« Arbetarkvinnan som myntade uttrycket "Bröd och rosor"

Den del av kvinnorörelsen som organiserat arbetarkvinnor använde under nästan hela 1900-talet uttrycket "bröd och rosor". Det kommer från ett tal som Rose Schneiderman höll 1912, där hon sa att arbetarkvinnan vill leva – inte bara existera.

Rachel Schneiderman föddes i byn Sawin i Polen den 6 april 1882. När Rose, som hon kallades, var var åtta år emigrerade familjen till Amerika, där bägge föräldrarna fick jobb inom textilindustrin. Men efter två år i New Yorks Lower East Side dog pappan, och mamman lämnades ensam med tre barn, plus ett fjärde i magen. Hon kämpade för att försörja familjen genom sömnad och diverse andra jobb, men hon tvingades ändå lämna barnen på barnhem en tid.

  Föräldrarna hade varit noga med att tjejer och killar skulle behandlas lika, så att även flickor skulle få gå i skolan, men när mamman förlorade sitt nattarbete måste 13-åriga Rose som äldsta dotter hjälpa till att försörja familjen. Först fick hon ett jobb som butiksbiträde, men för att få lite högre lön började även hon arbeta inom textilindustrin. På fabriken retade hon sig på hur orättvist könen behandlades, som det faktum att det alltid var män som fick jobben vid de mest lönsamma maskinerna.

  1902 flyttade familjen tillfälligt till Montreal i Kanada, och det var där Rachel kom i kontakt med fackföreningsrörelsen och blev politiskt engagerad. Eftersom hon egentligen velat fortsätta i skolan läste hon istället så mycket hon kunde på den lilla fritid hon hade.

  Redan året därpå var Rose tillbaka i New York igen, och började organisera kvinnorna på fabriken där hon arbetade. De startade den första lokala kvinnoavdelningen av United Cloth Hat and Cap Makers Union. Liten och rödhårig höll Rose Schneiderman flammande tal, så starka att till och med de som inte höll med henne erkände henne som en fantastisk talare.

1905 strejkade kvinnorna på fabriken. Det var då Rose fick kontakt med New Yorks avdelning av NWTUL, National Women's Trade Union League. I NWTUL lärde hon känna andra som kämpade för kvinnors fackliga rättigheter, som Clara Lemlich och Agnes Nestor. Senare har hon sagt att det var den organisationen som påverkade henne mest av allt i hennes liv. Hon fick utbilda sig via dem och blev snart anställd av dem. Vid 1909 års textilarbeterskestrejk jobbade Rose på uppdrag av både NWTUL och ILGWU, International Ladies' Garment Workers' Union, som stod bakom strejken.

Läs mer om strejken HÄR.

Strejkande textilarbeterskor och fackföreningsfolk på WTUL:s kontor i
New York cirka 1909. Rose Scheiderman står mitt i bilden.

1911, ett år efter att textilsarbeterskestrejken var vunnen i de flesta av textilfabrikerna, skedde den katastrofala branden i Triangle-fabriken. Det var den fabrikskatastrof som lett till flest döda arbetare i stadens historia, och en av de dödligaste i USA:s historia. De allra flesta som dog var kvinnor och flickor.

  Rose var förkrossad av branden, där hon förlorat flera av sina vänner. Men det gjorde henne än mer övertygad om att hon måste fortsätta kämpa för arbetarkvinnors rätt. 1919 var hon en av grundarna för den internationella fackorganisationen för arbetarkvinnor, ICWW, International Congress of Working Women, som drev kamp för kvinnorna inom ILO, Internationella arbetsorganisationen, som idag är knuten till FN. Hon arbetade för 8 timmars arbetsdag, högre löner och säkrare arbetsmiljö, och hon var en av de första i USA som började protestera mot sexuella trakasserier på arbetsplatserna.

  Rose jobbade även för förbättrade villkor för arbetarklassen över huvud taget. Hon krävde icke-vinstdrivet boende för arbetare, bra lokala skolor, att elbolagen skulle vara offentligt ägda, samt statligt finansierad arbetslöshetsförsäkring och hälsovård för alla, inklusive statligt finansierad mödravård och barnomsorg. Vid den tiden hade hon blivit en kändis i hela USA. 1926 valdes hon till ordförande i det rikstäckande NWTUL.

Harriot Stanton Blatch (dotter till den tidiga rösträttskampen Elizabeth Cady
Stanton) håller appelltal om rösträtt för kvinnor, medan Rose Scneiderman
står stöttande i bakgrunden.

till skillnad från arbetarklasskämpar som Mary Mother Jones, som tyckte att rösträtt var något som mest berörde överklassens kvinnor, ansåg Rose Schneiderman att rösträtten var absolut nödvändig – inte för att den var någon lösning i sig, men för att den skulle göra det lättare komma till rätta med arbetsförhållandena för arbetarklassens kvinnor. Rose var aktiv medlem i NAWSA, National American Women Suffrage Association. Hon var dessutom en av dem inom NWTUL som redan tidigt startade den tyvärr kortlivade rösträttsorganisationen för arbetarkvinnor i New York: WELWS, Wage Earners' League for Woman Suffrage. Det var i den kampen hon i ett tal 1912 myntade uttrycket "bröd och rosor":

  Uttrycket "bröd och rosor" plockades upp av strejkande textilarbeterskor samma år, sedan skrev någon en sång om det, som genom åren framfördes av flera kända musiker.

I NWTUL träffade Rose Schneiderman även Eleanor Roosevelt och blev genom vänskapen med henne också vän med Eleanors man, som senare blev president Franklin D. Roosevelt. Det gav Rose en möjlighet till direktpåverkan om arbetarkvinnors villkor och det sas att det var Rose som lärt Roosevelts allt de visste om arbetarklassen och om fackföreningar.

Eleanor Roosevelt och Rose Schneiderman
verkar ha det kul tillsammans 1938.

  Rose Schneiderman hade inga barn, men hon stod hela livet väldigt nära sina syskonbarn. Under en del av sitt liv levde Rose dessutom med partnern Maud O’Farrell Swartz, som även hon var en engagerad fackföreningskämpe i NWTUL. Rose och Maud levde tillsammans ända tills Maud dog 1937.

  Innan och under andra världskriget arbetade Rose, som själv var av judisk släkt, med att hjälpa andra judar att fly från nazisternas Tyskland till USA.

Rose Schneiderman håller tal i radio.

1949 drog sig Rose Schneiderman tillbaka från arbetet. Hon höll ett och annat tal, även i radio, och hon skrev sina memoarer med titeln All for one, som publicerades 1967.

  Rose Schneiderman levde ända tills hon blev 90 år, och dog den 11 augusti 1972.

En dödsruna i New York Times räknade upp allt hon gjort genom åren och tidningen konstaterade att hon gjort "mer för att uppgradera värdigheten och levnadsstandarden för arbetande kvinnor än någon annan amerikan".

Rose Schneiderman: All for one, P. S. Eriksson 1967.