"Atombombsdomen" är en av byggnaderna som bevarats som minnesmärke, så som den var vid bombningen av Hiroshima.         Foto: Annina Claesson

75 år efter Hiroshima
måste vi ta kärnvapenutrotning på allvar

I år är det 75 år sedan de amerikanska atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki i Japan. Vi bör ta det som en chans att sätta press på världens regeringar att underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud.

"Vi trodde att ingenting någonsin skulle växa i Hiroshima igen. Men tre år senare slog blommorna ut."

I maj förra året hade jag äran att tala med 88-åriga Junji Maki, överlevare av atombomben i Hiroshima. Han är en av flera hundratusentals hibakusha ("utsatta för radioaktiv strålning"), en term som inkluderar såväl offer från atombomberna i Hiroshima och Nagasaki som kärnkraftsverksolyckan i Fukushima år 2011.

  Jag träffade Maki under ett evenemang som ordnades av Hachidorisha Social Book Café, ett lokalt center för aktivism i Hiroshima. Kaféets ägare Erika Abiko organiserar dessa möten så att, med hennes egna ord, "folk inte ska tänka på hibakusha som bara hibakusha, utan som vänner."

Kärnvapenkontroll

Aktivister som kämpar mot kärnvapen och kärnkraft i världen skulle behöva lite fler vänner. Den 2 augusti 2019, fyra dagar innan den 74:de årsdagen för bombningen i Hiroshima, kollapsade kärnvapenavtalet INF (Intermediate-Range Nuclear Forces). Detta var en förlust av ett juridiskt verktyg som FN:s generalsekreterare beskrev som "en ovärdelig broms för kärnvapenkrig".

  USA väntas spendera 1,2 triljoner dollar under de närmaste 30 åren för att upprätthålla och uppgradera sin arsenal av kärnvapen. Ryssland har redan utvecklat nya landbaserade missiler redo för avfyring.

  Det betyder att det så kallade New Start-avtalet från 2010 är det sista kvarstående kärnvapenavtalet mellan USA och Ryssland. Detta avtal går ut 2021. Inte undra på att organisationen Bulletin of the Atomic Scientists har hållit sin "Domedagsklocka" stilla vid två minuter till midnatt sedan 2018. Organisationen kallar vårt nuvarande säkerhetsläge gällande hoten från klimatkrisen och kärnvapenkonflikt som "det nya onormala". Detta var anledningen till att jag ville höra Makis historia.

  Vid tidpunkten då bomben slog ner så hade den då 14-
åriga Junji Maki blivit beordrad att arbeta vid en fabrik som en av de 8 000 skolelever i Hiroshima som mobiliserats till den japanska krigsinsatsen. Vänstra sidan av hans kropp var vänd mot en öppen vägg och blev därför illa bränd. Han gick längs med Tenmafloden för att försöka nå sin släktings hus och såg hela sin stad brinna och hans grannar kasta sig i vattnet. Han fick vård av sin syster som råkade vara sjuksköterska, men det tog ett år för honom att återhämta sig. Det tog en livstid att hantera minnena från dagen då atombomben föll ner på hans stad.

  Efter pensionen började han arbeta heltid med att dela sina erfarenheter av bomben med framtida generationer.

Nedrustningsförsök

Vi lever i en värld där kärnvapenhotet sällan skildras genom de människor som drabbas av det. Att besöka Hiroshima får dagens debatt om kärnvapenpolitik att te sig absurd. I USA attackerades presidentkandidaten Elizabeth Warren tidigare för sitt förslag No First Use, vilket skulle binda USA till att inte vara den första som tar till kärnvapen vid en eventuell konflikt. Även detta väldigt blygsamma förslag blev sågat som "för förenklat" för dagens komplicerade geopolitiska landskap. Men världsordningen har alltid varit komplicerad, och vi håller på att få slut på både tid och verktyg.

  Jag frågade Maki vad han tyckte om FN:s konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) och om det faktum att Japan inte har undertecknat konventionen. Han sänkte blicken. "Det är mycket olyckligt att fler länder inte har undertecknat", svarade han.

  Att bryta det normativa dödläge som hindrar nedrustningsinsatser är bokstavligen livsviktigt. TPNW är ett försök att avnormalisera kärnvapen internationellt, men det är långt ifrån ett verklighetsfrånvänt avtal. Den anpassningsbara fördragsstrukturen är mycket mer flexibel än namnet antyder och gör det möjligt att ta itu med olika länders olika historia och behov när det gäller kärnvapenpolitik på sätt som passar individuella stater. Konventionen understryker att dagens säkerhetsbehov kräver samarbete mellan stater med och stater utan kärnvapen. I dag har 70 länder undertecknat och 24 har ratificerat avtalet. Det träder i kraft när 50 länder har ratificerat.

  Trots att Sverige från början var drivande i att ta fram avtalet så har Margot Wallström senare backat undan från att underteckna det. Detta har starkt kritiserats av omvärlden. Om inte ens Sverige med sin "feministiska utrikespolitik" kan stötta ett avtal de själva tagit fram, hur mycket hopp har resten av världen?

Att undergräva fredsarbete

Om du tittar på en karta som visar vilka länder som har undertecknat eller ratificerat TPNW kommer du att märka stora geografiska luckor. Världens nio kärnvapenstater motsätter sig konventionen och vägrade att delta i fördragets förhandlingsprocess. Stater som är bundna till USA i sin säkerhetspolitik, inom eller utanför Nato, har varit motvilliga att underteckna den. Den japanska premiärministern Shinzo Abe har kritiserat TPNW och betonat att det så kallade icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT) är ett lämpligare instrument för nedrustning.

  TPNW är dock avsett att stärka NPT, inte ersätta det. Det finns inga juridiska motsättningar mellan de två fördragen. Harvard Law Review har kommit fram till att länder kan underteckna och ratificera TPNW utan att äventyra andra befintliga säkerhetsavtal som involverar kärnvapen. Att gå med i TPNW innebär emellertid att man lämnar "kärnvapenparaplyet" som skyddsnät. Detta är detta steg som verkar så omöjligt att ta för många stater i världen, även Sverige som inte är en officiell NATO-medlem eller gått med i ett sådant explicit säkerhetsavtal med USA.

  Detta håller på att bli en omöjlig position att upprätthålla. En steg-för-steg-strategi för kärnvapeneliminering kan inte starta utan att ändra på vad som anses vara normalt och gångbart inom internationell politik. Internationella kommittén för Röda korset har uttalat att TPNW-konventionens uppgift är att stärka ett globalt tabu om kärnvapen och deras spridning, samtidigt som den erbjuder konkreta vägar för stater att uppfylla sina nedrustningsskyldigheter och förutse hjälp till offren för kärnvapentest. Det är oroande att dessa mål ses som för kontroversiella.

  År 2020 är det 75 år sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Fredsaktivister – däribland feminister – bör ta denna chans att sätta press på våra regeringar att underteckna TPNW och fortsätta ta ytterligare åtgärder för icke-spridning och nedrustning av kärnvapen. Fredsaktivister måste leda debatten kring kärnkraftsfrågor. För den som söker starkare motivation rekommenderar jag starkt ett besök i Hiroshima. Att se den återuppbyggda staden fylld med blommor, liv och obevekliga människor som Junji Maki visar oss vad att kämpa för fred betyder på riktigt.

   Det här är hög tid att minnas det mänskliga ansiktet av kärnvapenkrig. Om vi inte gör det, kommer många fler att brinna.

Annina Claesson

Läs artikeln på engelska HÄR!

Läs Kvinnofrontens öppna brev till alla Sveriges riksdagspartier.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten