I en LO-rapport från 2008 berättar de om hur kön, klass och etnicitet påverkar din situation på arbetsmarknaden – både när det gäller arbetslöshet, arbetstider och och lön.

Klass är det avgörande...
för en ung tjej på arbetsmarknaden

I ett land där var och varannan politiker lagt sig till med att kalla sig ”feminist” (ja, det vill säga utom hon som ska föreställa jobba med sånt, alltså alliansregeringens ”jämställdhetsminister”) blir det ändå allt tystare om just det som feminismen en gång utgick ifrån: kvinnoförtrycket.

   När det dessutom är så i det här landet, att så gott som alla medier ägs av rika vita män (som är de som tjänar mest både på kvinnoförtrycket och på tystnaden om det – eftersom just tystnaden gör att kvinnoförtrycket kan leva och frodas utan protester) – ja, då finns det stor risk att de flesta av oss helt missar det mesta av all information som bortom den stora tystnaden trots allt finns, om hur kvinnoförtrycket ser ut idag.

   DÅ ÄR DET SKÖNT att vara aktiv i Kvinnofronten, och då och då få mejl från andra kvinnofrontare, med tips om sånt som jag vill veta mer om.

   Ett sånt mejl fick jag i somras, om en LO-rapport om hur kön, klass och etnicitet påverkar ungas villkor på arbetsmarknaden.

60, 70- eller 80-talist?
Av dem som föddes före 1971 hade 70 procent ”kommit in på arbetsmarknaden” vid 21 års ålder. Motsvarande siffra för dem som föddes i början av 1980-talet är cirka 40 procent. Inte ens hälften av de unga idag, alltså.

   Notera: Den här försämringen är inte bara en följd av EU:s arbetslöshetspolitik – vilket Reinfeldt & grabbarna försöker låtsas. I själva verket har just Sverige en klart högre ungdomsarbetslöshet än EU-genomsnittet.

   Åren som ung vuxen innebär för många i Sverige numera att de lever med hög risk för fattigdom. Nu är det för första gång-en fler unga än pensionärer som betecknas som ”fattiga” respektive ”mycket fattiga”, konstaterar LO.

   Det är enligt Socialstyrelsen en historiskt sett helt ny utveckling. Och, i praktiken är det främst tjejer bland unga vuxna som riskerar att få leva i fattigdom.

Kvinnoförtryck
Bakom det könsneutrala ordet ”ungdomar” upptäcker ju den som kollar lite noggrannare på siffrorna ganska snabbt ett utbrett kvinnoförtryck. Till exempel:

   Bland de 20-24-åringar som faktiskt ändå har jobb idag har 60 procent av killarna fast jobb, mot bara 40 procent av tjejerna (2007).

   Alla unga har fått svårare att få fast anställning, men skillnaden mellan könen har också ökat under de senaste
20 åren: 1987 hade 78 procent av killarna fast jobb mot 68 procent av tjejerna = skillnaden mellan könen var då drygt
10 procent – sen dess har skillnaden mellan könen alltså fördubblats.

   Allt som blir sämre, blir samtidigt värst för tjejerna.

Ring-och-spring
Förr var det ”normala” en fast anställning, även om många unga vuxna även då kunde ha tillfälliga jobb. Men numera är det bland unga lika vanligt med visstidsanställningar i olika former. Det skapar en massa problem i vardagen, eftersom
a-kassa, försäkringskassa, hyresvärdar och så vidare, fortfarande utgår från normen fast anställning.

   Och tjejerna får värstingjobben, ”ring-och-spring”-jobben
– där arbetsgivaren kan ”ringa in dig” när det passar företaget, medan du hela tiden måste finnas till hands. Ständigt beredd, att till exempel resa till den butik i butikskedjan som råkar behöva nån just då. Det innebär nästan aldrig heltidsjobb – fast du ska finnas till hands jämt! – vilket innebär att unga tjejer får svårt att försörja sig.

Heltidsjobben minskar
Deltidsjobben har ökat för alla unga vuxna, men allra mest för tjejerna. Bland 20-24-åriga killar som har arbete jobbar 25 procent deltid, mot 43 procent bland tjejer (2007).

   Bara drygt 4 av 10 tjejer som får jobb får alltså jobba heltid. Fler och fler tvingas jobba dels på deltid, dels utan fast anställning.

   Total osäkerhet ekonomiskt.

   Men medan fler killar verkar få heltidsjobb sen, när de blir äldre, tycks tjejer ofta fastna i deltid. Idag har har cirka hälften av alla LO-kvinnor 20-64 år deltidsjobb.

Lön efter kön
Lönediskriminering bland unga vuxna tar rapporten förstås också upp. Till exempel att en tjej som är arbetare och 25 år i genomsnitt får 2.000 kronor mindre i månaden än motsvarande kille. Fundera på den summan en stund. 24.000 kronor om året! På tio år skulle det bli 240.000 kronor...

   Men nä, det blir det inte alls. För löneskillnaden ökar sen med åren. Vid 35 års ålder är den i genomsnitt 3.000 kronor för arbetare. 36.000:- om året! Arbetarkvinnans genomsnittslön är då ungefär 84 procent av arbetarmannens. (Nu pratar vi alltså inte för lika arbete, för kvinnor & män har oftast inte samma jobb, utan medellön och klass.)

