«  Tillbaka

Elizabeth C. Stanton utvecklade rösträttsrörelsens analys under så många år,
men när hon på gamla dar skrev boken "The Woman's Bible" var hon för
radikal för den rörelse som varit hennes.

De tidiga rösträttskvinnorna i USA var oftast kristna, men de ifrågasatte kristendomens och Bibelns skildring av kvinnor och dess krav på kvinnors underordning. Många som var ledande i rösträttskampen var kända för sin kritik och sitt hävdande av kvinnors rättigheter, som exempelvis Lucretia Mott. Än mer kritisk var Elizabeth Cady Stanton.

  Under 1880-talet gjorde Church of England en ny officiell engelsk tolkning av Bibeln. Det fick Elizabeth Cady Stanton att ta initiativ till en kommitté av kvinnor som ville visa att det inte fanns något gudomligt i att män förnedrade och dominerade kvinnor, det var mäns egna val att göra det.

  Många av de kvinnor hon frågade sa absolut nej till att vara med, men 25 kvinnor sa ja. Bland dem fanns Matilda Joslyn Gage, Clara Bewick Colby och Phebe Ann Coffin Hanaford, samt finska Alexandra Gripenberg, brittiska Ursula Mellor Bright och österrikiska Irma von Troll-Borostyáni. Av dem var Matilda Joslyn Gage helt motståndare till Bibeln, men de flesta deltog för att de ville se en annan tolkning.

Det är oklart om texterna om Bibeltolkningen skrevs av olika kvinnor, och Cady Stanton sammanställde dem, eller om det mesta skrevs av henne själv. Men alla 25 kvinnor i kommittén namnges i boken om Bibeltolkningen, och åtta av dem står som medförfattare, alltså att kommentarerna till Bibeltolkningarna kommer från dem tillsammans. Cady Stanton gav ut boken i två delar under den provocerande titeln The Woman's Bible.

  Boken väckte en enorm uppståndelse när den första delen gavs ut i november 1895, och den blev en bästsäljare. Den första upplagan på 50.000 ex. såldes snart ut, och fick ges ut i fler upplagor redan innan den andra delen utkom i april 1896. Där skrev Cady Stanton i förordet till den andra delen, om kritiken mot del 1, att Bibeln måste kunna ifrågasättas, att den blivit en "fetisch" för länge, och att "Bibeln med dess fabler, liknelser och ändlösa motsägelser, har varit det stora hindret på civilisationens väg".

  Tidningarnas ledare liksom präster i predikstolarna angrep förstås boken och dess författare hårt. En del hade inte ens läst boken, utan hade provocerats nog bara av titeln. Cady Stanton svarade med lika provocerande kommentarer, som att "den enda skillnaden mellan oss är att vi säger att dessa förnedrande idéer om kvinnan har kommit ur mäns hjärnor, medan kyrkan säger att de kommer från Gud."

I den då ganska nybildade gemensamma rösträtts-organisationen NAWSA, National American Woman Suffrage Association, blev många upprörda. På NAWSA:s kongress i januari 1896 krävde representanter för ledningen att organisationen måste anta en resolution för att ta avstånd från "den så kallade 'Woman's Bible'". De såg det som att kampen för kvinnors rösträtt skulle drabbas om denna provocerande bok på något sätt förknippades med dem. Cady Stanton hade ju tidigare varit så drivande i rösträttskampen, och de var rädda att folk skulle se NAWSA som lika ogudaktiga som de själva tyckte att hon var. Bland de mest drivande mot boken och mot Elizabeth Cady Stanton fanns den blivande NAWSA-ledaren Carrie Chapman Catt, liksom pastor Anna Howard Shaw och Lucy Stones dotter Alice Stone Blackwell. Men många talade också emot resolutionen.

  Susan B. Anthony, som själv inte stod bakom sin vän i frågan om boken, drev ändå att de borde ha religiös frihet inom rörelsen. Hon hänvisade till att ingen förr i tiden hade krävt någon resolution mot Ernestine Rose, en tidigt uttalad och rak ateist inom rösträttsrörelsen, så varför göra det mot Elizabeth Cady Stanton?

  Men resolutionen antogs med 53 röster mot 41. NAWSA tog offentligt avstånd från boken, och Elizabeth Cady Stanton blev aldrig mer inbjuden till något av NAWSA:s arrangemang, utan förpassades bort både från rösträttskampen och från historien om den rörelsen.

  Så fortsatte det under hela första delen av 1900-talet. När
75-års-minnet av den första Woman's Right Convention i Seneca Falls 1848 skulle firas 1923, nämnde rösträttsledaren Alice Paul inte Elizabeth Cady Stanton, vare sig i sitt tal eller det tryckta materialet, trots att Cady Stanton varit en av de två absolut viktigaste kvinnorna bakom den kongressen. Elizabeth Cady Stantons dotter Harriot Stanton Blatch var den enda talare som ens nämnde hennes namn.

  Men när den nya kvinnorörelsen under 1960-talet studerade historien upptäcktes och uppvärderades Elizabeth Cady Stantons livsgärning igen.

Och först under andra delen av 1900-talet började en kritik av Bibelns kvinnosyn tas upp igen.

Hela boken The Woman's Bible finns att läsa på nätet, exempelvis hos Cornell University Library.