Vintern 1943 samlade nazisterna ihop Berlins återstående judar för att skicka dem vidare till koncentrationslägren. De som hade "arisk släkt" placerades tillfälligt i ett hus som då var socialförvaltning för judar, vid Rosenstrasse 2-4 i centrala Berlin.

  Innan dess hade de judar som var gifta med "ariska" tyskar inte gripits, nazisterna hade nöjt sig med att trakassera dem. De förlorade sina jobb, grannarna undvek dem, många svalt. Men nu var meningen att de i en sista storsatsning skulle utrotas tillsammans med alla andra judar. Genom att de placerades för sig skulle deras tyska släktingar tro att de "bara" skulle skickas till arbetsläger i Polen.

Kvinnor i spetsen

Uppgiften om att det var Rosenstrasse som var den tillfälliga ihopsamlingsplatsen läckte ut. Och i desperation gick kvinnor dit för att söka efter sina män. De ställde utanför huset och ropade männens namn: Rudi!, Julius!.

  Det var ingen organiserad demonstration, bara enskilda kvinnor som oroade sig för sina män och för vad som skulle hända med deras familjer. Men fler och fler kvinnor samlades, och även andra släktingar kom med. Och för varje dag växte protesterna.

  Att vi trots allt vet vad som hände beror bland annat på historikern Nathan Stoltzfus, som har intervjuat kvinnor som var med vid Rosenstrasse och beskrivit händelserna i boken "Resistance of the Heart" 1996.

  – Jag gick till Rosenstrasse varje morgon innan jobbet, berättade Elza Holzer. Det var alltid fullt av folk där. Det var inte organiserat eller så. Alla bara var där. Precis som jag.

  Sammanlagt var det kanske 6 000 människor som deltog i protesterna vid Rosenstrasse, fast inte vid samma tidpunkt. Folk kom och gick. Det var vinter och iskallt, och de orkade inte stå ute i kylan i ett sträck, så de turades om.

Motståndet hårdnade

För varje dag som gick blev protesterna allt mer besvärande för nazisterna. De ville få bort kvinnorna en gång för alla.

  Charlotte Israel berättade i en intervju att hon mindes precis det ögonblick då protesten blev mer upprorisk och politisk.

  – Utan förvarning plockade vakterna fram maskingevär. Sen riktade de gevären mot folkmassan och skrek: "Om ni inte går nu, skjuter vi."

  Spontant backade folk. Men så började de verkligen skrika: Mördare, mördare, mördare, mördare...

  Nazisterna blev allt mer pressade. Kvinnorna gav sig inte, trots hot om att de skulle arresteras. De stod obeväpnade framför maskingevären och fortsatte kräva att deras män skulle släppas fria.

Nazisterna tvekade

När protesterna pågått en vecka började även folk som inte hade judiska släktingar att ansluta sig till kvinnorna vid Rosenstrasse.

  Om nazisterna sköt ner kvinnorna fanns risken att det skulle bli ett växande uppror, eftersom många vanliga tyskar kanske skulle reagera mot att nazisterna mejade ner obeväpnade kvinnor som "försökte hålla ihop sina familjer". Ett sådant uppror vågade nazisterna inte riskera, så Joseph Goebbels beslöt att släppa samtliga judar med "arisk" släkt fria. Men internt lovade han samtidigt att inom ett par veckor grundligt avsluta vad de påbörjat.

  Mellan 1 700 och 2 000 personer släpptes, inklusive 25 judar som redan skickats till Auschwitz, men som skickades hem igen.

Prostesten vid Rosenstrasse tystades ner

Efter att tänkt över saken ändrade nazisterna strategi. De låtsades i fortsättningen att dessa judar helt enkelt inte fanns, men för att tysta eventuella kommande protester förklarade de först hela händelsen på ett nytt sätt:

  I själva verket var det lokala Gestapochefer som av misstag råkat samla ihop dessa judar gifta med "arier", sa Goebbels nu. Kvinnornas protester hade alltså inte spelat någon som helst roll, för deras män skulle släppts ändå.

  Men Siegbert Kleeman, som då ansvarade för ihopsamlandet av judar i Berlin, har bekräftat att de skulle deporteras och dödas. Och Leopold Gutterer, Goebbels ställföreträdare, har sagt att Goebbels släppte männen i rädsla för vidare protester.

  Nästan alla de judar som räddades tack vare kvinnornas protester vid Rosenstrasse överlevde andra världskriget.

  Under tiden skickades alla andra judar till koncentrationslägren i "den slutgiltiga lösningen". Kvinnorna vid Rosenstrasse kämpade inte för dem. Och det måste man förstås också inse när man pratar om protesterna vid Rosenstrasse. Men hur hemskt det än är att de tyska kvinnorna bara kämpade för sina egna män, är det ändå fantastiskt att de gjorde det. De satte sig upp mot Hitler och nazismen.

Fortsatt nedtystning

Manliga tyska historieskrivare efter kriget har haft egna skäl att tysta ner händelsen.

  En allmän "sanning" bland historieskrivarna har ju varit att anledningen till att tyskarna inte agerat mot Hitler var att de var totalt maktlösa; det var omöjligt att protestera, det enda sättet att överleva var att lyda order. Om nu kvinnorna vid Rosenstrasse hade civilkurage nog att genomföra sin protest – och dessutom lyckades med den – vad säger det om historieskrivarnas "sanning"?

  Vad skulle ha hänt, frågar Stoltzfus, om andra tyskar hade konfronterat Hitler?

Kvinnohistoria

Det är alltid lika spännande att få höra om tystad kvinnohistoria, tycker jag. Sånt som man aldrig fick lära sig i skolan. För hur skulle det gå då, om skolan lärde ut hur man gör uppror? Ännu mindre vill väl patriarkatet berätta att det är kvinnor som stått för civilkuraget.

  I år är det 60 år sedan protesterna vid Rosenstrasse. Och kanske kommer kvinnorna nu äntligen ta sin plats i den allmänna historieskrivningen, tack vare den tyska filmaren Margaretha von Trottas kommande film, som ska heta just Rosenstrasse.

Men vad hände med de judiska kvinnorna?

Detta var berättelsen om vad som hände när de "ariska" tyska kvinnorna slogs för sina judiska män vid Rosenstrasse 2-4 i Berlin vintern 1943. Men den uppmärksamma läsaren undrar kanske var männen var någonstans. Alltså de "ariska" tyska män som var gifta med judiska kvinnor.

  Jo, många av dem tyckte det var så jobbigt att trakasseras, så de skilde sig. Varpå de före detta fruarna omedelbart deporterades. Och de flesta dog i koncentrationslägren.

  I höstas publicerades boken "Mein verwundetes Herz", en brevväxling mellan en mor och hennes fem barn. Mamman hette Lilli Jahn och hon deporterades till Auschwitz när mannen skilde sig från henne. Lilli Jahn dog i Auschwitz.

Gerda Christenson

Källor:
• Holland Film: Under the lens
• Film-Archive: Women of Rosenstrasse
• Dagens Nyheter/Åsa Nyquist Brandt: Kvinnorna som räddade sina män, 13/3 2003.
• A teacher's Guide to the Holocaust – The Rosenstrasse Protest
• Florida State University's Research in Review

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten