«  "Farligare än tusen upprorsmakare"

Var eller när Lucy Parsons föddes, och vad hon egentligen hette, är väldigt oklart. Några källor säger att hon var döpt till Lucia och Eldine eller kanske Ella, några säger att hon var född Gonzalez, andra säger Waller, Carter eller Hull. Själv påstod hon olika saker om sin bakgrund vid olika tillfällen, så forskarna tvistar än idag om hur det var.

  Troligen föddes hon runt 1853 som slav i Virginia i USA, kanske med en vit far. Men själv sa hon att hennes släkt dels var från amerikansk ursprungsbefolkning och dels av mexikansk härkomst. Familjen verka ha flyttat till Texas redan när Lucy var barn. Men allt om henne är oklart tills hon 1872 gifte sig med en vit man, Albert Parsons. Det var troligen inget lagligt äktenskap och de måste fly från Texas, eftersom folk i "rasblandade" äktenskap trakasserades och Parsons var dessutom politiskt aktiva och riskerade att utsättas för det rasistiska Ku Klux Klan, som börjat verka i Texas då.

  Parsons bosatte sig i Chicago 1873 och mannen började jobba som tryckare på Chicago Times. Bägge var politiskt aktiva som socialister och senare anarkister, de var med och organiserade strejker, och Lucy blev en populär talare på gatorna i Chicago. Hon började också skriva i tidningen The Socialist.

1879 jobbade Lucy Parsons heltid som sömmerska samtidigt som hon fick sin son Albert Jr. Hon försörjde familjen efter att Albert fått sparken från jobbet på grund av sitt politiska engagemang. 1881 föddes dottern Lulu Eda.

  Lucy Parson var särskilt engagerad för arbetarkvinnor. Liksom sin bästa kompis Lizzie Holmes var hon aktiv i en fackförening för kvinnor: WWU, Working Women's Union. De drev en kampanj för 8 timmars arbetsdag. Lucy Parsons ansåg att kapitalister använde arbetarkvinnor för att pressa ner allas löner, och att det därför också var väldigt viktigt att arbeta för lika lön oavsett kön. Men hon var inte intresserad av kampen för rösträtt för kvinnor. Istället menade hon att arbetarklassen måste göra revolution och ta makten från kapitalisterna.

  Ju mer revolutionär Lucy Parsons blev, desto mer populär blev hon. Hon kunde samla tusentals åhörare när hon höll tal på gatorna. Hon började skriva även i tidningen The Alarm, som hon startade tillsammans med Lizzie, Albert och flera andra i IWPA, International Working People's Association, 1883.

WWU gick omkring 1882 upp i Knights of Labor, som var den mest populära
facket i Chicago då. Bilden visar några av delegaterna vid kongressen 1886.

Haymarket

Den 1 maj 1886 gick tiotusentals arbetare i Chicago ut i en strejk som var en del av en nationell kampanj med krav på 8 timmars arbetsdag. Lucy och Albert Parsons hörde till de drivande. Den 3 maj sköt polisen skarpt mot de strejkande och sex arbetare dog. Dagen därpå, den 4 maj, höll de strejkande ett möte på Haymarket Square i protest mot morden. När mötet höll på att avslutas attackerade polisen de strejkande samtidigt som någon från en sidogata kastade en bomb mot poliserna. Flera poliser och arbetare dog.

  Den som kastade bomben hittades aldrig, men Albert och sju andra av strejkledarna åtalades som ansvariga. Lucy hade varit lika engagerad som Albert, och hon greps flera gånger och förhördes, men varken hon eller någon annan kvinna åtalades. Trots att ingen av männen i "Haymarket 8" anklagades för att ha någon koppling till bomben, dömdes de på den enda grunden att de varit ledare för strejken. Fyra av dem avrättades genom hängning den 11 november 1887. Albert Parsons var en av dem.

  Lucy Parsons hade då rest runt hela USA i en talarturné för att försöka stoppa avrättningarna. Men det hjälpte inte.

      Bilden visar Chicagos monument över Haymarket-martyrerna.

  Avrättningarna fördömdes av organisationer och kända personer runt om i världen. Sex år senare, 1893, benådade Illinois nya guvernör de av männen från "Haymarket 8" som hade fått sina straff ändrade till livstids fängelse.

Ett liv av kamp

Efter att Albert avrättats, och dottern Lula Eda dött vid 8 års ålder, engagerade sig Lucy Parsons än mer i arbetet för revolution. Hon medverkade till den första massmarschen av arbetslösa i Washington, hon hjälpte till att starta Amerikas Socialistiska Parti och höll tal överallt där hon fick en chans. Ofta arresterades hon innan hon hunnit tala klart, men släpptes igen. Hon började ge ut en egen tidning: Freedom: A Revolutionary Anarchist-Communist Monthly. Där skrev hon om allt upptänkligt; om lynchningar av svarta i södern, om våldtäkt, och om kvinnans roll som underordnad i äktenskapet.

  Som sömmerska hade Lucy runt år 1900 börjat jobba som organisatör för ILGWU, International Ladies' Garment Workes' Union. Men hon tyckte inte att de var radikala nog.

  1905 startade Lucy Parsons tillsammans med Mother Jones och flera andra det syndikalistiska fackförbundet IWW, International Workers of the World. Samtidigt började hon jobba med IWW:s tidning The Liberator, där hon varje vecka skrev en krönika om kvinnorfrågor. I IWW träffade hon den betydligt yngre Elizabeth Gurley-Flynn, som hon blev nära vän med. Däremot var hon inte vän med Emma Goldman, de stod för helt olika tolkning av anarkismen, där Lucy Parsons tyckte att Goldman var en individualist som riktade sig till medelklassen. De skrev ett antal debattartiklar i kritik mot varandra.

Under första världskriget blev Lucy Parsons mycket upprörd över att vänstern i flera krigförande länder kunde stödja sina regeringar i kriget, och skrev om det. Under 1920- och 1930-talen fortsatte hon vara engagerad i alla stora händelser inom vänstern. För henne var det ingen motsättning i att vara med i olika vänstergrupper. Hon såg sig själv som omväxlande anarkist, socialist, kommunist och syndikalist. I ett tal i maj 1930 sa hon:

Lucy Parsons var under slutet av 1800-talet och fortsatt långt in på 1900-talet en av de mest kända och uppskattade organisatörerna av amerikansk arbetarklass. Hon kallades "Arbetarklassens Hjältinna" och "Anarkismens Gudinna" och liknande av de som kämpade för samma sak som hon. Av polisen kallades hon under 1920-talet istället för "farligare än tusen upprorsmakare". Vilket kanske också visar på hur skicklig hon var på att organisera arbetarkvinnor.

  Lucy Parson fortsatte att jobba politiskt, skriva artiklar och hålla offentliga tal ända fram till sin död. Hon dog den 7 mars 1942 då hon brann inne när en brand brutit ut i hennes hus. Lucy Parsons blev cirka 90 år gammal.

  Omedelbart efter branden gick polisen in i huset och beslagtog det som fanns kvar av hennes böcker, papper och anteckningar, och lämnade allt till FBI. Trots att andra fackföreningsaktiva gång på gång försökt få veta vad som hände med materialen har ingen sett dem igen.

Inom arbetarrörelsen är Lucy Parsons ofta ihågkommen än idag, åtminstone i USA. Det finns parker, lekplatser, minnesmonument, bokhandlar och medborgarrättsorganisationer som är uppkallade efter henne. Det har gjorts film och skrivits många böcker om henne genom åren.

Hos Archive.org kan du direkt på nätet läsa ett av Lucy Parsons mest berömda tal: A Word to Tramps.