När detta skrevs var var kraven på "individualiserad föräldraförsäkring" som intensivast, men vi var många som inte tyckte att det var riktigt så enkelt. Vi undrade: Blir det barnen som får betala priset för den så kallade jämställdhetskampen när föräldraförsäkringsdagarna fryser inne för att pappan inte tar ansvar? Och vad händer med barns utsatthet för mäns sexualiserade våld?

  Maria Eriksson har skrivit en doktorsavhandling som heter "I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld". Artikeln om föräldraförsäkring och "pappavåld" från Kvinnofrontens nyhetsbrev för medlemmar 3/2005 hade tidigare publicerats i tidskriften Genus.

Var finns debatten om pappors våld?

I dessa dagars flitiga debatt om föräldraförsäkringen saknar jag något bland alla de frågor som bollas fram och tillbaka: hur ska vi försäkra oss om att en ökning av den kvoterade "pappaledigheten" inte bidrar till ökat "pappavåld"? Våld i heterosexuella parrelationer är ett könsrelaterat problem och en betydande minoritet av män i Sverige använder våld mot kvinnor. Många av de männen är pappor och de brister i sitt föräldraskap. Genom våld mot barnens mamma misshandlar de barnen psykiskt. Vissa av dem utsätter också barnen för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Forskningen om våld i samband med graviditet pekar på att även nyblivna pappor kan använda våld. Att bli pappa är inte något "vaccin" mot våldsbeteende.

  En återkommande tanke både i politiken och bland forskare är att pappors ökade delaktighet i barns liv och ansvarstagande för omsorg om små barn ska öppna för nya former av och mer jämlika relationer mellan kvinnor och män – åtminstone på sikt. Men hur gör vi med de pappor som här och nu varken praktiserar ett barncentrerat föräldraskap eller jämställdhet?

  Är det rimligt att ambitionen att skapa en jämställd ansvars- och arbetsfördelning mellan föräldrar tillåter kompromisser med barns rätt till en barndom utan våld? Är det rimligt att inte diskutera om en individualisering av föräldraförsäkringen kan vara ett problem i arbetet mot mäns våld?

  För ganska precis tio år sedan var det aktuellt med ett annat reformpaket som skulle bidra till pappors delaktighet i barns liv. De förändringar i Föräldrabalken som sedan genomfördes gjorde det bland annat möjligt för svenska domstolar att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Inte heller i det reformarbetet var en medvetenhet om pappors våld integrerad i perspektivet. Den oavsedda konsekvensen blev domstolar som systematiskt dömer till gemensam vårdnad trots att den ena föräldern fällts för våldsbrott, i alla fall enligt Barnombudsmannens färska rapport.

  I början av sommaren kom så äntligen betänkandet från 2002 års Vårdnadskommitté som sett över lagstiftningen – igen – och förhoppningsvis kommer deras förslag att leda till förbättrad situation för utsatta barn och mammor.

  Men när nu en debatt om problemen med en alltför optimistisk princip när det gäller tvister om vårdnad, boende och umgänge kommit igång är det märkligt att den inte verkar ha satt några större avtryck i diskussionerna om föräldraförsäkringen.

  Forskarvärlden får nog ta på sig en viss del av ansvaret för dessa återkommande svårigheter att koppla ihop frågorna pappors föräldraansvar och pappors våld. I nordisk forskning om män tenderar våld inte vara en central fråga, i synnerhet inte i forskningen om pappor. I forskningen om kön och våld har pappors föräldraskap inte problematiserats tillräckligt, och könsrelaterad makt hålls analytiskt väl "ren" från andra maktrelationer, som den knuten till ålder. Inte bara i politiken utan också i forskningen behövs nya perspektiv.

Maria Eriksson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten