
Domitila
Barrios de Chungara föddes i maj 1937 i Potosi
i Bolivia. När hon var tio år dog hennes mamma
och Domitila fick ansvaret för sina fyra systrar. Pappan
var alkoholiserad och slog barnen. Trots att han ville att
Domitila skulle stanna hemma drev hon igenom att få
gå kvar i skolan tills hon började jobba i gruvans
matvaruaffär.
Domitila
gifte sig när hon var 16 år och fick sju barn med
sin man, som var gruvarbetare i gruvkommunen Siglo
XX. Där gick Domitila med i Husmödraföreningen,
och blev en aktiv medlem. Hon har berättat att det var
i Husmödraföreningen
som hon lärde sig förstå hur samhället
fungerar och hur lagar används. Gruvarbetarna och deras
familjer var helt beroende av gruvledningen. Husmödraföreningarna
krävde bättre levnadsvillkor för gruvfamiljerna,
och flera gånger hungerstrejkade de.
Liksom
andra som var drivande i kampen blev Domitila fängslad,
torterad och förflyttad – myndigheterna gjorde
allt för att tysta. Men filmaren Jorge
Sanjiné skildrade kampen i filmen Folkets
mod (El coraje del pueblo).
Genom filmen spreds informationen om de bolivianska
gruvarbetar-familjernas kamp till övriga världen.
Det ledde till att Domitila Barrios de Chungara bjöds
in till FN:s internationella kvinnokonferens
i Mexico City 1975, för att vittna om vad som skedde
i Bolivia. |

Domitila vid tiden för gruvarbetar-
familjernas kamp i Siglo XX.
|

Vittnesmålet
blev till en bok, där den brasilianska journalisten
Moema Viezzer skrivit ner Domitilas berättelse.
Boken spreds över hela världen. I Sverige heter
den "Om ni låter mig tala...
Vittnesbörd av Domitila Barrios de Chungara, en kvinna
från Bolivias gruvor".
1980
var Domitila inbjuden till FN:s andra
internationella kvinnokonferens i Köpenhamn, men
medan hon var där genomförde militären ännu
en kupp i Bolivia och de slog fast att Domitila skulle avrättas
om hon försökte resa hem igen. I över två
år tvingades Domitila och hennes barn att leva i exil,
större delen av tiden bodde de i Sverige.
1982
demokratiserades Bolivia – efter många år
av militärstyre. Domitila kunde resa hem. Men världsmarknadspriset
på metall sjönk, och Bolivias gruvor stängdes.
Gruvarbetarfamiljerna kastades ut från från sina
hem, gruvstäderna blev spökstäder. (Under senare
år har världsmarknadspriset på metall stigit
igen, men Bolivia är fortfarande ett av världens
mest utsugna länder, där majoriteten av Bolivias
indianer lever under fattigdomsgränsen.)
Tack
vare pengarna från boken kunde Domitila ändå
köpa sig ett tvårumshus i ett fattigt område
i Cochabamba, en av Bolivias största städer. Och
hon har fortsatt kämpa i hela sitt liv.
*
The
first battle Bolivian women have to win is in the home,
intervju av Ricardo Herrera Farrell, i Latinamerica Press,
2009.
 |