« Ses som igångsättare för en radikalare japansk feminism

Sex Seitõ-medlemmar på nyårsfest 1914, från vänster: Kobayashi Katsu, Iwano
Kiyoko, Nakano Hatsu, Araki Ikuko, Yoshi Yasumochi och Hiratsuka Raichõ.

Seitô var en månadstidning som gavs ut av organisationen Seitô-sha (översatt: Bluestocking Society, efter det brittiska litterära sällskap som fanns på 1700-talet).

  Det första numret av tidningen publicerades 1911 i en upplaga av 1 000 ex. Den blev genast en succé och fick flera tusen prenumeranter.

  Den första redaktören var Hiratsuka Raichõ (Haru). Tidningen fokuserade då dels på kvinnolitteratur och dels på kvinnors frigörelse över huvud taget.

  1915 tog Noe Itõ över som redaktör. Samtidigt blev tidningen mer radikal politiskt.

Tidningen tog upp ämnen som annars inte diskuterades offentligt, vilket fick till följd att flera nummer beslagtogs av myndigheterna. Det gällde exempelvis våldtäkt, arrangerade äktenskap, prostitution, abort och kvinnors sexualitet, inklusive lesbiskhet. Redan första numret innehöll en novell om en kvinna som tänkte tillbaka på sex hon haft kvällen innan, vilket ledde till att den förbjöds direkt. Seitô innehöll också mycket debatt och teoretiska texter om feminism, anarkism, sociologi och klasskamp.

  Men framför allt innehöll Seitô förstås dikter, noveller och personliga berättelser. Den blev en plats där kvinnor första gången kunde bli publicerade, och den inspirerade massor av kvinnor till att börja skriva.

Medlemmar i Seitô-sha som medverkade i tidningen var exempelvis Otake Kokichi (Kazue), Tamura Toshiko (Satõ Toshi), Chieko Naganuma (som gjorde det första omslaget till Seitô, det gula) och Akiko Yosano. Även andra välkända japanska feministiska författare, som Nobuko Yoshiya, skrev i tidningen.

  Seitô publicerade dessutom översatta texter av västerländska författare som Mary Wollstonecraft, Ellen Key, Sonja Kovalevsky, Emma Goldman och Olive Schreiner.

  Seitô ses ofta som den första feministiska tidskriften i Japan, även om det sedan tidigare fanns flera tidningar som riktade sig till kvinnor. Men Seitô fick rollen som igångsättare av en nyare, radikal kvinnorörelse.

  Samtidigt motarbetades tidningen hela tiden av myndigheterna och 1916 hotade det japanska inrikesministeriet att bötfälla alla som distribuerade den. Orsaken sas vara att tidningen var "störande av den allmänna ordningen" och "skadlig för den allmänna moralen".

  Svårigheten att få ut tidningen ledde till att Seitô-sha tvingades att lägga ner den redan i februari 1916.