och året därpå föddes dottern Hedwig. De fick sedan också sönerna Karl och Wolfgang. Både Käte och mannen var engagerade i SPD, Sozialdemokratische Partei Deutschlands. Detta var alltså när det var förbjudet för kvinnor att alls vara politiskt organiserade i Tyskland.

Käte Duncker brann för kvinnors och barns rättigheter. Hon engagerade sig i VFMA, Verein für Frauen und Mädchen der Arbeiterklasse, där hon gick med i styrelsen och höll i kurser. Men redan då var hon sjuklig. Ändå fortsatte hon också att skriva. Hon deltog i de socialdemokratiska kvinnokonferenserna och talade om kvinnor och utbildning, mödraskap och barnavård, vård av gravida och nyförlösta, och liknande ämnen.

  1907 flyttade familjen till Stuttgart. Samma år blev Käte Duncker biträdande redaktör för tidningen Die Gleichheit (Jämlikheten), som Zetkin var redaktör för.

  1910 deltog Käte i den andra internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, där Clara och hon la fram förslaget att kvinnorörelsen skulle införa en återkommande internationell kvinnodag varje år.

  Året därpå flyttade familjen till Berlin. Samma år lärde Käte känna Rosa Luxemburg och de blev vänner, både personligt och politiskt.

När första världskriget bröt ut 1914 röstade SPD för att stödja att Tyskland gick med i kriget. Käte blev extremt besviken. Tillsammans med andra pacifister, som Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och några till, startade Käte och hennes man Gruppe Internationale för att försöka påverka partiet att inte stödja kriget. Käte och Rosa tog också initiativ till att gruppen gav ut en egen tidskrift, Die Internationale, men den beslagtogs omedelbart av polisen.

  1915 deltog Käte i den tredje internationella socialistiska kvinnokonferensen – med inriktning på fred – som hölls i Bern i Schweiz i mars det året (inte att blanda ihop med kvinnornas internationella fredskongress i Haag samma år). Tillsammans med den rysk-italienska Angelica Balabanova skrev Käte ett antikrigsmanifest som konferensen antog.

  1916 hade Gruppe Internationale börjat ge ut illegala nyhetsbrev, som kallades "Spartacusbriefe", och det gjorde att gruppen i folkmun började kallas Spartakusgruppen. Men att sprida sådana antikrigsbudskap sågs som landförräderi. Käte Duncker reste dessutom runt och höll föredrag hos ungdomsförbund inom SPD och spred då Spartacusbreven över landet. Det ledde till att hon förbjöds att alls tala offentligt.

  Men Käte lät sig inte tystas. 1917 reste hon till Stockholm för den fjärde och inofficiella internationella kvinnokonferensen för socialistiska kvinnor. Och 1918 blev Käte ansvarig för Spartacus kvinnoarbete på huvudkontoret.

  Under hösten ombildades gruppen till Spartakusbund (Spartakusförbundet). De startade också dagstidningen Die Rote Fahne. Läget hade blivit allt mer revolutionärt i Tyskland i och med första världskrigets slut. Och när Spartakusförbundet i slutet av december 1918 bildade kommunistpartiet KPD, Kommunistische Partei Deutschlands, valdes både Käte och Hermann in i centralkommittén.

Men några veckor senare, i januari 1919 torterades och mördades KPD:s två ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebkneckt av soldater i en milisgrupp. En annan vän och spartakist, Leo Jogiches, försökte ta reda på vad som hänt dem och då mördades också han. Käte Duncker arresterades kort, och hon förstod att även hennes liv var i fara.

Träsnittet som skildrar Karl Liebknechts död är gjort av hans nära vän
Käthe Kollwitz, som gjorde flera bilder av mordet.

  Käte Duncker hade redan under kriget skickat sina barn i säkerhet hos vänner i Danmark, och i mars 1919 reste hon själv dit. I maj flyttade de till hennes gamla väninna Gertrud Hartleben, som var gift Liljeqvist och bodde i södra Sverige. Det kan inte ha varit lätt att bo där, för Gertruds man var starkt konservativ (senare även nazistsympatisör). Men i slutet av 1919 kunde Käte och barnen återvända till Tyskland och familjen bosatte sig då i Thüringen. Käte försörjde sig genom föreläsningar på Arbeiterbildungsschule och jobbade som översättare.

  1921 valdes hon in i kommunfullmäktige för KPD. Då kunde hon driva sådana konkreta frågor som hon brann för, som rätt till daghem, bättre utbildning för alla, och att barn skulle få näringsriktig mat i skolorna. Hon organiserade också kvinnogrupper i regionen, och engagerade sig mycket i det arbetet.

Affisch från KPD mot abortförbudsparagrafen
med illustration av Käthe Kollwitz.

  Men Kätes hälsa var allt sämre, hon var sjuk långa perioder och låg på sanatorium en tid.

  De följande åren reste hon på besök till Sovjet, och skrev om det: "Die Frau in der Sovjetunion". Familjen flyttade till Berlin igen, där hon undervisade i Marxistische Arbeiterschule och skrev artiklar. Både hon och Hermann var mycket engagerade för folkbildning.

När nazisterna tog makten hårdnade förtrycket. KPD hörde till de första partier som förbjöds. Kätes vuxna barn lyckades resa ut ur Tyskland. Själv lyckades Käte 1936 resa efter sin äldsta son till USA. Men bägge sönerna dog under de kommande åren, och först flera år senare fick de veta att den yngsta hade mördats i Stalins utrensningar i Sovjet, där han arbetat inom filmindustrin.

  Hermann lyckades ta sig till USA 1941 och där bodde de till efter andra världskrigets slut, då de återvände till den östtyska delen av Berlin. Mannen gick med i det nya socialistiska enhetspartiet, men Käte som då var kroniskt sjuk ville inte engagera sig politiskt mer. Men hon fortsatte att jobba med utbildningsverksamhet, framför allt för ungdomar.

  Käte Duncker dog i Berlin den 2 maj 1953, 81 år gammal.

Det finns ett antal gator, skolor och förskolor uppkallades efter Käte Duncker i Tyskland. I det lokala parlamentet i Thüringen, där hon satt i kommunfullmäktige, finns en Käte Duncker Saal. Vänstern i Thüringen delar sedan 2023 också ut Käte Duncker-priset till "kvinnor och feministiska projekt som ett tecken på solidaritet, uppskattning och bemyndigande för den gemensamma kampen". En staty av Käte Duncker som undervisar barn finns i en park i staden Friedrichroda.

Några texter av Käte Duncker finns hos Marxists Internet Archive.