Linnea Nilsson var vid publiceringen doktorand vid Linköpings universitet, Tema Etnicitet. Den avhandling hon arbetade med handlade om svart städarbete, hon djupintervjuade köpare och säljare.
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Arbetaren 1-2/2006, Tema: Kvinnor och migration.

Vägen till karriären
– en polska

Ett av de vanligaste argumenten för en skattesubventionering av hushållsnära tjänster är att svartarbetet skulle minska. Tanken tycks självklar: om det blir billigare att köpa vit städning så kommer efterfrågan på svart städning att minska och fler vita jobb att skapas. Det gängse motargumentet, från exempelvis LO, är att svartarbete alltid kommer att vara billigare, oavsett subventionering.

  Både argument och motargument bygger här på samma premiss: att priset är det enda avgörande för efterfrågan. Men tänk om köparna av städhjälp vill ha något mer än bara en billig tjänst? Tänk om det viktigaste innehållet i städtjänsten är ett annat?

  Såväl anhängare som kritiker till en skattesubventionering tenderar att missa något som inte låter sig prissättas i kronor och ören: det sociala sammanhanget, relationerna av makt.

SEDAN ETT PAR ÅR tillbaka arbetar jag med en avhandling vars empiriska bas hittills består av närmare 30 djupintervjuer med arbetsköpare och arbetssäljare av svart städarbete i hem i Stockholm. De säljare jag intervjuat är papperslösa, framför allt latin-amerikanska, kvinnor i åldrarna 19-53 år.

  De intervjuade köparna består främst av kvinnor i heterosexuella tvåkarriärshushåll i Stockholms innerstad – den sortens familjer som stått i centrum för pigdebatten. Det framställs ofta som att det är oerhört synd om sådana familjer, framför allt om de dubbelarbetande kvinnorna vars karriär och familjeliv inte lämnar utrymme för egen städning.

I EN PILOTSTUDIE som gjordes 2003 under ledning av forskaren Bridget Anderson studerades svenska arbetsköpares attityder gentemot att köpa svart städarbete. Man kunde konstatera att sex av tio beskrev svenskar som bortskämda, i bemärkelsen att de kunde tacka nej till arbete på grund av det sociala skyddsnätet. En intervjuad kvinna som köpte svart städarbete uttryckte det som att "de [invandrare] är generellt mer flexibla än svenskar. Svenskar är så styrda av regler. Det är otänkbart för en svensk att arbeta under helger eller nätter. Invandrare ifrågasätter inte den typen av arbete de förväntas utföra. Svenskar å andra sidan talar alltid om regler som är formulerade av deras fackförbund."

  De arbetsköpare jag intervjuat ger uttryck för samma sak: det är just flexibiliteten och medgörligheten som är de största fördelarna med den anställda, papperslösa kvinnan. Det finns konkreta vinster med att anlita svart städarbete som inte enbart handlar om pris. De människor som säljer tjänsterna befinner sig i socialt utsatta positioner som leder till flexibilitet och medgörlighet – just de egenskaper som efterfrågas.
Svart, papperslös arbetskraft är oorganiserad och därmed lättare att kontrollera; det handlar om människor som inte ens äger den formella rätten att sälja sin arbetskraft. Rädslan för att bli utvisad fungerar som social regulator. Den konstanta osäkerheten – att inte ha uppehållstillstånd, att inte kunna befinna sig i offentliga rum utan att känna sig osäker – skulpterar kroppar som rör sig utmed väggarna, som skyndar fram, kroppar som inte kan och inte får ta utrymme eller synas.

NÄR JAG INTERVJUAT kvinnliga arbetsköpare har det varit tydligt hur de definierar sig själva i relation till den anställda städarbetaren. De uppfattar sig som jämställda karriärkvinnor, vars kvinnlighet förvisso är förknippad med att garantera ett ombonat hem – men inte genom att själva utföra hemarbetet, utan genom att administrera och kontrollera anställda.

