«  Tillbaka

Några av de första medlemmarna i Uppsala kvinnliga studentförening finns med
på detta foto, men enligt en del källor var Berna, Augusta och Polly inte med
i UKSF, så eventuellt föreställer fotot snarare de som ofta var med på
Törnblads konditori. Stående från vänster: Ellen Lindhult, Berna Skog, Lydia
Wahlström, Signe Söderström och Gerda Lundberg (Hellberg).Sittande:
Gulli Rossander (Petrini), Augusta Ärnbäck och Polly Eidem.

Det var tufft för de kvinnor som först kom till universiteten när kvinnor till slut släpptes in. De var ofta enda kvinnan på sin kurs, och de fick snabbt lära sig att de inte var välkomna till fester på nationerna eller ens till "eftersitsarna" efter seminarierna.

Kvinnliga studentföreningen, eller formellt: Upsala kvinnliga studäntförening (UKSF), bildades i Gerda Hellbergs rum i Uppsala den 20 mars 1892. Av de totalt 19 kvinnor som studerade vid Uppsala universitet då hade cirka 15 av dem börjat träffas då och då på Törnblads konditori, men de ville ha något mer regelbundet och organiserat. På Gerda Lundbergs (hon hette Lundberg då) förslag skapade några av dem därför Sveriges första studentförening för kvinnor.

  Till första ordförande för föreningen utsågs Lydia Wahlström. Hon ansåg att de skulle kalla sig kvinnliga studenter, inte studentskor, eftersom hon menade att så länge de kallades "studentskor" skulle de inte räknas som "riktiga" studenter. Bland andra mer kända medlemmar som var med redan från början finns Gulli Petrini, och redan från andra mötet var också Ada Nilsson och Alma Sundquist med.

Studentmössorna

Föreningens första aktion gällde studentmössor. När tjejer tog studenten på den tiden fick de nämligen en studentmössa och en papperspåse att bära hem den i – kvinnor fick inte bära studentmössa offentligt. Därför bestämde föreningen att de som vågade skulle ge varandra ett skriftligt löfte att ha på sig studentmössan på valborg, första maj och vårfesten samma år. Till slut var det tretton av tjejerna som var med på det, och de genomförde aktionen. De såg till att det i framtiden fick synas att tjejer studerade.

  En gång i månaden hade föreningen möte. Då höll de föredrag för varandra. Vartefter fler kvinnor började studera fick föreningen fler medlemmar. De började också bjuda in andra kvinnor som kom och höll föredrag. Det var något de inte fick se på universitetet då: kvinnor som föreläsare. Flest medlemmar drog Gerda Lundbergs (Hellberg) föredrag "I qvinnofrågan" som hon höll i april 1896.

  Förutom allvar ägnade sig föreningen åt spex – vilket ju varit tradition på universitet. Alla roller spelades förstås av kvinnor. Klara Johansson skrev det första spexet 1897, och det hade titeln "Så fruktas en argbigga". De gav även ut en spextidning, som kallades "Spexgrisen". Dessutom gjorde de ibland gemensamma utfärder. 1896 började de också spara till en stipendiefond.

  Genom Lydia Wahlström tog föreningen kontakt med kvinnor vid universiteten i Lund, Göteborg, Stockholm, Oslo och Helsingfors.

  Uppsala kvinnliga studentförening gav de deltagande ett nätverk, som de sedan kunde använda sig av. Det är därför ingen tillfällighet att många av dem senare blev drivande i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Flera av dem var också med i Akademiskt bildade kvinnors förening, som startades 1904.

  De andra svenska universitetsstäderna var långsammare med sin kvinnoorganisering: Lunds kvinnliga studentförening bildades år 1900, motsvarande i Göteborg bildades 1912 och först 1925 bildades den i Stockholm.

Kvinnor samlade vid Uppsala kvinnliga studentförenings
50-årsfirande den 1 november 1942.

Uppsala kvinnliga studentförening upphörde någon gång mellan 1958 och 1968. Protokollsböcker finns inte kvar efter 1951.

  1992 bestämde sig några kvinnor som studerade i Uppsala att starta föreningen på nytt: Uppsala Kvinnliga Studentförening (UKS).

Gunilla Strömholm: Lydia Wahlström och Uppsala Kvinnliga Studentförening, i Lydia Wahlström – Till hundraårsminnet av hennes doktorsdisputation 1898, Opuscula Historica, Upsaliensia 25.