« Domitila Barrios de Chungara – boliviansk gruvarbetarkämpe

Domitila Barrios föddes den 7 maj 1937 i Potosi i Bolivia. När hon var tio år dog hennes mamma och Domitila fick ta ansvaret för sina fyra systrar. Pappan var alkoholiserad och slog barnen. Trots att han krävde att Domitila skulle stanna hemma lyckades hon driva igenom att få gå kvar ett tag i skolan samtidigt som hon tog hand om systrarna. Sedan började hon jobba i gruvans matvaruaffär.

  Domitila gifte sig när hon var 16 år och fick sju barn med sin man, som var gruvarbetare i gruvkommunen Siglo XX. Där gick Domitila Barrios de Chungara med i Husmödraföreningen, och blev en aktiv medlem. Hon har berättat att det var i Husmödraföreningen som hon lärde sig förstå hur samhället fungerar och hur lagar används. Gruvarbetarna och deras familjer var helt beroende av gruvledningen. Men Husmödraföreningarna krävde bättre levnadsvillkor för gruvfamiljerna, och flera gånger hungerstrejkade de.

  Liksom andra som var drivande i kampen blev Domitila fängslad, våldtagen, torterad och förflyttad – myndigheterna gjorde allt för att krossa gruvarbetarfamiljernas kamp. Domitila överlevde även San Juan-massakern 1967, då soldater öppnade eld mot de strejkande och deras barn.

  1971 skildrade filmaren Jorge Sanjinés kampen i filmen Folkets mod (El coraje del pueblo). Genom filmen spreds informationen om de bolivianska gruvarbetarfamiljernas kamp till övriga världen. Det ledde till att Domitila Barrios de Chungara bjöds in till FN:s internationella kvinnokonferens i Mexico City 1975, för att vittna om vad som skedde i Bolivia.

Domitilas vittnesmål blev till en bok, där den brasilianska journalisten Moema Viezzer skrivit ner Domitilas berättelse. Boken spreds över hela världen. I Sverige heter den "Om ni låter mig tala... Vittnesbörd av Domitila Barrios de Chungara, en kvinna från Bolivias gruvor".

  1980 var Domitila inbjuden till FN:s andra internationella kvinnokonferens i Köpenhamn, men medan hon var där genomförde militären ännu en kupp i Bolivia och de slog fast att Domitila skulle avrättas om hon försökte resa hem igen. I över två år tvingades Domitila och hennes barn att leva i exil, större delen av tiden bodde de i Sverige.

  1982 demokratiserades Bolivia – efter många år av militärstyre. Domitila kunde resa hem. Men världsmarknadspriset på metall sjönk, och Bolivias gruvor stängdes. Gruvarbetarfamiljerna kastades ut från från sina hem, gruvstäderna blev spökstäder.

  Tack vare pengarna från boken kunde Domitila ändå köpa sig ett tvårumshus i ett fattigt område i Cochabamba, en av Bolivias största städer. Och hon fortsatte kämpa för folks rättigheter under hela sitt liv.

  Under 1990-talet startade Domitila tillsammans med en fackföreningsman Den mobila skolan för politisk träning. De reste runt i Bolivia, berättade om sin kamp och samlade andras berättelser. Ibland fick ett av rummen i Domitilas hus fungera som skolsal. De utbildade fackföreningar, studenter, husmödrar och alla som ville.

  Men kvinnorna måste fortfarande kämpa mot män som vill hindra "sina" fruar att delta, konstaterade Domitila i en intervju 2009. "Det är därför jag menar att den första kamp bolivianska kvinnor måste vinna är den i hemmet".*

  Den 13 mars 2012 dog Domitila Barrios de Chungara av lungcancer, 74 år gammal.

Domitila Barrios de Chungara på äldre dar i sitt hem med favoriten
Che Guevara på väggen i bakgrunden.

* The first battle Bolivian women have to win is in the home, intervju av Ricardo Herrera Farrell, i Latinamerica Press, 2009.