Denna artikel publicerades i Expressen 26 november 1997
under rubriken "Utsatthetens pris" som svar i en pågående pornografidebatt.

Sanning och lögn om porrmotstånd

Expressen har under tre dagar (20-22/11) ägnat kultursidorna åt ett frontalangrepp mot porrmotståndare, där några få intressanta frågeställningar drunknat bland lösa rykten, halvsanningar och grova lögner.
     I Petra Östergrens artikel (21/11) är Kvinnotrycks ena redaktör, Gerda Christenson, felciterad. Östergren har helt enkelt tagit flera olika saker Christenson skrivit, formulerat om dem lite som hon tycker, och satt ihop dem till en mening hon menar låter hemsk. Ett citat av den amerikanska författaren Andrea Dworkin har gjorts obegripligt genom att ryckas ur sitt sammanhang – dessutom uppgavs en helt felaktig källa.

     Om någon porrmotståndare handskats med sanningen på det sätt Östergren gör hade det inneburit omedelbart massmedialt självmord. Men Petra Östergren tycks ständigt bara få mera plats i nya tidningar och TV-program, utan krav på vare sig saklighet eller korrekta faktauppgifter. I Expressenartikeln verkar hon nu fått fullständigt frispel och vi kan bara beklaga att Expressens kulturredaktion inte ägnat sig åt mer källforskning. På det sättet hade en del lögner och förtal kunnat undvikas, t.ex. påståendet att porrmotståndarna "säger att kvinnor som inte tycker som de är hjärntvättade, förälskade i sitt eget förtryck eller helt enkelt galna".

     Vad är det då egentligen porrmotståndare säger? Och varför har just kvinnojoursrörelsen och dess paraplyorganisation ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) engagerat sig mot pornografi?
     Till kvinnojourerna kommer kvinnor som berättar om hur de utnyttjats i pornografiframställning. Dit kommer kvinnor som berättar om hur deras män använt pornografin som idébank för ett allt ökande sexuellt våld mot kvinnorna. Där möts kvinnor som på olika sätt utnyttjats i och genom pornografi.

     Skulle de jourkvinnor som möter dessa pornografiöverlevare då svara: - Det är bara fantasi. Det lidande du berättar om, de övergrepp du utsatts för, din smärta, den spelar ingen roll, för det finns andra som anser att pornografi bara är fantasi, som de vill använda för att "utveckla" sin sexualitet.

     Skulle vi svara dem så? Kvinnojourerna gjorde inte det. Istället har ROKS ägnat tid och pengar åt att bjuda in forskare och aktivister från hela världen, som berättat om vad man i andra länder kommit fram till angående sambanden mellan pornografi och andra exempel på mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn. ROKS tryckte också på för att svenska myndigheter skulle initiera forskning kring dessa frågor, bland annat genom att driva fram den särskilda professur med inriktning våld mot kvinnor som inrättats vid Uppsala universitet.

     Tvärtemot vad Petra Östergren och andra kritiker säger har alltså porrmotståndarna ständigt försökt få fram mer forskning kring pornografi och övrigt sexuellt våld. Vi vet ju att i de länder där sådan forskning finns, bekräftar den oftast – och ger teori åt – våra erfarenhetsmässiga kunskaper. De flesta av ROKS internationella konferenser finns också dokumenterade i bokform, men dessa sammanställningar av vad porrmotståndare faktiskt står för, diskuteras sällan eller aldrig av våra kritiker.

     Den verklighet kvinnojourerna möter förnekas helt av Petra Östergren, Channa Bankier och Nina Lekander i Expressen 20/11. Kvinnor tvingas inte att delta i pornografin, skrev de och tog exemplet Linda Lovelace, som de påstod att feministerna förvanskat. Men Linda skriver själv i boken Skärseld om sin tid i porrindustrin:
     "När jag nu hade tillfälle att träffa pressfolk på egen hand utan att Chuck matade in vad jag skulle säga, så beslöt jag att berätta sanningen. Och det gjorde jag. Jag berättade exakt samma som står skrivet här – att jag hade blivit misshandlad, våldtagen och tvingad att delta i alla upptänkliga sexuella situationer. Men den historien fick man aldrig läsa i tidningarna. De sa att de inte kunde skriva så. I samma ögonblick som jag började berätta stängde reportrarna av sina bandspelare."
     Trots allt Linda Marchiano (som hon egentligen heter) berättat om hur hon utnyttjats i porrindustrin, inklusive i filmen "Långt ner i halsen", väljer Östergren, Bankier och Lekander att skriva att den filmen är gjord med kvinnovinkling!?

     Och kanske är det detta som skiljer porrförespråkare och porrmotståndare åt; att de senare inte accepterar att några kvinnor skulle vara mindre värda, att vi inte vill låta några kvinnor offras för att andra ska kunna använda det sexuella utnyttjandet av dessa kvinnor till att utveckla vad Östergren kallar "en konstart".

     "Feminism kräver inlevelseförmåga, d.v.s. förmågan att identifiera sig med andra kvinnor än en själv." skrev den amerikanska statsvetaren Amy Elman. (I broschyren Från våldtäkt och misshandel till prostitution: Att synliggöra sambanden, ROKS 1993.) Därmed kan vi inte heller förespråka Nina Lekanders lösning (22/11) att sprida pornografi bara i speciella lokaler. Kvinnorna som utnyttjas i pornografin blir ju lika utsatta oavsett var eller hur pornografin sprids. Detsamma gäller alla kvinnor och barn som utnyttjas som en följd av pornografin.

     Ordet pornografi kommer från de gamla grekiska orden porne, som betyder "hora", och graphos, som betyder att skriva eller att skildra. Pornografi betyder alltså att skildra kvinnor som sexuella handelsvaror.

     Enligt Petra Östergren är det dock "inte relevant" att fråga sig vad denna avbildning har för intentioner – "att hetsa upp betraktaren eller att förtrycka kvinnor och barn". Själva anser vi att det är oerhört relevant.

     De flesta porrmotståndare ser på sexualiteten som en social konstruktion. Sexualiteten har helt enkelt sett olika ut i olika tider och i olika samhällen. Därmed blir det också intressant att studera de faktorer som påverkar förändringen av våra sexuella handlingar. Där ingår förstås den kommersiella pornografin, som i världen idag är en massindustri.

     Många sexologer och andra anser t.o.m. att pornografin är den främsta sexualupplysaren i Sverige idag. Därmed blir det än viktigare att ställa frågor om vilket budskap männen bakom den kommersiella porrindustrin vill sprida – och varför.

     Andrea Dworkin har, liksom många andra porrmotståndare internationellt, arbetat tätt tillsammans med kvinnor som överlevt ett ofta långvarigt utnyttjande i pornografi och prostitution. Utifrån deras behov har hon och juridikprofessorn Catharine A. MacKinnon lagt sitt lagförslag om pornografi. (Detta lagförslag finns det för övrigt olika uppfattning om inom den feministiska rörelsen, som trots att vi oftast framställs som totalt likformiga, faktiskt inte består att en enda synonym uppfattning. Det som är gemensamt är att vi är porrmotståndare och feminister, därutöver finns ett otal olika åsikter om det mesta – också inom ämnet pornografi.) Andra feminister, som amerikanska Norma Hotaling, driver projekt mot pornografi och prostitution utifrån egna upplevelser.

     Det fruktansvärda dessa och vi andra porrmotståndare gör är helt enkelt att försöka få igång en debatt om pornografi – sett inte ur konsumenternas, utan ur utsatta kvinnors och barns perspektiv.

Gunilla Andersson & Gerda Christenson,
redaktörer för ROKS tidning Kvinnotryck.