Kvinnofronten

En dag på Nationalmuseum

Ellinor Romin har besökt Nationalmuseum, Sveriges största konstmuseum sedan det grundades 1792 och ett av Europas äldsta museum, vilket kan väcka funderingar om kvinnoskildringar förr och nu.

En söndag i slutet av mars går jag och min pappa på Nationalmuseum.

Vi börjar med att besöka utställningen om Johan Tobias Sergel och hans verk. Sergel levde under 1700-talet och är främst känd för sina skulpturer, men utställningen visar också ett antal skisser, inklusive karikatyrer och erotiska verk. Ett av verken, en tredimensionell tavla i gips, heter "Kvinna som stiger ur badet". Den föreställer mycket riktigt en kvinna som naken stiger ur ett badkar, samtidigt som en demonisk man (med ett enormt, tredimensionellt stånd) betraktar henne bakifrån och ler.

Jag frågar pappa om inte dessa erotiska motiv var lite skandalösa för sin tid. "Nääe", säger han, "det var på 1800-talet man blev sådär kysk. Det här är 1700-talet."

Vi lämnar Sergelutställningen och går vidare till ett rum med målningar i olja, varav en fångar mitt intresse. Det är en renässansmålning av Peter Paul Rubens som heter "Susanna och gubbarna". Tavlan bygger på den bibliska historien om Susanna, som blir spionerad på i badet av två gubbar. När hon vägrar ha sex med dem anklagar de henne för äktenskapsbrott. Hon döms till döden, men profeten Daniel får en ingivelse från Gud att Susanna är oskyldig och hon frikänns.

Jag tänker på Susanna i operan Figaros Bröllop, som också anklagas för otrohet, om så bara i en kort scen. "Tror du det är därför hon heter Susanna?" frågar jag pappa.

"Visst", säger pappa. "Mozart visste ju vad han gjorde."

VI ÄTER LUNCH, sedan fortsätter vi gå genom utställningarna. Vi ser på tavlor, skulpturer, till och med möbler. En utställning är stängd, en annan nyöppnad. Någon gång glömmer jag namnet på "Karl XII:s likfärd" och kallar den för "Kalles dödsparad".

Till slut hamnar vi vid en stor målning av en kvinna i en skog. Hon ligger naken med fötterna i ett vattendrag och slumrar. En vacker, avlång tavla som sträcker sig upp mot taket där solen blänker mot duken. Jag backar för att se hela bilden bättre.

Där solen förut blänkte ser jag nu två män, gömda bakom buskar och blad, som granskar den sovande kvinnan. Jag går fram för att läsa informationsskylten. Tavlan heter "Jaktnymf och fauner", målad av Julius Kronberg. Jaktnymfen betraktas i smyg av de två faunerna, som ser på henne som ett villebråd, likt ett av de döda jaktbytena bredvid henne.

"Är det inte intressant", säger jag till pappa, "hur vi har alla dessa tavlor på nakna kvinnor som blir spionerade på av äckliga gubbar? I den här tavlan kan vi också dra en direkt parallell mellan kvinnan som sover och de skjutna djuren bredvid henne, som om hon är ett till jaktbyte, up for grabs i skogen precis som djuren är för jägaren."

PAPPA STÅR TYST. Jag fortsätter: "Ibland ser jag jämförelser mellan porrindustrin och djurindustrin – att kvinnokroppen ses som ett stycke kött, som något att konsumera. Hon säljs, prostitueras, våldtas och utnyttjas. Hela industrier bygger på det. Porr, prostitution, trafficking. Pojkvänner smygfotar sina flickvänner och lägger upp på sociala medier utan hennes vetskap eller tillåtelse. Gisèle Pelicot drogades och såldes under flera års tid, och liknande fall har dykt upp i Sverige. Kvinnans kropp ses som allmän egendom. Och i alla dessa målningar, där kvinnan är ovetande om männens perversa blickar, är hon också omedveten om oss som åskådare. Sedan ställs verken ut på museum, och här står vi och glor! Vi blir en del av sammanhanget, av objektifieringen, normaliseringen. Vad gör det med oss?"

"Mm", säger pappa.

Sedan går vi vidare till nästa rum.

Ellinor Romin