Kvinnofronten

Uppföljning av samtyckeslagen
– så vad gör vi nu?

Efter sju år med "samtyckeslagen" kom Brå:s uppföljning av lagen. Även om deras propaganda är likadan som vanligt, så bekräftar rena fakta i rapporten det som vi i Kvinnofronten i åratal försökt säga om lagändringen. Här får du några exempel.

Det finns ett gammalt engelskt uttryck som säger att "There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics."

Det kommer jag osökt att tänka på medan jag läser Brå:s (Brottsförebyggande rådet) utvärdering av "samtyckeslagen". Det sorgliga är ju att de flesta – även journalister – inte orkar läsa en hel rapport, så de läser bara sammanfattningen. Och det är synd, för rapporten kan annars avslöja hur siffrorna i sammanfattningen är just ett sådant lurigt hanterande av statistik.

Ett exempel: Det står i sammanfattningen att antalet anmälda fall som ledde till åtal ökade från 7 procent 2017 till 11 procent 2023. Det låter väl bra? Och det är sant! Men den som orkar sig igenom de övriga kapitlen får veta att 2015 till 2017 sjönk antalet som gick till åtal, enligt Brå själva troligen på grund av polisens omorganisation. Sett till fler år konstaterar rapporten att procentsiffran för fall som går vidare till åtal i själva verket är densamma efter lagändringen som innan, runt 10 procent.

Det betyder alltså att runt 90 procent av polisanmälda misstänkta förövare frias direkt – nu precis som tidigare.

Fler åtal

Men hur stämmer det med att alla säger att antalet åtal har fördubblats tack vare lagändringen?

Jo, dels har antalet polisanmälningar ökat. Är det fortsatt samma procentandel som går vidare till åtal så blir det självklart en ökning även av faktiskt antal åtal då.

En del av den ökningen av anmälningar kan bero på lagändringen, men eftersom en stadig ökning har pågått minst lika långt tillbaka som rapporten redovisar, från 2013, måste det handla om annat också. Brå gissar på "samhällsklimatet" och nämner metoo.

Dels svänger Brå med statistiken på fler sätt. I exemplet med andelen som gick vidare till åtal mätte de andra år än det om antalet. När de skrev om nästan fördubbling av antalet åtal – utan att samtidigt redovisa antal anmälningar – jämförde de det lägsta åtalsåret innan lagändringen (2017) med det högsta efter den nya lagen (2020).

Om lagändringen faktiskt hade påverkat så att fler av anmälda fall kunnat gå till åtal, så skulle också procentsatsen ha ökat. Men den är som sagt fortsatt som tidigare, runt 10 procent.

Det gäller att tänka

När en läser rapporten gäller det alltså att minnas den gamla Brecht-dikten "Lärandets lov" med citatet som är min favorit: Sätt fingret på varje siffra, fråga: Hur kom den hit?

För gör en det så finns det faktiskt många argument att hämta i rapporten.

"Gamla" och "nya" fall

Brå delar i rapporten upp brotten i "gamla" och "nya" fall. I den nya lagen har lagstiftarna nämligen delvis lagt till de gamla brottskriterierna tvång/våld respektive särskild utsatthet – som situationer då frivillighet (samtycke) inte kan finnas. När brotten polisanmäls, så kodas anmälningarna i enlighet med det.

I förarbetena till lagen står det uttryckligen att sexuellt våld inte ska ses som våldtäkt, med exemplet BDSM. 1. Men om våldtäkten är en följd av våld – som misshandel – är det däremot så att frivillighetsfrågan automatiskt faller. Jag kan tycka att det framstår som aningens oklart hur domstolen ska kunna bedöma när våldet ska räknas som sexuellt eller inte, men sådana frågor diskuteras inte alls i Brå-rapporten.

Brå:s "nya" fall, alltså som utan annan bevisning endast gäller samtycke, kallar de också "rena frivillighetsfall". 

Polisanmälningarna fördelar sig enligt Brå lika, en tredjedel var, mellan vad då Brå beskriver som 1. våld, 2. särskilt utsatt situation, respektive 3. rena frivillighetsfall.

Bland de undersökta fall som gick vidare till åtal var det lite vanligare att "gamla" fall gjorde det. Att inte lika många "rena frivillighetsfall" går till åtal tycks Brå se som självklart: "eftersom det mer sällan finns bevisning i form av skador eller alkohol- och drogtester".

Men var det inte det som samtyckeslagen skulle lösa?

Domar

En tredjedel av anmälningarna utgick alltså från våld, men av dem som gick vidare till åtal var det fler som utgick från våld. Och när det slutligen kom till fällande domar i tingsrätten hade andelen som utgick från våld stigit till 41 procent. Det är alltså de fall som handlar om våld som har störst chans att leda till att gärningsmannen fälls.

Men vad det innebär för en analys av lagstadgat samtycke problematiseras inte heller av Brå. De kommenterar bara det självklara: "Det beror på att det oftare finns teknisk bevisning i sådana fall."

Brå tycks inte ha några problem med om brist på samtycke inte räcker för dom.

Krav för fällande dom

När de skriver om vad som krävs för att de "rena frivillighetsfallen" ändå ska kunna leda till fällande dom, listar de att offret ska:

ha bedömts som både trovärdig och tillförlitlig genom att anmäla det som hänt relativt snart,

ha en konkret berättelse om händelsen,

vara tydlig med vad hon minns och inte minns,

vara konsekvent i sin beskrivning,

i nära anslutning till händelsen i konkreta ordalag ha berättat för andra vad hon varit med om (polis, sjukvård, vänner eller anhöriga),

beskrivit händelsen på samma sätt i de olika sammanhangen, 

samt

enligt samlade vittnesmål ha visat tecken på traumatisering efter händelsen.

Dessutom behövs ofta att:

den misstänktes berättelse är tydligt motsägelsefull och inte trovärdig.

Brå konstaterar: "Det finns enstaka fällande domar med enbart muntlig bevisning där alla dessa kriterier inte är uppfyllda, men i de flesta fall är de det."

Den läsningen kan göra vem som helst matt. Sett till hur det lät innan lagändringen är det minst sagt mycket som krävs av offret för att det ska bli en fällande dom utifrån det fantastiska "samtycket".

Svårbedömt

Kvinnofronten varnade i vårt remissvar för att oklarheten var för stor kring hur domstolarna skulle förstå den nya lagen. Vi skrev att eftersom domstolarna inte fick någon vägledning om vilka kriterier som krävdes för fällande respektive friande dom riskerar det att öka rättsosäkerheten.

Ett exempel på att den oron var berättigad är att de "rena frivillighetsfallen" oftare ändras om tingsrättens dom överklagas till hovrätten. Ändringar kan förstås göras för att hovrätten helt enkelt gör en annan bedömning av bevisning och trovärdighet, men Brå konstaterar att flera av de undersökta fallen handlade om att hovrätten tolkade den nya lagen annorlunda än tingsrätten.

Oaktsam våldtäkt

Vi varnade också för att införande av ett oaktsamhetsbrott skulle kunna innebära vad som kallas en nedsubsumering, alltså att åklagare och domstolar väljer att åtala respektive döma för oaktsamhetsbrott (med lägre straff som följd) istället för uppsåtligt brott. Redan tidigare har vi ju genom åren sett hur domstolarna tvekar inför uppsåt och är benägna att fria där de borde kunnat döma åtminstone enligt likgiltighetsuppsåt.

I Brå:s undersökning finns 26 fällande domar enligt oaktsam våldtäkt. 2. Men oaktsam våldtäkt är enligt Brå "mycket sällan" åklagarens förstahandsyrkande, det lägger åklagarna istället till för säkerhets skull, i andra hand. Så det dömde domstolarna till då stod klart att det var en våldtäkt, men då rätten inte tyckte att bevisningen om uppsåtet riktigt räckte.

Brå skriver att de domarna ibland varit välavvägda, men att majoriteten av oaktsamhetsdomarna inte var det. Risken är därmed uppenbar att domstolarnas tvekan inför uppsåt gör att förövare kan få flera års lägre straff för våldtäkten för att de lyckas få den bedömd som oaktsam.

40 procent av gärningsmännen fick då inte ens fängelse, utan skyddstillsyn, och de som fick fängelse för oaktsamhetsbrott fick för det mesta ett straff på 8 månader, jämfört med 3 år som är minimistraff för våldtäkt (de flesta dömda gärningsmän fick minimistraffet).

Kön och makt?

Det positiva som kan sägas om samtyckeslagen är att den nog har gjort att några fler fall där det saknas tilläggsbevisning har kunnat dömas. Men i det stora hela har nästan ingenting förändrats. En åklagare i rapporten sammanfattar samtyckeslagen:

"I huvudsak är det samma problem som tidigare, att det ofta är ord mot ord utan annan bevisning."

Det är också vad forskning har sagt – sedan länge. I vårt remissvar hänvisade Kvinnofronten exempelvis till en studie av 11 EU-länder med antingen våld eller samtycke som grund för lagen. 3. De länder som hade våld som grund hade ofta byggt på sin lag med situationer kring samtycke, och de med samtycke som grund hade gjort motsvarande med situationer kring våld. Forskarna konstaterade att det viktigaste inte var om våld eller samtycke var grunden. Det var rättstillämpningen, och rättsväsendets fördomar om våldtäkt, som avgjorde om förövare faktiskt dömdes eller inte.

Därför krävde Kvinnofronten i vårt remissvar att en våldtäktslag måste bygga på samma grund som kvinnofridslagen och sexköpslagen, alltså utgå från könens olika maktställning i samhället.

Som det är nu framställs istället allt som könsneutralt – i ett brott som huvudsakligen handlar om mäns våld mot kvinnor.

Och egentligen vet alla det. Ingen tror att det är tjejer som nu ska uppmanas att de måste kolla om killen verkligen samtycker. Nej, det är kvinnor som förväntas "samtycka" eller inte till vad män vill och gör. När Brå skriver om i vilka sammanhang "den aktiva parten" bör kunna utgå från att "den andra parten" deltar frivilligt, så vet alla vilket kön det är på den "aktiva part" de pratar om. Och då borde det egentligen bli tydligt att samtycke i själva verket beskriver något ojämlikt, och att det därmed snarast är motsatsen till ömsesidighet.

Men så verkar det inte bli.

Brå är så nöjda

Brå:s slutsats är tvärtom att lagändringen blivit jättebra. De skriver att "Lagändringarna har lett till ett starkare rättsskydd för dem som utsatts för en sexuell handling utan sin fria vilja."

Det uttalandet borde faktiskt få alla att baxna. Vid vilket annat brott skulle de säga så, när endast några ynka procent av alla anmälda gärningsmän kan dömas?

Det är alltså deras slutsats om ett brott där mörkertalet är ovanligt stort (alltså där de flesta inte ens polisanmäler brotten), där fortsatt 90 procent av de polisanmälda gärningsmännen går fria direkt, och där ytterligare runt 5 procent frias i domstolarna.

Det Brå ser som problem är att minimistraffen för våldtäkt enligt dem är "för höga" i Sverige. Brå oroas över att unga killar, som bara inte "förstått" att tjejen inte ville, kan dömas till långa straff. Brå reagerar på att fler fall med enbart muntlig bevisning kan leda till dom, om offret framstår som trovärdigt nog, och de frågar om det är en positiv utveckling eller "ett ökande hot mot rättssäkerheten"?

Det Brå ser som problem är att minimistraffen för våldtäkt enligt dem är "för höga" i Sverige. Brå oroas över att unga killar, som bara inte "förstått" att tjejen inte ville, kan dömas till långa straff. Brå reagerar på att fler fall med enbart muntlig bevisning kan leda till dom, om offret framstår som trovärdigt nog, och de frågar om det är en positiv utveckling eller "ett ökande hot mot rättssäkerheten"? 

Vad gör vi nu?

Åren innan lagändringen hade massor av tjejer och kvinnor börjat bli upprörda över att 9 av 10 polisanmälningar om våldtäkt las ner direkt och att så extremt få gärningsmän faktiskt dömdes. Det var läge för kamp. Men drömmen om "samtycke" som enkel lösning var så stark att få ville lyssna på något annat.

Nu kan vi se att nästan ingenting har förändrats. Men kampen har tystnat. Och makthavarna förklarar sig nöjda med lagstiftningen. Så frågan är vad vi gör nu?

Jag tror att det kanske viktigaste i dagens läge är att – bortom lagfrågor – avslöja hur föreställningen om samtycke som ideal för sexualitet gör att patriarkatet och kvinnoförtrycket förstärks.

Men när det gäller lagstiftning kanske vi kunde försöka diskutera vidare: Om en lag skulle utgå från samma analys av kön och makt som kvinnofrids- och sexköpslagen, hur kunde ett konkret lagförslag om våldtäkt se ut? 

Gerda Christenson

Noter:

1. BDSM – bondage, dominans, sadism och masochism – är en heteronormativ, könskonservativ sexuell praktik där män oftast är de "dominanta" medan kvinnor är "undergivna" och där våldet försvaras med att den undergivna samtycker. Hon ville det själv. Allt ansvar läggs på så sätt på henne medan han ansvarsbefrias, samtidigt som hans våldsutövning inte problematiseras.

2. De undersökta domarna i Brå:s material rör av någon anledning inte ett kalenderår utan 1 juli 2022 - 30 juni 2023, så det är ibland förvirrande om de pratar om 2023 eller det undersökta året.

3. Michele Burman, Liz Kelly & Jo Lovett: Different systems, similar outcomes? Tracking attrition in reported rape cases across Europe. Daphne/CWASU 2009.

Läs mer:
En artikel som gör en feministisk analys av begreppet samtycke, egentligen skriven under rubriken "Kan vi prata om samtycke?"