  Ofta återkommer de till sin rätt att utöva det de är bra på i sin egen yrkesroll och karriär. Och det är också det som deras städerskor gör: de ägnar sig åt vad de är bra på, nämligen att städa. Skillnaden är bara att städerskorna, enligt arbetsköparna, inte utövar färdigheter som de tillkämpat sig individuellt. De gör något som de har en naturlig fallenhet för, och alltså har de inte heller samma rätt att kräva högre lön eller drägligare omständigheter. Som en av de kvinnor jag intervjuat uttrycker det: "Varför ska jag behöva städa när jag inte är bra på det, varför skulle inte jag kunna anställa en liten polska?"

En majoritet av de arbetssäljare jag intervjuat upplever att de definieras i termer av annorlunda kultur och tradition. De uppfattas som per definition ombesörjande, naturligt vårdande och lagda för städning, samtidigt som deras egna behov som familjemedlemmar förnekas.

  – Man ska bli tacksam. De ger en billiga presenter och man ska le snällt och säga tack så mycket. Man blir behandlad som en icke-person. Det är förnedrande, men vad ska man göra? När jag blir sjuk eller när mina barn blir sjuka blir de arga på mig. Men ingen betalar min sjukpenning. Vad tror de? Att jag är lat? Man blir skitarg. När jag kommer hem skriker jag på min man och mina barn. Jag är bara så arg, ibland är jag bara trött, men måste le, måste vara tacksam, säger Maria, 47 år från Peru.

DE ANSTÄLLDAS förhandlingsposition när det gäller löner, arbetsuppgifter och timmar, är ytterst svag; den upplevs rentav som hopplös. Det är ofta svårt att höja lönen eller begränsa arbetsuppgifterna efterhand, eftersom arbetsköparen snabbt etablerar tacksamhet och välvilja som centrala honnörsord i relationen. Arbetsköparen upplever sig som välvillig; arbetssäljaren förväntas vara tacksam.

  – Jag känner mig som en hund som alltid måste vifta på svansen, ibland blir jag klappad på eller får ett ben, säger Esther, 30 år, från Bolivia.

  Den utsatta situation arbetssäljama befinner sig i gör dem beroende av arbetsköparna på ett personligt plan. Den anställda "viftar på svansen", och därmed bekräftas också arbetsköparen i sin identitet som välvillig arbetsköpare.

  – Jag har en personlig relation till Alicia som kommer hit och städar varje vecka. Hon är så rar och söt och jag brukar ge henne parfymer och kläder som jag köpt, men som kanske inte passar för mig, som tack. Det är rent ut sagt förskräckligt att hon inte ska kunna få bo och arbeta lagligt var hon vill. Jag tror att hon är glad att få vara hos oss, hon börjar nästan kännas som en del av vårt hushåll, berättar Ulrika, 52, som betalar 40 kronor i timmen till Alicia som städat hos henne i två år.

  Genom att anställa en arbetare som är isolerad och utsatt kan alltså arbetsköparen omtolka en exploaterande relation som om den handlade om ansvar och stöd. De sociala mekanismer som gör de städande kvinnorna fogliga och medgörliga uppfattas och legitimeras som uttryck för ett kulturarv. Nästa steg i relationen är en sexualisering av kvinnornas kroppar: tillgängligheten, fogligheten och flexibiliteten sexualiseras. Av 17 intervjuade kvinnliga arbetssäljare har 15 under något av sina arbetstillfällen i privathushåll upplevt sig sexuellt trakasserade på sin arbetsplats.

EFTERFRÅGAN PÅ svarta hushållstjänster handlar inte enbart om pris, tidsbrist eller anpassningsstrategier. Lika mycket efterfrågas möjligheten att, genom relationen till den städande kvinnan, iscensätta en specifik livsform och identitet åt sig själv. Samtliga av de köpare jag hittills intervjuat är osäkra på om de skulle köpa tjänsten vitt om det blev skattesubventionerat, även om samtliga är för skattesubventionering.

  Och kanske är det inte så underligt. Det är inte vitt städarbete de efterfrågat.

Linnea Nilsson
doktorand Tema Etnicitet, Linköpings universitet

Samtliga namn i texten är fingerade.

Illustration: © Gerda Christenson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten