Boken är skriven av kvinnorna bakom Uppdrag Gransknings reportage om transvården på SVT. (Tranståget och tonårsflickorna 2019, Transbarnen 2021, den senaste är Transkriget 2023 som kan ses under 2024). I förordet skriver de att de aldrig mött så mycket moteld, hat och offentliga protester som efter granskningen av transvården.

I reportageform berättas vad som hänt sedan tv-reportagen visats; genom intervjuer med flera av dem som var med i programmen, patienter, föräldrar, vårdpersonal. Jemsby och Mattisson har gått igenom en mängd dokument som journaler, dokumentation, chattar med mera. Vi får också följa några av dem som återvänder till vården som ångrare. Rapporten i bokform kommer på många sätt närmre än tv-programmen. Lidandet för barn och föräldrar som inte fått möta en professionell vård blir smärtsamt tydlig och vårdens oprofessionalism chockerande.

Här framgår hur vårdgivare (i all välvilja) famlat och släppt kravet på att vården ska utgå från vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Hur minderåriga i princip själva kunnat ställa sin diagnos. En läkare från KID-mottagningen i Stockholm citeras: "det är svårt att överpröva någon annans känsla av och könsidentitet".

  Men vi får också möta de som tvivlat, ifrågasatt och gått emot trots hårt motstånd. Många kommer till tals och boken är lättläst. Det finns en läslista för den som vill läsa vidare eller hitta artiklar, rapporter och annat.

Transvården är en komplex fråga som är svår att orientera sig i, störd som den är av olika "ärenden" och påtryckningar. Men att vårdgivare inte klarat att vara professionella är en annan sak. Transvård var väl ett alternativ av många men knappast rätt för alla i en plötslig och snabbt ökande ny typ av patientgrupp? Dessutom med en förkrossande övervikt flickor. Det här var nåt annat.

  Men det fanns också de som tog tag i det. 2019 sammanställde en tvivlande barnpsykiater statistik som visade att det också fanns en belagd hög psykiatrisk samsjuklighet, (90 procent har även en psykiatrisk diagnos och/eller psykosociala svårigheter).

Socialstyrelsen och Karolinska ändrade sina rekommendationer efter reportagen. Men för många var det försent. Och när patienter nu återvände som ångrare hade vården lika svårt att möta det. Detransvården fanns ännu inte i statistiken och den som ångrar sig och vill "detransitionera" hamnar i ett moment 22 och måste börja om med att fastställa sitt biologiska kön...

Som om inget har hänt ligger nu ändå ett förslag i riksdagen om att sänka åldern för könskorrigering från 18 till 16 år. Boken kommer därför lägligt som bakgrund eller introduktion. Det blir ett dokument att återvända till på ett annat sätt än tv-reportagen. Men den stora frågan varför så många unga kvinnor/flickor mår så dåligt är inte besvarad.

Ann

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten