Kvinnofronten

De bortglömda offren

Den nya lagstiftningen om separata beslut för mamma och barn vid skyddat boende är ett samhälleligt svek mot barnen. Vi har redan kunnat se domar där rätten tror att allt är löst för att mamman fått skyddat boende, medan barnen tvingas bo kvar hos den våldsamma pappan, skriver Tina Olby apropå nya lagar och regler.

I en artikel i förra nyhetsbrevet beskrevs hur tillståndsplikten för skyddade boenden slår mot de ideella kvinnojourerna. I samma veva som tillståndsplikten infördes kom ytterligare nya regler runt samhällets hantering av kvinnor och barn utsatta för mäns våld. Nya regler som försvårar för jourerna att stötta i en uppbrottsprocess och som försvårar för kvinnorna att lämna.

Barnen ses nu som egna brottsoffer, vilket kan tyckas positivt. Men det innebär att de ska genomgå en egen prövning av skyddsbehov. Barnen garanteras alltså inte skydd för att mamman får det.

Konsekvensen blir väldigt motsägelsefull, barn ska skyddas från våld samtidigt som de utsätts för umgängestvång av samhället då de måste bo hos den våldsamma pappan. Parallellt, ska mamman skydda sina barn, men riskera att få det mot sig i en vårdnadsrättegång om hon inte tillser att barnet har umgänge med pappan. I vilket annat sammanhang tvingar staten ett brottsoffer att leva med sin förövare?

För mamman återstår då att välja mellan att lämna sina barn till en man som kommer att fortsätta utöva våld och kontroll, nu med barnen som redskap, eller att gå tillbaka till honom för att skydda sina barn och riskera sitt liv.

Det här verkar vara en kunskap som saknas hos våra beslutsfattare, säger Jenny Westerstrand, före detta ordförande i Roks.

Sveket mot barnen

För barnen finns dock inget eget val i frågan. Samhället kan tvinga dem att leva kvar hos en i bästa fall ointresserad och i värsta fall våldsam pappa. Deras enda trygghet i denna värld, mamman, förväntas fly till ett skyddat boende utan dem. Detta blir ett svek som kan påverka barnets tilltro till samhället. Barnen kan känna skuld och maktlöshet när deras berättelse inte tas på allvar. Vi som samhälle uppmanar barnet att berätta om situationen men lyssnar inte och agerar inte utifrån barnets bästa.

Vi som samhälle uppmanar barnet att berätta om situationen men lyssnar inte och agerar inte utifrån barnets bästa.

Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag. Den slår fast att barn har rätt till skydd mot våld, övergrepp och utnyttjande, och att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Så är dock inte fallet just nu.

Socialtjänstens regelverk gällande behovsbedömningar av skyddat boende för kvinnor och barn har blivit mer kravfulla och även mer återhållsamma. Kvinnors och barns utsatta situation tenderar att förringas av samhällets instanser och de får inte det stöd de behöver och frågar efter.

Kvinnojourerna vet att det gäller att sätta in stödet snabbt och erbjuder stöd på kvinnans och barnets villkor. Stödet från kvinnojourerna finns under hela uppbrottsprocessen och finns även kvar under eftervåldet då förövaren utnyttjar umgängestillfällen och vårdnadstvister för att skada kvinnan ekonomiskt. Vi ser redan domar som resonerar om att våldet har upphört då kvinnan lämnat hemmet. Ett resonemang vi vet är långt ifrån sanningen och barnen är de stora förlorarna.

När våldet glöms bort eller förringas i alla officiella instanser blir barnet lämnat ensamt i en väldigt farlig situation. Barn som bevittnar våld riskerar att utveckla psykisk ohälsa och få svårigheter med tillit. Detta kan i längden negativt påverka barnets utveckling och framtida relationer.

När våldet glöms bort eller förringas i alla officiella instanser blir barnet lämnat ensamt i en väldigt farlig situation.

Lång utveckling

Besluten om villkor för skyddade boenden och att separera besluten om mammors och barns situation kom inte som en blixt från klar himmel. Tanken och arbetet med att göra kvinnojourer till små socialkontor har sakta krupit på under en längre tid. Samtidigt som ytterligare lagstiftning inom området mäns våld mot kvinnor föreslås i någon form av populistisk onyanserad förpackning: Psykiskt våld ska kriminaliseras och kön ska utgöra en straffskärpning vid hatmotiv. Men vad är mäns våld mot kvinnor om inte hatbrott? Hur ska en kunna skilja på våld och våld då våldet är sammanflätat av flera bitar och hatet är grunden.

Vi ser en politik som gynnar mannen och vi ser en klar inriktning på individualisering av mäns våld mot kvinnor samt en förskjutning i språket som gör problematiken neutral. Det strukturella våldet bryts ner till individnivå och tilldelas alla möjliga orsaker förutom det som det handlar om; könad makt, kontroll och kvinnohat. Kontroll och hat som även går ut över barnen.

Tina Olby