«  Radikal konstnär före sin tid

Käthe Ida Schmidt föddes den 8 juli 1867 i Köningsberg i dåvarande Ostpreussen (nu heter staden Kaliningrad, i Ryssland). Familjen var medelklass, men fritänkande och socialt engagerade, och Käthes pappa uppmuntrade henne när hon som liten flicka började teckna. Från att hon var 14 år fick hon privatlektioner hos kända målare och grafiker. Hon utbildade sig sen vidare i München och Berlin (hos föreningen för Berlins konstnärinnor) innan hon återvände till Köningsberg.

Fotot på Käthe som 5-åring är från 1872.

  1891 gifte sig Käthe med Karl Kollwitz och flyttade till Berlin med honom. De bodde i ett arbetarområde, där Karl jobbade som läkare för fattiga. Jobbet och bostaden låg i husen bredvid varann, och Käthe tecknade av folk i Karls väntrum.

  I början av 1890-talet gjorde Käthe Kollwitz en serie etsningar som hon kallade Vävarnas uppror (efter ett verkligt vävaruppror 1842). Etsningarna ställde hon ut i Berlin. Käthe tilldelades en medalj för serien, men kejsar Wilhelm vägrade att dela ut medaljen till henne. Han gillade inte bildernas innehåll.

Som konstnär var Käthe Kollwitz långt före sin tid. Det här var innan arbetarförfattarna fick genomslag, och de större konstnärerna avbildade mest fint folk och natur. Men i Käthe Kollwitz verk fanns arbetarklassen, och hon skildrade hur hårt livet var – ur kvinnors och barns perspektiv.


  1898 utsågs Käthe Kollwitz till lärare på Berlins konstskola för kvinnor, men hon fortsatte också att skapa sin egen konst. 1906 startade hon tillsammans med bland andra Julie Wolfthorn föreningen VBK, Verbindung Bildender Künstlerinnen, som hjälpte kvinnliga konstnärer att kunna ställa ut sina verk. 1913 startade de också en fackförening för kvinnor inom konsten – Frauenkunstverband.

  Under första världskriget dog Käthe Kollwitz ena son, Peter, som bara var 18 år, i strid, och hon blev ännu mer övertygat radikal och pacifistisk. Hon gjorde många antikrigsaffischer, både under och efter kriget. Bland annat gjorde hon bilder av mödrar och barn som drabbades av kriget till vykort för WILPF, Women's International League for Peace and Freedom. Hon skrev i sin journal: "Jag arbetar med en internationell organisation som motsätter sig kriget, jag är fylld av en varm känsla av tillfredsställelse."

	Strax efter krigsslutet utsågs Käthe Kollwitz som första kvinna till professor på, och medlem av, Preußischen Akademie der Künste. 1919, när Rosa Luxembourg och Karl Liebknecht brutalt mördades för sitt politiska engagemang, gjorde Käthe Kollwitz flera studier av Liebknecht, som var en vän till henne och hennes man.
	Klicka på bilden för att se den i en större storlek!
1928 blev Käthe Kollwitz lärare på konstakademin i Berlin.         Men där blev hon inte kvar länge. 1933 tvingade nazisterna henne att sluta på akademin. En anledning var att hon och hennes man hade skrivit under ett upprop om att socialdemokrater och kommunister borde gå samman i gemensam kamp mot Hitler och den framväxande nazismen.

1936 stämplade nazisterna allt Käthe Kollwitz arbete som "Entartete Kunst" (degenererad, eller urartad, konst). Hon fick inte ha några utställningar och de museum som redan hade konst av henne måste ta bort den. Efter att hon blivit intervjuad i en sovjetisk tidning hotade Gestapo också med att de skulle skicka henne till koncentrationsläger, men det blev inte så.

  1940 dog Käthes Kollwitz man Karl. Två år senare dog hennes sonson. 1943 bombades hennes hus i Berlin och allt hon ägde förstördes, inklusive en stor del av hennes teckningar, grafik och målningar. Då hade hon redan evakuerats från Berlin. Hon bodde tillfälligt på flera olika ställen.

  Käthe Kollwitz dog slutligen, 77 år gammal, i Moritzburg den 22 april 1945, alldeles innan kriget tog slut.

Massor av unga konstnärer världen runt har genom åren sen dess påverkats av Käthe Kollwitz konst, och hon anses fortfarande som en av Tysklands främsta konstnärer någonsin, trots att hon allt mer verkar falla i glömska i övriga världen.

Se mer hos Käthe Kollwitz museum i Berlin.