Nummer 1/2021

Jämställdhetspolitikens misslyckande

En rapport från Jämställdhetsmyndigheten med det långa namnet Ett sekel av rösträtt och valbarhet – en uppföljning av det jämställdhetspolitiska delmålet en jämn fördelning av makt och inflytande är som namnet antyder inte särskilt lättillgänglig, men den är intressant!

  För även om den knappast har avsett det, så visar rapporten hur "jämställdhet" är ett så trubbigt instrument när det kommer till sådant som makt. Jämställdhetspolitikens grund är ju att räkna och mäta, vilket är bra – men om vi inte samtidigt gör något åt själva förutsättningarna för förtrycket, så kommer ingenting i grunden att förändras.

  Därför har vi efter alla år av jämställdhetspolitik hamnat i att när något går framåt går något annat bakåt. Ett exempel: det faktum att fler unga kvinnor idag väljs till politiska uppdrag har gjort att majoriteten av dem som hoppar av politiska uppdrag är: unga kvinnor. Det räcker helt enkelt inte med att uppmana tjejer att engagera sig, om förutsättningarna för att ta politiska uppdrag utgår från mäns villkor och vardag. Det är därför jämställdhetspolitiken misslyckas. Att bara mäta och räkna förändrar inte grunden: makt och förtryck.

Myten att allt blir bättre

Det som jämställdhetspolitiken har lyckats med är att sprida en myt om att allt går åt rätt håll, sakta men säkert, att det blir bättre för varje generation. Nu visar den här rapporten att det inte alls är sant, tvärtom går det på många sätt bakåt nu. Både när det gäller representation och folks inställning.

  Från att i internationella jämförelser ha setts som föregångsland för kvinnor har Sverige rasat i internationella mätningar.

  Samtidigt är de allra flesta i Sverige uttalat positiva till jämställdhet, i betydelsen att könen ska ha lika rättigheter. Men de med allra mest könskonservativa åsikter är idag unga män. 22 procent av unga män (16 - 24 år) anser att vi redan lever i ett jämställt samhälle, vilket är närmare tre gånger så många som bland män över 45 år. Ännu fler unga män, närmare 40 procent, instämmer helt eller delvis i påståendet att kvinnor överdriver hur ojämställt vi behandlas, och de instämmer i högre grad än andra i påståenden som att män är bättre politiska ledare och chefer.

Kvinnor "misstolkar"

Så fortsätter rapporten att redovisa, område för område, hur unga män inte känns vid "ojämställdheten" (kvinnoförtryck pratar rapporten förstås inte alls om). När det gäller exempelvis sexuella trakasserier anser unga män i högre grad än äldre sådant som att "många kvinnor misstolkar oskyldiga kommentarer eller ageranden som sexistiska".

  Rapporten visar dessutom hur skillnaderna i inställning mellan könen ökar. Unga kvinnor tycker i ännu högre grad än äldre kvinnor att det är viktigt med jämlikhet mellan könen. Skillnaden mellan kvinnors respektive mäns olika syn på könens villkor och verklighet är alltså störst bland unga.

  Frågan rapporten kunde ha ställt då är därmed: Hur har vi hamnat här? Hur är det möjligt att Sverige – efter 50 långa år av jämställdhetspolitik – har ett uppväxande släkte av unga män som är mer "könsstereotypa" och könskonservativa än sina fäder och farfäder?

  Men så något så konstruktivt gör inte rapporten.

Åt fel håll, men ändå inte?

Trots att rapporten slår fast att statistiken om jämställdheten "visar tecken på både stagnation och negativ utveckling", och att det är en myt att allt skulle bli mer jämställt med tiden, kan den ändå inte låta bli att själv bidra lite till den myten.

  Som när rapporten skriver om rösträtt. Då formuleras det som: "Sverige är ett av de länder i världen där kvinnor tidigast fick rösta." Inte ett ord om att Sverige faktiskt var sist i hela Norden med att införa rösträtt för kvinnor. De kan helt enkelt inte låta bli att försöka få det att låta som att vi ändå är lite bättre än andra.

  Och trots att rapporten alltså konstaterar att det har stagnerat eller gått bakåt på flera områden under dessa femtio år, har rapporten inte minsta tillstymmelse till kritik av själva jämställdhetspolitiken. Tvärtom är slutsatsen att det bara behövs ännu lite mer räkna och mäta.

  "En jämn könsfördelning är en förutsättning också för att kvalitativ jämställdhet ska kunna nås", säger rapporten. Det är lika representation mellan könen vi ska prata om, inte kvinnoförtryck. Vi ska bara fortsätta mäta och räkna – och sedan fortsätta undra varför allt går bakåt igen, allt medan ingen brytt sig om att fundera över vilka förutsättningar kvinnor respektive män har eller hur makt konstrueras och återskapas.

Kvinnoförtryck, någon?

Det blir nästan overkligt att läsa rapporten och inse att någon kan skriva en så lång och faktaspäckad rapport om könens olika "makt och inflytande" utan att en enda gång nämna ordet förtryck. Det bekräftar ju varje kritik vi som feminister haft av jämställdhetspolitiken som förts genom åren, då den inte ens erkänner det mest grundläggande i feminismen: insikten om att kvinnor är förtryckta i patriarkatet.

  Tack vare idén om en allt växande "jämställdhet" kan kvinnoförtrycket alltså öka i Sverige – inte bara i sexuellt våld, utan också i kvinnors arbetsvillkor, arbetsmiljö, pensionssystemet, föräldraledigheten och så vidare – utan att någon längre pratar om just kvinnoförtryck.

  Så luras en ny generation unga kvinnor att tro att vi är nästan jämlika, trots att kvinnoförtrycket ökar och deras jämnåriga män till och med är statistiskt mätbart värre manschauvinister än männen före dem.

  Feministisk analys och kamp är helt enkelt nödvändigare än någonsin.

Gerda Christenson

Läs Jämys rapport:
Ett sekel av rösträtt och valbarhet

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten