DEBATT:

Sex, våld & feminism

Vem skriver historien? Inte feministerna i alla fall, inte ens i etc, som nu sällat sig till kören av medieröster som sprider myten att feminismen säger att våldtäkt inte handlar om sex, utan om makt. I själva verket har både feministiska aktivister och forskare nästan alltid drivit motsatsen: att våldtäkt är sexualiserat våld.

Att vara feminist och aktivist i kvinnorörelsen är att finna sig i att ständigt bli beljugen, förvrängd, förtalad. Det är inte bara det att vi så sällan får komma till tals i media – när feminismen beskrivs är det nästan aldrig vår verklighet som skildras, utan en anti-feministisk berättelse om oss. Ett av de tydligaste exemplen är den amerikanska feministen, författaren och aktivisten Andrea Dworkin. När hon dog härom året skrev flera svenska tidningar sånt som att hon drivit idén att ”porr är teori – våldtäkt praktiken”. I själva verket kämpade hon hela sitt liv för raka motsatsen – att få människor att se att pornografi är både ideologi och praktik:

”Feminister får ofta frågan om pornografi leder till våldtäkt. Faktum är, att våldtäkt och prostitution har lett till, och fortsätter att leda till, pornografi...” ”...pornografi är för sin existens beroende av våldtäkt och prostitution av kvinnor.” 1.

När många tidningar nu recenserar Katrine Kielos bok ”Våldtäkt & romantik” ser vi samma falska beskrivningar av feminismen. Den här gången påstås det ganska genomgående att feminister skulle anse/ansett att våldtäkt inte handlar om sex, utan om makt.

Vilka ”feminister”? Att jobba aktivistiskt och direkt i vardagen med resultaten av mäns sexualiserade våld innebär att tvingas se, mycket konkret, att mäns våld mot kvinnor är sex för dem. I början av 1980-talet sammanfattade Kvinnofronten vad feminismen under 1970-talet lärt oss om pornografi i det diabildföredrag som sedan både Kvinnofronten, Folkaktionen mot Pornografi (FmP) och RFSU reste land och rike runt med under 1980- och början av 1990-talen. I det visade vi hur ”sexualitet och våld kopplas samman”, så att män lär sig tända på sexualiserat våld mot kvinnor. Vi pekade på att porrkonsumenternas utlösning/orgasm knyts sammans med de pornografiska skildringarna av kvinnor som utbytbara objekt, ofta uttalat förnedrade objekt. Och vi sa att precis som vi alla lär oss att tända på våra tidigare sexuella erfarenheter, lär sig porrkonsumenten att den sexuella lusten hör samman med förnedring av kvinnor; objektifieringen och förnedringen i sig blir sexuellt upphetsande. (Vilket också innebär att pornografin får olika följder för kvinnor och män, eftersom det är skillnad mellan att förväntas tända på att förnedra respektive att förväntas tända på att bli förnedrad, men den frågan finns för lite utrymme för att gå in på här.)
Det jag vill få fram är alltså att vi redan då sa att våldtäkt, kvinnomisshandel, pornografi, prostitution, incest och andra sexuella övergrepp är just sexuella övergrepp, och att pornografin lär män att just tända på våld mot kvinnor.

Även feministiska forskare har länge hävdat att mäns våld mot kvinnor är sexualitet, och att samhällets problem att ta in den feministiska analysen handlar om att samhället velat se sex och våld som separata företeelser. Professorn i juridik Catharine A. MacKinnon har skrivit:

”För det första är allt som förekommer i pornografin sex för någon, annars skulle den inte finnas där. Detta inbegriper allt slags våld...” ”...Om inte någon upplevde detta som sexuellt, skulle det inte finnas som pornografi. Ändå är det klart och tydligt våld. Pornografi sexualiserar våld. Våldet undanröjer inte det sexuella – våldet är det sexuella.” 2.

Hon förklarar vidare att när samhället separerar våld och sex skapar man en föreställning om att sex handlar om samtycke och att våld inte gör det. Det skulle kunna betyda att man därmed anser att allt som innefattar våld inte kan uppfattas som sexuellt. Men istället blir det tvärtom – eftersom sex och våld ses som separat förvandlas allt våld i pornografin till sex – eftersom männen upplever att det är sex. Motsvarande sker i våldtäktsrättegångar idag: nästan vad en man än gjort mot en kvinna har det i domstolarna ansetts vara sex – om han säger att han uppfattade det så.

I Sverige har exempelvis forskaren Eva Lundgren beskrivit samma konstruktion kring kvinnomisshandel, som ju innefattar våldtäkt, och kvinnojourskvinnor landet runt fick därmed redan för tjugo år sedan bekräftelse på vad de långt tidigare sett:

”Om det finns en röd tråd som tvinnas tjock i männens berättelser är det den som tvinnar samman misshandel och 'sexualiserat våld' till en enda tråd, till ett fenomen; våldet är eller blir sexualiserat på flera plan”. 3.

Själva det feministiska begreppet ”mäns sexualiserade våld” säger i själva verket vad feminismen uppfattar: att våldet gjorts till något sexuellt, att våldet är en del i en sexualiserad maktutövning, och att det att förstå denna sexualisering är förutsättningen för den feministiska analysen av våldtäkt. Att feminister också betonat att våldtäkt handlar om makt och kontroll har alltså inte stått i motsättning till att det handlat om sex, tvärtom har vi genom åren försökt peka på just hur våld blir sex i en sexualitet som kontrueras i ett patriarkat, en könsmaktsstruktur.

Finns det då inga feminister som har sagt att våldtäkt handlar om makt, inte om sex? Jo, säkert. Det är ju vad samhället sagt, så självklart finns det feminister gått på den myten, precis som det finns massor av andra människor i samhället i övrigt som gjort det. Men ska vi prata om vad feminismen står och stått för, borde man inte osynliggöra vad vi – i feministiska aktivistorganisationer och i forskarvärlden – skrivit respektive drivit och kämpat för under alla dessa år.

Gerda Christenson

Noter:
1. Andrea Dworkin: Letters from a WarZone. Writings 1976-1987. (Min icke-auktoriserade översättning.)
2. Catharine A. MacKinnon: Pornografi och jämställdhet. Ur Pornografi – verklighet eller fantasi? ROKS 1991.
3. Eva Lundgren: Gud och alla andra karlar. 1990.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten