Kvinnofronten

Har vi hört den förut?

LO-gubbarna vill inte ställa krav på en LAGSTADGAD arbetstidsförkortning, utan tjatar om att det måste ske "förhandlingsvägen". Men då kan det vara bra att minnas våra förmödrar. De gick inte på det, och det borde inte vi heller!

Det är lätt att bli matt, när gubbarna i LO gång på gång vägrar att ta strid för en lagstadgad sänkning av arbetstiden – och så självklart sviker alla arbetarkvinnor.

"Arbetstidsförkortning ska i första hand genomföras förhandlingsvägen", säger LO.

Det har de fått kritik för, eftersom den linjen mest fungerat för mansdominerade fack. Så kom LO plötsligt i vintras med ett utspel om att de nu minsann ska kräva en generell arbetstidsförkortning – via huvudförhandling direkt med Svenskt Näringsliv, så att det ska gälla alla.

Men det gjorde i alla fall inte mig mindre trött. För vem kunde bli förvånad när Svenskt Näringsliv direkt sa blankt nej till att förhandla om det? Så vad ska LO göra nu? Starta en generalstrejk? Inte så troligt.

Det hela verkar vara som så mycket annat i politiken idag, ett utspel i syfte att framstå som handlingskraftiga, fast alla vet att det inte kommer leda till någon förändring alls. Som Ulf Kristerssons "nollvision" mot våld mot kvinnor.

Skillnad beroende på kön

Förmodligen är det ett försök att tysta den kritik som LO fått om att "förhandlingsvägen" bara som vanligt i praktiken betyder att gynna män på kvinnors bekostnad.

För det är ingen tvekan om vilka det är som avtalsvägen har lyckats sänka sin arbetstid hittills. Byggjobbare och metallare, men inte kallskänkor och butiksbiträden, konstaterade en artikel i tidningen Arbetet häromåret. (1)

– Med våra arbetstider kan du glömma att ha ett vanligt liv, sa Sirpa Aalto, klubbordförande för Handels på Ikea i Haparanda i artikeln.

Inte ens när kvinnor tagit till strejk för att få igenom en generell arbetstidsförkortning inom sitt område har arbetsgivarna velat gå med på det, vilket Vårdförbundets strejk för ynka 15 minuter häromåret är ett tydligt exempel på.

Följden av att LO har valt förhandlingsvägen som strategi har hittills därför blivit att vi fått en allt större skillnad i arbetstider mellan olika arbetande, mellan män och kvinnor.

Om en kortare arbetstid ska kunna gälla alla krävs förstås istället en lagstadgad sänkning av normalarbetsdagen. (2)

Så LO-gubbarnas agerande är korkat. Men det värsta är nog att det känns så typiskt.

Historien upprepar sig

Genom historien har arbetarmännen struntat i arbetarkvinnors behov. Eller till och med gjort det ännu svårare för kvinnorna.

Visste du att arbetarkvinnor för långt över 100 år sedan var så trötta och förbannade på hur arbetarmännen betedde sig, att de startade en egen facklig paraplyorganisation? Kvinnornas fackförbund. Du kan läsa om det på Kvinnofrontens förmödrasidor. (3)

Det hjälpte dem inte länge – männen sabbade den kampen också. Men även då var frågan om arbetstid stor och de fackliga kvinnorna krävde självklart 8 timmars lagstadgad normalarbetsdag.

Samma nu som då

I slutet av 1800-talet jobbade de flesta 12 eller 13 timmar, men efter sekelskiftet hade många jobb lyckats få ner arbetstiden till 10,5 timmar. De som faktiskt lyckats korta arbetstiden förhandlingsvägen var då som nu: män.

1905 skrev Kvinnornas fackförbund i sin tidning:

"I allmänhet är det dock de manliga arbetarna hvilka lyckats att genom sina organisationer reglera arbetstiden, så att den varierar mellan 48 och 60 timmar per vecka. För de kvinnliga ställer sig saken i en helt annan dager." (4)

Tidningen konstaterade att den avtalade arbetstiden på kvinnojobben är längre än på männens, och att ovanpå det tillkommer dessutom att kvinnorna går hem från jobbet "för att sedan när de komma hem fortsätta med de husliga göromålen".

Inte konstigt då att så många kvinnor blir sjuka av överansträngning – skrev de fackliga kvinnornas tidning för över 120 år sedan. Och de betonade att det enda som kan ge en kortare arbetstid för alla är "Krafvet på lagstadgad normalarbetsdag af åtta timmar".

Borde inte alla ha lärt sig något av historien vid det här laget?

Män idag borde veta bättre

För över 100 år sedan fattade ändå gubbarna till slut. Facken krävde en sänkning av normalarbetsdagen, kampen lyckades, och 8 timmars arbetsdag infördes 1920. (5)

Visst, det berodde på flera saker att det till slut gick igenom då, inklusive världsläget efter kriget, men det skedde trots allt för att de drev just det kravet: en lagstadgad sänkning av normalarbetsdagen till 8 timmars arbetsdag.

Så hur kan vi få stofilerna på LO att lära sig det idag?

Idag är vi ju där igen: kvinnor som sliter ut oss på jobb med en ofta rent usel arbetsmiljö och som sedan går hem till huvudansvar för hem och barn, blir sjuka av stress och sedan fattigpensionärer.

Att fortsätta vädja till männen omkring oss är knappast någon idé, uppenbarligen bryr de sig inte om att se till kvinnors villkor eller behov. Det är vi som måste ställa högre krav.

Dags att ställa raka krav

Jag tror att vi måste peka på historien, och kräva av facken att lära sig av kampen då.

Nu kan de låtsas att de är kloka och övertänkta med sin strategi, och slippa undan så. Men vi skulle kunna peka på hur de i själva verket bara gör om samma misstag som för långt över 100 år sedan.

Så nästa gång någon hänvisar till att det är bättre att gå förhandlingsvägen, kan du lugnt svara att det där genomskådade arbetarkvinnor redan för över 120 år sedan – så den enkla går vi inte på längre! Och det borde inte män göra heller.

Liksom våra förmödrar kan vi konstatera att det som i praktiken kan ge kortare arbetstid åt alla är kravet på lagstadgad ändring av normalarbetsdagen – till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Gerda Christenson