Vinnaren skriver historien, sägs det. Och fortfarande är vinnarna i samhället män. Därför är historieböckerna fyllda av kungar och krig – om män och från ett manligt perspektiv.

   Kvinnor syns inte, och än mindre har vi förmånen att berätta historien själva. Ska vi hitta några häftiga förmödrar får vi för det mesta leta själva. Skolans historieundervisning erbjuder dem i vilket fall inte.

Osynliga i historien

På uppdrag av Delegrationen för jämställdhet i skolan (DEJA) har professor emeritus Ann-Sofie Ohlander gjort en stor granskning av historieböcker i skolan och hur kvinnor beskrivs där. Det är den första i en serie av rapporter om jämställdhet i skolan som DEJA ska ge ut. Utredningen räknar antalet kvinnor som skildras både med namn, på bild, och som grupp, på vilket sätt de skildras, och hur mycket utrymme de får i böckerna.

   Det är inga muntra resultat den kommer fram till. Redan i den första boken finns det bara 14 kvinnor – och 235 män – nämnda med namn i registret. De flesta av kvinnorna är drottningar som Margareta, Kristina och Marie Antoinette eller helgon som Jeanne d’Arc och heliga Birgitta. Flest kvinnor skildras i kapitlet om medeltiden, och de blir färre ju längre fram i tiden boken fortsättet. I perioden 1900-talet till nutid finns bara fyra kvinnor nämnda, då även inräknat de som inte finns i registret (tre av fyra). I mariginalnotiserna nämns kvinnor 20 gånger och männen 97, och i bildtexterna är 21 kvinnor och 201 män namngivna.

   Det finns också specialavsnitt om kvinnor i boken, där de beskriver kvinnors förhållanden. Den längsta av dem är ”Kvinnan under medeltiden” – med två sidor. De är dock tysta om många saker, såsom hur kvinnorna skötte produktion och andra poster vanligtvis innehavda av män under till exempel krigsperioder. Kvinnors arbete framställs mest som i hushållet, som pigor och liknande.

   Boken håller en motsägelsefull bild av kvinnor i historien. I specialavsnitten kan de säga att kvinnor kunde ha maktpositioner, vara ensamma ägare till jordbruk och hade mycket viktiga ställningar i klostren – men inget av det verkar ha gett något avtryck, för i huvudtexten nämns inga kvinnor i sådana positioner.

OCH SÅ FORTSÄTTER DET genom resten av de granskade böckerna. Kvinnor är i stor minoritet gentemot männen. När de beskrivs är det ofta som ett undantag från ”resten av historien”, eller bara som en pendang till mannen. I en av böckernas arbetsuppgiftsdel nämns 104 män – och en kvinna. I en bok nämns ingen kvinna efter år 1720.

   Det manliga perspektivet kvarhålls och blir väldigt tydligt på vissa ställen. En bildtext beskriver ”det ljuva livet i sultanens harem” men beskriver inte hur ljuvt ”haremsdamerna” tyckte att det var. En annan bildtext nämner att den spanska conquistadoren Cortez ”fick 20 flickor av aztekhövdingen att roa sig med”, utan att berätta hur roade flickorna var. ”Tjusiga tjejer har alltid fascinerat reklammakarna” lyder en annan kommentar och när Kejsarinnan Teodoras ursprung i cirkusarbetet beskrivs ser boken till att bemärka att hon ”i ett bejublat stripteasenummet låg hon naken på scenen, endast täckt med en hög med vetekorn, som två dresserade gäss åt upp”.

DETTA ÄR BILDEN som tjejer i skolan får av sin historia av undervisningen i skolan. Om läraren inte utökar materialet de får av böckerna så ges signalen att ett kvinnligt perspektiv inte har någon plats i historien – eller att det helt enkelt inte funnits särskilt många viktiga kvinnor – ett synsätt som alltför många faktiskt har, och som det är alltför lätt att få.

   Att inte nämna någon kvinna efter 1720 är att fullständigt nonchalera halva befolkningen – det är att säga att ”ni är inte värda att berätta om”. Särskilt som det är den tidsperiod då kvinnors rättigheter och synlighet i samhället främst ökade.

   Det sägs överhuvudtaget inte mycket om kvinnorörelse och feminism i historieböckerna. Förmödrarna att inspireras av och berättelsen om kvinnors kamp saknas.

   Vad säger det en ung tjej i skolan? Hon får ingen plats i vår gemensamma historia. Hon lär sig att hon är det andra, det mindre viktiga. Och hon uppmuntras inte ens att reflektera över det.

   Det här är en av de viktigaste faktorerna som gör skolan till en av de viktigaste upprätthållarna av patriarkatet idag.

   Men vi accepterar inget av detta! Sådana här historie-skildringar bör inte vara något annat än just historia.

Annina Claesson

Källa: Ann-Sofie Ohlander: Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia, DEJA 2010. Läs hela rapporten HÄR!

Illustrationer: © Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten