«  Organisatör av arbetarkvinnor i Sverige och Danmark

Ane Cathrine Nielsen föddes den 18 april 1856 i Fredriksberg i Köpenhamn i Danmark. Hon var yngst av åtta syskon i en arbetarfamilj. Mamman var hemsömmerska och Ane och de andra barnen fick tidigt hjälpa till att arbeta.

  När Ane var fem år såg hon en offentlig avrättning av en ung, ogift piga som straffades för att ha dödat sitt nyfödda barn. Det satte djupa spår hos Ane. Pigan hette Ane Cathrine, och Ane började då kallas Anna istället.

  Efter sju år i skolan började Anna arbeta heltid som sömmerska av herrkläder. 1878 gifte hon sig, 22 år gammal, med Peder Jensen och tog då hans efternamn.

Under flera år arbetade Anna och några till för att starta det som sedan blev en av Danmarks första fackföreningar för kvinnor. 1883 kunde de starta De kvindelige herreskraedderes fagforening. Det som Anna engagerade sig mest för var hemsömmerskorna. Hon blev agitator för fackförbundet och hon började skriva artiklar om kvinnors rättigheter och facklig kamp. Året därpå blev hon med i styrelsen och året efter det blev hon, 29 år gammal, fackförbundets ordförande. Ett av deras krav var yrkesskolor för kvinnor.

  I egenskap av ordförande i facket satt Anna även i ledningen för De samvirkende fagforeningers representantskab, en paraplyorganisation som närmast kan liknas vid svenska LO.

I brist på foton av danska sömmerskor syns här tre sömmerskor
i Owatonna vid samma tid: Ida Larkey, Etta Annis Teachout och
Orena Elnora Teachout. Foto: CC-Minnesota Historical Society.

Flera källor anger att det var året därpå, när Anna var på en skandinavisk arbetarkongress i Oslo (som då hette Kristiania), som hon träffade den svenska socialdemokraten Fredrik Sterky. Men han hade bott i Köpenhamn något år då, så de kan ha träffats tidigare. Det sägs att Fredrik Sterky inte bara var radikal i allmänhet, utan före sin tid även när det gällde synen på kvinnors rättigheter. Han blev Annas stora kärlek.

  Fredrik Sterky var gift då och några källor uppger att hans fru inte gick med på skilsmässa, vilket Annas man gjorde. Det skulle då vara skälet till att Anna och Fredrik valde att leva tillsammans utan att vara gifta, i det som på den tiden ibland kallades samvetsäktenskap. Men det fortsatte de med även sedan Fredriks fru hade dött, så kanske var det istället ett val, i en tid när gifta kvinnor förklarades omyndiga.

  Anna flyttade till Sverige och fast de inte gifte sig tog hon hans namn. De bodde först i Stockholm, men från 1892 var de bosatta i Göteborg, där han var chefredaktör för tidningen Ny Tid. Det förutsattes att Anna utan ersättning skulle hjälpa honom i det arbetet. 1898 flyttade Anna och Fredrik Sterky till Stockholm igen, för att han hade blivit ordförande för det nybildade LO. Anna fortsatte jobba gratis, nu åt LO, med städning och kontorssysslor.

Vid den tiden var organiserandet av arbetarkvinnor fortfarande något nytt. I Stockholm hade SAKK, Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, bildats 1892 av bland andra Alma Igelbäck, Amanda Horney, Gertrud Månsson och en av Anna Sterkys närmaste vänner, Elin Engström.

Agitationskommittén har möte hemma hos Anna 1902. Anna sitter i mitten, vid
skrivbordet. Från vänster sitter Alma Eriksson (Norsell), nästa kvinna är Gertrud Månsson, till höger om Anna sitter Kata Dalström och Anna Johansson, och bakom dem står Lotten Lundgren och Lova Molander.

  1897 hade SAKK startat en Agitationskommitté för att hjälpa till att starta nya fackföreningar för kvinnor, och där gick Anna med när paret Sterky flyttat tillbaka till Stockholm. År 1900 blev hon ordförande i kommittén.

  Men samma år dog Fredrik Sterky och Anna blev änka. Vännen Kata Dalström stöttade henne i sorgen. Anna började jobba på den socialdemokratiska partiexpeditionen, där hon då var den enda kvinnan som funktionär.

Suddig Anna Sterky i telefon på partiexpeditionen 1901.
I förgrunden K.M. Ziesnitz och längst bak K.J. Gabrielsson.

När Agitationskommittén ombildades till Kvinnornas fackförbund 1902 blev Anna ordförande. Hon reste runt och agiterade och hjälpte till att starta fackföreningar för kvinnor. Anna var också drivande i att förbundet 1904 startade sin tidning Morgonbris, och hon blev tidningens första redaktör. Hon var särskilt engagerad mot arbetarkvinnors dubbla slit, på jobbet och hemma. Om det skrev hon:

"...när den trötta och utslitna arbeterskan har slutat sitt dagsverke som industrins slavinna, går hon hem, inte för att vila och stärka sig, och därmed samla nya krafter till morgondagens slit, nej, hon går hem för att fortsätta sin tillvaro som hemmets slavinna".

  Arbetarkvinnors dubbelarbete var något som Anna återkom till. Hon lyfte särskilt ensamstående mammors behov. På partikongressen 1905 blev det diskussion när hon drev att en man som lämnade en gravid kvinna borde dömas lika hårt av partiet som en strejkbrytare.

Klicka HÄR för att se ett större foto av Anna Sterky som Nelly Thüring har tagit. Det är lite dålig kvalité, men en fin bild.

  Samtidigt som Anna Sterky brann för kvinnors rättigheter kom partiet först för henne. Själv hade hon hävdat allmän rösträtt för kvinnor redan 1892, men trots det anpassade hon sig till de socialdemokratiska männens krav att kvinnors rösträtt måste vänta tills männen först fått sin. Det gjorde att hon kom på kant med många av de andra i SAKK och Kvinnornas Fackförbund, som var besvikna på partiets linje. Men när hon lite senare såg det som taktiskt lämpligt drev hon kvinnors rösträtt igen.

Männen inom det socialdemokratiska partiet hade inget intresse av att värva kvinnor, samtidigt som de flesta var motståndare till kvinnors separatistiska organisering. "...de äro så rädda att vi ska få en smula makt att det är skam åt dem", skrev Anna i ett brev till Kata Dalström.

  I januari 1907 arrangerade SAKK och Kvinnornas fackförbund en gemensam kvinnokonferens. Anna Sterky höll öppningstalet, och hon argumenterade för att de skulle bilda ett kvinnoförbund. Organisering var enda vägen för arbetarkvinnan att få drägligare arbetsvillkor och ett bättre liv.

Konferenskommittén inför kongressen 1907 har möte. Sittande från vänster: Alma Johansson, Betty Strand, Anna Sterky och Alma Tengdahl. Stående: Anna Pettersson, Amanda Horney, Anna Johansson Visborg, Elin Lindley och Elin Engström.

  Men männens motstånd tvingade kvinnorna att kompromissa. Istället för ett eget förbund bildade de den Socialdemokratiska Kvinnokongressen, som arrangerade återkommande kongresser. Den bestod dels av lokala socialdemokratiska kvinnoklubbar runt om i landet och dels av kvinnors fackföreningar, och den drevs av ett arbetsutskott, senare Centralkommittén, där Anna omväxlande var ordförande och sekreterare.

  Först 1920 bildades till slut Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Då blev Anna Sterky tillfrågad om att bli första ordförande, men hon drev att någon yngre skulle väljas. Då valde kongressen henne till det nya förbundets hedersledamot.

Anna Sterky var en engagerad ledare för socialdemokratiska kvinnor under hela sitt liv. Hon har beskrivits som intelligent, tapper, tålmodig och stabil, men också som en omtänksam, trofast och godhjärtad vän, som ofta var rolig. Anna Sterky var en brinnande ande, sa Elin Engström senare.

  1921 utsågs Anna som första kvinna till Socialdemokraternas partikassör. 1925 gick hon i pension. Samma år flyttade hon till Malmö, kanske för att komma närmare sina syskon i Danmark, som hon hela tiden hållit kontakten med. Men 1934 flyttade hon tillbaka till Stockholm. Om resten av hennes liv vet vi nästan ingenting. I sitt testamente hade hon skrivit att all hennes personliga dokumentation skulle brännas.

  Hon firade sin 80-årsdag på Carlton hotell tillsammans med bland andra Elin Engström, Hulda Flood, Olivia Nordgren och Signe Vessman.

  Anna Sterky dog den 15 maj 1939 på Blomsterfondens seniorboende i Stockholm, 83 år gammal.

En relief till minne av Anna Sterky restes 1988 utanför LO-borgen i Stockholm. Året efter hennes död hedrades hon med en 1 maj-nål. Men med tanke på hur viktig hon var för s-kvinnorna är det lite konstigt att hon inte är mer ihågkommen.

Anne-Marie Lindgren & Marika Lindgren Åsbrink: Systrar, kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer, Bokförlaget Ide & Tendens 2007.