De så kallade ”bemanningsföretagen” breder ut sig på arbetsmarknaden. Fasta anställningar blir färre – vilket leder till sämre villkor för alla som arbetar. Så vad kan vi göra? Det diskuterar den före detta fackklubbsordföranden på ”Bagarn”, Frances Tuuloskorpi i debattartikeln här nedanför.

   Även om artikeln inte är skriven ur kvinnoperspektiv, är det som Frances skriver om extra viktigt för just kvinnor – eftersom det blir vanligare och vanligare att just vi kvinnor jobbar utan fast anställning.

Ut ur dimman...

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

   Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner)arbetstid, anställningsformer.

   Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades till exempel in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

DIMRIDÅ kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, det vill säga det blir färre jobb.

   Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

BEMANNINGSFIRMORNA då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?

   I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena (se ruta) har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

   Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Trycket i frågan kan göra att fackförbunden varslar om strejk. Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställnings-otryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

RISKEN är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

   GS (grafikerna) har redan slutit ett avtal med träarbetsgivarna om att ungdomar får anställas i stället för uppsagda personer med företrädesrätt. Ungdomarna kommer sedan att stå på en särskild turordningslista ”där deras kompetens vägs in”. Vad kommer deras kompetens att väga när de blivit varma i kläderna och börjar ställa krav? De blir lätt utbytta mot nya billiga ungdomar. En försöksballong! Om den lösningen sprider sig, så är det också kört för de lokala fack som vill hålla fast vid turordningsreglerna.

ÄR DET MENINGSLÖST att ställa krav på våra förhandlare? Nej tvärtom, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

   Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Frances Tuuloskorpi,
februari 2010

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten