Ur vårt nyhetsbrev för medlemmar – Nr 2/2026
Citaten är tagna från regeringens nya strategi. Till saken hör att i Socialstyrelsen i sin sammanställning av behandlingsmetoder* skriver att de inte kan rekommendera någon av metoderna, eftersom ingen befintlig behandling har visat sig minska förövarnas "makt- och kontrollvåld".
Behandla våldsamma män?
Regeringens nya strategi kring mäns våld består mest bara av tomma ord. Satsningar på kvinnojourer lyser med sin frånvaro, men däremot betonas vikten av behandling av män som utövar våld. Det har fått Anna Frostemark att reagera.
Det är inte ett misstag från politikernas sida att deras "åtgärder" mot mäns våld ser ut som de gör – det handlar om kön och makt. När staten bygger strukturer där våldsamma män bjuds in till "förändringsresor" medan kvinnor förväntas bära konsekvenserna, då är det inte neutral politik. Det är patriarkal politik.
De kallar det "behandling", "insats", "stöd". Men för vem? När mannen kan tacka nej, hoppa av, manipulera, och ändå betraktas som ett subjekt med rätt till förståelse, medan kvinnan måste bevisa, förklara, samarbeta, då är det tydligt: systemet litar mer på hans potential än på hennes rädsla.
Feministiskt är det här helt orimligt.
Ett feministiskt system skulle börja i andra änden:
Kvinnans säkerhet först – inte mannens självbild.
Allt annat är kosmetik. Om inte varje beslut, varje insats, varje bedömning utgår från: "Blir hon och barnen säkrare av detta?" – då är det fel beslut.
Förövarens ansvar – inte relationens "dynamik".
Våld är inte ett kommunikationsproblem. Det är ett maktproblem. När vi pratar om "konflikter" där det i själva verket finns hot, kontroll, ekonomiskt våld, då gör vi våldet osynligt och kvinnan ensam.
Kvinnor ska inte vara bevismaterial.
Att förvänta sig att en kvinna ska "bekräfta" mannens förändring är inte bara oetiskt – det är farligt. Hon kan vara rädd, beroende, traumatiserad. Hennes uppgift är inte att validera hans resa. Hennes rätt är att leva.
Barn är brottsoffer, inte bihang.
Ett system som tvingar barn till umgänge med en våldsutövare, samtidigt som det talar om "barnets bästa", är inte neutralt. Det tar ställning – för den vuxne mannen, mot barnet.
Rättigheter får inte vara postnummerstyrda.
Att skydd, behandling, riskbedömning och jourstöd ser helt olika ut beroende på kommun är inte en teknisk detalj. Det är ett svek. Rätten att inte bli slagen, hotad, kontrollerad ska inte vara en geografisk fråga.
När vi jämför Sverige med Norge och Kanada ser vi att det går att göra annorlunda: koppla behandling till rättssystemet, göra riskbedömning central, skydda partnern från att bli en del av mannens process, se till att det får konsekvenser när han inte deltar. I de länderna har systemet kommit längre även om det ännu inte är bra.
Frågan är inte om vi kan bygga ett feministiskt system. Frågan är om samhället kan släppa idén om mannen som "i grunden god men lite vilsen" – och i stället ta honom på allvar som förövare. Om vi vågar förstå att mäns våld mot kvinnor handlar om patriarkatet, makt och kontroll. Att ansvaret ska ligga hos förövaren och inte hos offret. Att om vi vill stoppa mäns våld måste vi bryta samhällets könsmaktsordning.
Ett feministiskt svar på mäns våld mot kvinnor börjar inte i hans känslor. Det börjar i hennes rätt att leva, och i barnens rätt att slippa växa upp i rädsla.
Anna Frostemark
.
Regeringens tioårsplan – "nollvision"
Regeringen har nu i vår lyft sin nya nationella strategi (2025/26:245) kring mäns våld mot kvinnor, sin "nollvision".
De anger fem punkter:
1. Våldsförebyggande arbete – stärkta insatser med särskilt fokus på barn och unga.
2. Upptäckt av våld och aktivt arbete för att agera vid våld, förtryck och utnyttjande.
3. Stöd och skydd till våldsutsatta – förbättrad tillgång och ökad jämlikhet över hela landet.
4. Brottsbekämpning – ökad operativ förmåga att effektivt förebygga, utreda och lagföra brott.
5. Återfallsförebyggande arbete – ett utvecklingsarbete som når fler.
Men vad detta rent praktiskt ska innebära är minst sagt oklart. Olika myndigheter får i uppdrag att enskilt eller i samverkan titta på det. Det konkreta som ändå nämns är bland annat straffhöjningar, förbud mot kusinäktenskap, "fokus" på hedersvåld och behandling av dem som utövar våld.
Regeringen har infört ett råd för kvinnofrid med "nollvision" inför våld mot kvinnor, men sprider myter på löpande band och det enda konkreta de har att komma med är hårdare straff. Borde inte "nollvision" snarare betyda att analysera orsaker och arbeta för att själva våldet ska upphöra?
* "Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer", Socialstyrelsen 2020. Rapporten kan alltså inte rekommendera någon av metoderna, eftersom ingen befintlig behandling har visat sig minska förövarnas "makt- och kontrollvåld".
© Kvinnofronten
Det som publiceras här är ett utdrag ur Kvinnofrontens nyhetsbrev för medlemmar "Ordet är ditt, syster!".