   Men könsskillnaden är faktiskt ännu större för tjänstekvinnor (även om de har högre lön än arbetarkvinnorna, och därför klarar sig bättre). En tjänstekvinna tjänar vid 35 års ålder i genomsnitt 5.000 kronor mindre än en tjänsteman, hon har bara 78 procent av hans lön. Det blir ofattbara 60.000 kronor om året!

   De lönesummorna är väl egentligen tillräckligt argument för att alla tjejer borde engagera sig i kvinnokampen!

Lätt att lönediskriminera
Just löneutvecklingen, med det kvinnoförtryck den innebär,
är egentligen inte så förvånande. Hur skulle det kunna se annorlunda ut med den politik som förts? Individuell lönesättning gör det helt enkelt lättare för arbetsgivare att lönediskriminera. Det driver bland annat fackförbundet Kommunal nu med sina ”kvinnopotter” i avtalen. Utan kvinnopotter överallt kommer löneskillnaderna att öka ännu mer framöver.

   Och alliansregeringen har ju dessutom avskaffat Jämo (Jämställdhetsombudsmannen), som faktiskt drev lite för kvinnors rättigheter. På så sätt blev det ännu lättare för arbetsgivarna att lönediskriminera!

Studier - en klassfråga
En del tänker fortfarande att unga har det sämre ställt just
som unga, bara för att de pluggar. Det stämmer inte, enligt rapporten. Det faktum att allt fler unga studerar efter gymnasiet förklarar bara en del av de unga vuxnas taskiga villkor: 2003 var majoriteten av de unga fattiga såna unga som inte studerade.

   Däremot stämmer det att även de som studerar fått det sämre. LO konsterar att: ”Värdet av studiemedlen i förhållande till en industriarbetarlön har minskat från 74 procent 1990 till 52 procent av en industriarbetarlön 2007.”

   Enligt en annan undersökning har den summa som en studerande får över – efter nödvändiga utgifter – minskat med drygt 35 procent under de senaste 20 åren.

   Det värsta med den ”utvecklingen” är att vi kommer allt längre ifrån allas möjlighet att studera om de vill – ju svårare studenterna har att leva på studielånet desto svårare blir det för unga från arbetarklassen, som inte har rika föräldrar som försörjer dem.

   Nästan en fjärdedel av dem som har studielån uppger att föräldrarna ger dem ekonomiskt stöd. Dessutom ökar andelen studerande som bara tar ut bidragsdelen, inte nåt lån.

   Andra undersökningar har dessutom visat att unga killar som studerar får mer pengar av sina föräldrar än tjejer i samma situation.

   Igen är det tjejer som drabbas. Den studiepolitik som förs gynnar ”rika, vita killar”.

Studera mera?
LO-rapportens slutsats är att studier lönar sig. Men det är både sant och inte sant – vilket dessutom framgår av rapporten:

   Tjejer studerar mer än killar. Nästan 60 procent av dem
som studerar på högskolor är tjejer. Men på de prestigefyllda programmen, som leder till finast jobb, är det omvänt:
60 procent killar mot 40 procent tjejer.

   Och på arbetsmarknaden är kvinnor sen oftare överkvalificerade för sina jobb, medan män oftare har lägre utbildning än vad jobbet egentligen kräver.

   Eller, som LO-rapporten uttrycker det, mäns ”utbildnings-avkastning” är bättre än kvinnors.

   Men utbildning handlar inte bara om högskolestudier. Det är betydligt färre LO-jobb idag som inte kräver yrkesutbildning jämfört med för trettio år den. Och de unga vuxna som gått yrkesinriktade gymnasier tjänar mer än de som inte gjort det.

   Men även där har politiken på senare år slagit mot arbetarklassen. Sen ”programgymnasiet” infördes är det fler som hoppar av gymnasiet.

Klass & etnicitet
LO konstaterar också att klasstillhörighet styr mer än etnicitet när det gäller utbildning:

   ”Det är inte att ha utlandsfödda föräldrar eller att vara utlandsfödd som tycks vara det avgörande utan det är föräldrarnas sociala bakgrund eller utbildningsnivå.”

   Bland högskoleutbildade 30-åringar kan det vara nästan lika lätt att få jobb oavsett ursprung – fast bara förutsatt att du ”invandrat före [...] 13 år och [...] har föräldrar med högskoleutbildning”.

   Och har du ingen eller kort utbildning är det en annan sak. Unga med kort utbildning och utländsk bakgrund har betydligt svårare att få jobb – och den svårigheten kvarstår när de fyllt 35. LO konstaterar att med den bakgrunden behöver en ung vuxen söka dubbelt så många jobb för att ens bli kallad till intervju. Men även där spelar kön roll: de som måste söka flest jobb för att ens få komma till intervju var förstås kvinnorna i den gruppen. Förtrycken slår lite olika i olika sammanhang, men framför allt samverkar de: kön, klass och etnicitet. Konstaterar LO-rapporten.

Dags att göra nåt
Det kan verka som att den här LO-rapporten är en extremt dyster läsning. Och visst är den på ett sätt det. Men samtidigt tycker jag att det kan kännas peppande att få se svart på vitt och i så konkreta exempel hur det faktiskt ser ut. För det håller ju bara inte med en sån här utveckling längre. Det syns så tydligt vem som gynnas av den politik som förs, och det är
inte vi.

Källa: LO-rapporten "Etableringen på arbetsmarknaden
– Hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor"

Vill du göra nåt för 6 timmars arbetsdag?
Kom med i Kvinnofronten!

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten