Nummer 3/2016

Världens mest jämställda land. Den klyschan är gammal och trött men dyker ändå upp gång på gång upp som en sorts slogan för Sverige. I vissa cirklar är trendigt att stämpla ordet ”feminism” lite här och var utan att tänka efter särskilt mycket – inklusive när det gäller varumärket Sverige. Annina Claesson funderar över Sveriges märkliga nationalistiska självgodhet.

eminism har inte alltid varit och är fortfarande oftast inte ett ord som kan användas för att skaffa enkla PR-poäng. Snarare tvärtom. Trots det har något hänt på Visit Sweden-kontor, på glassiga tidningsomslag, och på listartiklar på nätet. “Den moderna svenska mannen är feminist”, såsom en rubrik på just Visit Swedens hemsida lyder.

  I den artikeln kan en läsa att “jämställdhet mellan könen är helt och hållet ingrott i svensk kultur”, och att det är ett “svenskt maskulint ideal” att vara feminist. För det känner vi ju alla igen?

  Samma budskap upprepas på svenska regeringens engelska hemsida, som stolt proklamerar att Sverige har världens första feministiska regering, som sätter jämställdhet i centrum för alla politiska beslut.

  Det har tydligt blivit en del av den image som Sverige vill ge omvärlden: feminism är typiskt svenskt, lika självklart som knäckebröd, midsommarfirande eller att aldrig sitta bredvid en främling på bussen.

Feminism: en svensk grej?

Refrängen låter ännu mer oroväckande bekant från sommarens tal i Almedalen, som gång på gång idisslade ämnet “svenska värderingar”, vilket då tydligen inkluderar jämställdhet (här var F-ordet något mindre populärt).

  Här gjordes det klart att användandet av detta begrepp fungerar likadant som alla andra nationalistiska utspel: det syftar på att exkludera, och definiera vi och dom. Anna Kinberg Batra liksom Ebba Busch Thor och Jan Björklund skildrade alla begreppet “svenska värderingar” som något som måste antingen försvaras eller undervisas till de som inte förväntas dela dessa värderingar, det vill säga invandrare.

  Jan Björklund påstod att det finns en “ökande värderingskonflikt” när det gäller jämställdhet i Sverige på grund av flyktingar från Mellanöstern som enligt honom för med sig en “hederskultur”.

  Ebba Busch Thor lade fram Kristdemokraternas förslag om en “värderingskurs” som ska ge särskild betoning åt jämställdhetsfrågor.

Kapning av feminismen

Det är något lömskt vi ser här. Begreppet feminism kapas och används i nationalistiska syften. Politiker som annars aldrig gjort något vidare försök till att främja en feministisk politik påstår plötsligt att feminism utgör en självklar del av svensk kultur.

  Dessutom får de det att låta som om “jämställdhet och likabehandling” vore en kulturfråga som kan vara lika svår att förstå för de som föds utanför Sverige som varför vi envisas med att sjunga koakakakaka runt en blomsterprydd fallossymbol en gång om året (hur det nu ska tolkas som förenligt med den “ingrodda” feminismen i svensk kultur).

  För feminister i Sverige, i synnerhet de av oss som följt hur debatten kring feminism sett ut i svensk media lite längre, ser det hela ut som en krass och opportunistisk trend. Turistbyråernas och politikernas användning av ordet feminism visar på föga förståelse för eller vilja att engagera sig i vad feminism verkligen betyder.

  Skildringen av feminism som typiskt svenskt verkar drivas dels av en självgod vilja att klappa oss på axeln (vi är världens mest jämställda land! Vi är klara nu! Kan de där jävla feministkärringarna sluta gnälla?), dels av en ryslig tävlan om vem som bäst kan ursäkta sina rasistiska uttalanden eller kassa flyktingpolitik med påståenden om att “den svenska jämställdheten” måste bevaras mot en främmande hord av “kvinnoförtryckande Islam”. Båda syften bör kallas för vad de är: nationalistiska utspel.

  Ordet “nationalism” må kanske spontant kännas som något väldigt “osvenskt”, men Sverige har aldrig varit immunt mot den aktuella världstrenden av en kraftigt växande nationalism, hand i hand med högerextremismens och fascismens ökade framgångar.

  Sverigedemokraterna har länge använt sig av liknande retorik för att försöka berättiga sin rasistiska politik genom att positionera sig som “försvarare av den svenska jämställdheten” gentemot vad de målar upp som ett hot från invandringen. Detta trots att det räcker med en kort överblick över Sverigedemokraternas partiprogram för att se att de att de driver en aktivt antifeministisk och kvinnofientlig politik och i egenskap av ett av de största partierna i Sverige snarare själva kan klassas som ett av de mest aktuella hoten mot “svensk jämställdhet”.

  Att andra partiledare har börjat försöka locka in SD-
väljare genom att kopiera denna retorik är bara ännu en orsak till att bli mörkrädd i Sverige idag.

Förtryck är mer än siffror

Naturligtvis kan feminism eller jämställdhet inte vara “svenskt”. Det kan heller inte vara franskt, mexikanskt eller kongolesiskt. Feminism är en global rörelse som kämpar mot ett globalt förtryck. Detta förtryck må ta sig olika uttryck på olika platser och under olika tidsperioder, vilket därmed gör att den feministiska rörelsen kan se olika ut på samma sätt, men likheterna som vi kan observera är på långa vägar fler än skillnaderna.

  Att påstå att Sverige har “kommit längre” än resten av världen eller att upprepa den trötta klyschan om “världens mest jämställda land” är att ignorera att inget land på jorden än så länge har gjort sig av med patriarkat, könsmaktsnormer och kvinnoförtryck. Även om Sverige kunde kallas “världens mest jämställda land” så betyder inte det att Sverige har nått något slags mål när det gäller feminism, är “färdig” med kvinnokampen eller kan klappa sig på axeln och gå och ta en fika. Det betyder bara att Sverige hamnat högt upp på rankinglistorna som studerat vissa mätbara parametrar, såsom antalet kvinnliga ledamoter i riksdagen eller antalet kvinnor som yrkesarbetar. Att dessa listor tydligt visar att inget land på jorden nått fullständigt balanserade siffror eller att Sverige ligger mycket lågt på listorna på många av de undersökta faktorerna verkar ignoreras. Att det är väldigt svårt att kvantifiera och mäta förtryck på ett heltäckande sätt tas inte heller upp.

  Det är talande att inga faktiska svenska feminister tenderar att citeras när tidningarna tutar om “världens mest jämställda land”. Det finns nog en och annan kvinna i Sverige som skulle kunna påpeka att det finns en skillnad mellan “bäst” och “relativt mindre fruktansvärd”. Det finns också en hel del som skulle betona att det inte går att ranka länder från minst till mest kvinnoförtryckande, eftersom förtryck innebär upplevelser som påverkar alla människor som lever under det, varje dag och på tusen olika sätt, medvetet eller omedvetet.

  Likaså är det med kultur. Innan en börjar skryta om att “jämställdhet är en ingrodd del av svensk kultur och svenska värderingar” så skulle det därför kanske vara en bra idé att fråga de som påverkas, det vill säga kvinnor i Sverige idag? (Och då helst inte bara vita, heterosexuella kvinnor från medel- och överklassen!)

Medelmåttan Sverige

Med det sagt är det förstås fortfarande viktigt att titta på statistik. Rankinglistor kan fortfarande visa på viktiga trender och samband. Låt oss då titta på vad siffrorna faktiskt säger om jämställdhet i Sverige.

  En av de mest citerade undersökningarna i detta sammanhang är World Economic Forums årliga index över könsklyftor i världen. Den studerar och kartlägger vilka skillnader mellan kvinnor och män det finns i 145 länder i världen när det gäller faktorer som deltagande i yrkeslivet, utbildningsnivå, politisk representation och hälsa. Detta slås sedan ihop till en genomsnittlig “könsklyfta” (gender gap). Sverige var etta på listan år 2006, men är år 2015 på plats nummer fyra (med Island som etta).

  Det låter ju fortfarande bra, men rapporten slår fast att under de tio år som gått sedan Sverige blev etta så har Sverige bara lyckats minska sin totala könsklyfta med 1%. Under samma tid har Island minskat sin med 88%.

  Undersökningen från 2015 visar att Sverige ligger på plats nummer ett när det gäller antal kvinnor i ministerpositioner, andelen kvinnor gentemot män som genomgår högre utbildning, och andelen kvinnor gentemot män i “professionella positioner”. Dock är Sverige på plats 31 när det gäller antal kvinnor i chefspositioner och på plats 42 när det gäller lika lön för lika arbete.

  Rapporten betonar också att inget land på jorden fullkomligt har “stängt” sin könsklyfta. Den betonar också att World Economic Forum inte menar att vara en heltäckande kvantifiering av jämställdhet i världen och inte ämnar mäta kvinnors upplevelser och livskvalitet i allmänhet. I så fall borde faktorer som abortlagstiftning tas i åtanke.

  Viktigt att nämna är att rapporter som denna bara mäter allmänna genomsnitt, och gör till exempel ingen skillnad på deltids- och heltidsarbete när de mäter deltagande i arbetslivet. När det gäller just arbete finner vi snabbt att Sverige har rum för förbättring när det gäller skillnader på den typ av arbete som kvinnor och män gör.

  Klass är också avgörande. LO:s arbetstidsrapport från 2015 slog fast att 53% av arbetarkvinnor arbetar deltid gentemot 17% av män. Bland tjänstemän är motsvarande siffror 33% av kvinnor gentemot 11% av män. Osäkra anställningar med tim- och daglöner är också vanligare bland kvinnor som också har mindre inflytande över sin arbetssituation.

Fråga bara FN

I den senaste rapporten om Sverige från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kritiserar FN Sverige för misslyckandet med att tackla löneskillnaderna mellan kvinnor och män som till stor del beror på dessa skillnader i arbetslivet, både när det gäller deltidsarbete, typ av yrke, och könsfördelning i högre positioner (det som FN sammanfattar som vertikal och horisontell yrkessegregering).

  Detta inte minst eftersom en av de mest aktuella konsekvenserna av segregering i arbetslivet och kvinnors lägre lön är att mer än varannan kvinna som går i pension i Sverige idag måste leva på bidrag, och att flera hundra tusen pensionärer lever under EU:s fattigdomsgräns.

  FN kritiserar också Sverige för den utbredda förekomsten av våld mot kvinnor och framför allt för att så få rapporterade fall leder till åtal och fällande domar. De är i synnerhet bekymrade över underrapporteringen av våld mot kvinnor med funktionshinder.

  Sveriges lagstiftning mot diskriminering bedöms också som otillräcklig både i utformning och tillämplig. FN ger också särskilt skarp kritik för Sveriges behandling av nationella minioriteter som romer och samer.

  Hur är det då med sådant som vår “feministiska regering” stolt basunerar ut, såsom vår “feministiska utrikespolitik”?

  En rapport från mars 2016 som gjorts av tolv organisationer som gått ihop i utvecklingsorganisationen Concord visar att regeringen på flera håll agerat helt tvärtemot sina feministiska löften, inte minst genom vapenexporten, nedskärningarna på bistånd till länder där kvinnor är ännu mer överrepresenterade bland akut fattiga, och förslaget att flyktingar inte längre ska få återförenas med sina familjer, vilket slår mycket hårt mot kvinnor och barn.

  Så vad var det du sa om svensk kultur och svenska maskulina ideal nu igen, Visit Sweden?

Margot Wallström, Sveriges utrikesminister, som år 2014 utlyste att
Sverige skulle driva en ”feministisk utrikespolitik”, har inte levt
upp till allt hon lovade med de orden.

Lögnen om det speciella Sverige

Det går att fylla åtskilliga böcker med Sveriges misslyckanden och problem när det gäller kvinnoförtryck. Detsamma gäller för övrigt heteronormativitet och förtryck av HBTQ+-personer, något som Sverige också gärna profilerar sig som “bäst i världen” på.

  Sanningen är att Sverige är som de allra flesta länder, och följer globala eller EU-genomsnitt på många parametrar när det gäller kvinnors och mäns olika maktpositioner i samhället. Det finns framgångar och framsteg att uppvisa på vissa håll, såväl som bakslag och envisa problem på andra.

  Det som är viktigt att inse är att “jämställdhet” inte är någon mållinje som nås när antal män som tar föräldraledigt eller kvinnor som blir chefer når en viss nivå, eller ens när ett land får en kvinnlig president eller statsminister (vilket det tål att påminnas om att Sverige aldrig har haft). Jämställdhet på dessa områden är en del av att bekämpa kvinnoförtrycket som genomsyrar hela samhället och påverkar alla människors liv, varje dag, och vars utrotning därmed kräver en enorm förändring av normer och institutioner.

  Att påstå att Sveriges relativa framgångar gentemot vissa andra länder i statistiken över några få aspekter av samhällslivet betyder att “feminism och/eller jämställdhet har blivit en del av svensk kultur” är helt enkelt att antingen lura sig själv eller ljuga.

Alarmerande retorik

Det är farligt för Sverige att ge oss själva en guldstjärna och säga att så, nu är det klart, vi vann jämställdhets-kapplöpningen, så nu behöver vi inte göra något mer.

  Det innebär nämligen att vi börjar ignorera de symptom på förtryck som fortfarande stirrar oss i ansiktet, och slutar kämpa för framsteg (något som kanske visas av vår stagnation i World Economic Forums index sedan vår “seger” för tio år sedan). Det innebär lathet.

  Det är också farligt att skildra Sverige som ett globalt moraliskt föredöme och att kapa begreppet feminism för att måla upp en bild av svensk exceptionalism.

  Vi ser tydligt hur våra politiska ledare använder detta som ett retoriskt vapen för att berättiga en rasistisk invandringspolitik som bryter mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna.

  Nu kan vi läsa svart på vitt på Moderaternas hemsida att “jämställdheten hotas av fundamentalistiska och traditionalistiska krafter som vuxit sig starka i utanförskapsområden och som fört med sig bland annat tvångsgifte, oskuldskontroller och kontroll av kvinnors klädsel” och att “fler insatser krävs för att motverka hedersförtrycket”. Det är en tydlig syndabocksmentalitet som förskönar svartmålande, exkluderande, och rasistisk retorik genom att försvara den med något som antirasister ofta också kämpar för, det vill säga feminism. Den bygger på en falsk differentiering av samma förtryck. Invandrare har “hedersvåld”, svenskar har “utmaningar” (för att vidare citera Moderaternas artikel). Detta trots att “hedersvåld”, definierat som våld med syfte att sätta gränser för och definiera kvinnors liv och personer, kan sägas vara högst ingrott i svensk kultur, med tanke på att nästan varannan kvinna i Sverige över 15 år har upplevt någon form av verbalt, fysiskt eller sexuellt våld begått av en man.

  Sanningen är sorgligt nog att kvinnoförtryck och patriarkat kan sägas vara något som förenar oss alla, oavsett nationalitet.

Avslöja myten!

Därför är det viktigt att vi avslöjar och pekar ut myten om Sverige som “världens mest jämställda land”. Feminister måste vägra låta vår rörelses begrepp och sakfrågor utnyttjas i nationalistiska syften.

  Vi har inte råd att luta oss tillbaka. Lögnen om att Sverige är feministiskt är bland de största hindren för oss att faktiskt bli det.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten