| På Kvinnofrontens 
        årsmöte i februari tog vi flera uttalanden. Läs dem här 
        nedanför:  
  Avskaffa begreppet "umgängessabotage" – stärk barns rätt till skydd mot 
        hot och våld!
 
  
  Höj inte pensionsåldern 
        för kvinnor!
   I 
        ett rättsfall som nyligen uppmärksammats i media har återigen 
        problematiken med idén om så kallat ”umgängessabotage” 
        blivit tydlig. Två barn, 11 och 8 år, har uttalat att de inte 
        vill träffa sin pappa, som är dömd för att ha misshandlat 
        dem. Mamman har då inte tvingat barnen till umgänget mot deras 
        vilja. Hovrätten bedömde att mamman därmed har utövat 
        ”umgängessabotage” och skriver i domen att hon borde 
        ha ”använt sin föräldraauktoritet” till att 
        pressa barnen till umgänge med pappan. Därför är det 
        enligt hovrätten bättre för barnen att de bor hos pappan 
        på heltid och att han övertar hela vårdnaden. Barnen 
        ska på obestämd tid inte ens få träffa sin mamma 
        för umgänge, för att de ska vara koncentrerade på 
        att ”lära känna sin pappa på nytt”. Barnens 
        uttalade vilja tar hovrätten ingen hänsyn till.
  De mammor som vill skydda sina barn från våldsamma 
        fäder kan helt enkelt inte göra det utan att riskera att bli 
        av med både vårdnaden och kontakten med sina barn. Fadersrätten 
        går före barnens rätt till skydd.
 
  Detta är en skandal ur ett barnrättsperspektiv: barn 
        borde inte tvingas umgås med någon som utövar eller utövat 
        våld mot dem. Domar utifrån begreppet ”umgängessabotage” 
        är dessutom en skandal sett ur kvinnors perspektiv: bland det mest 
        riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är 
        att bryta upp från mannen, särskilt då de har gemensamma 
        barn. Det är vanligt att våldsamma pappor använder sig 
        av det gemensamma föräldraskapet, till exempel vid hämtning 
        eller lämning av barn, för att fortsätta att hota eller 
        utsätta mamman för våld. Socialstyrelsen konstaterar: 
         ”Att ha tillgång till barnet kan 
        vara ett sätt för den våldsutövande föräldern 
        att fortsätta ha kontroll över sin partner”.
 
  Enligt statistik från Brottsoffermyndigheten lever ungefär 
        150.000 barn i Sverige med en förälder som blivit misshandlad 
        av den andra föräldern – i den absolut övervägande 
        majoriteten av fallen är pappan den som misshandlar. När en 
        pappa utsätter en mamma för våld har de flesta barn i 
        dessa familjer befunnit sig i samma rum (85 procent) eller sett och hört 
        misshandeln från annat rum (13 procent). Det 
        innebär att 98 procent av barnen är vad Brottsoffermyndigheten 
        kallar ”deltagande vittne”. 60 
        procent av barnen har själva blivit misshandlade. 30 
        procent av barnen har även utsatts för sexuella övergrepp 
        och 35 procent av barnen har dessutom 
        sett eller hört pappan hota att döda mamman.
 
  Ändå bortser domstolarna i Sverige idag från pappors 
        våld vid vårdnads- och umgängesbedömningar. Enligt 
        olika studier döms ungefär 75 - 90 procent av barnen till umgänge 
        med den våldsamma pappan. I vilken annan situation tvingas brottsoffer 
        att umgås med sin förövare? Barn 
        är rättslösa.
 
  Begreppet ”umgängessabotage” fungerar 
        som ett sätt att hjälpa våldsutövande pappor att 
        fortsätta utöva våld och hot mot utsatta barn och mammor. 
        I och med bestämmelsen om ”umgängessabotage” blir 
        myndigheterna i praktiken medskyldiga till mannens fortsatta våld.
 
  Kvinnofronten kräver:
 
  
  Avskaffa begreppet ”umgängessabotage” 
        – stärk mammors rätt att skydda sina barn enligt FN:s 
        barnkonvention!  Uttalande antaget vid
 Kvinnofrontens årsmöte
 24 februari 2019
  
         Läs, 
          skriv ut eller ladda hem
 detta uttalande
 som pdf-fil.
 
 Källor:Anna Frenzel: Brott i nära relationer – 
        En nationell kartläggning, Rapport 2014:8 från Brottsoffermyndigheten.
 Gudrun Nordborg: Barnfrid? Om rättens förhållningssätt 
        till barn som upplevt våld med fokus på brottsskadeersättning, 
        vårdnad och umgänge. Brottsoffermyndigheten 2013.
 Red. Maria Eriksson: Barn som upplever våld. 
        Nordisk forskning och praktik. Gothia 2007.
 Anna Forssell: Barns upplevelser av våld. 
        Örebro universitet 29/1 2015.
   I 
        december redovisade Pensionsgruppen sin överenskommelse ”om 
        långsiktigt höjda och trygga pensioner”. Det är 
        en skrämmande läsning av närmast totalt osynliggörande 
        av kvinnor.
  Pensionsgruppen skriver att pensionsåldern måste höjas 
        eftersom medellivslängden har ökat med 2,4 år sedan pensionssystemet 
        infördes. Inte med ett ord nämner de 
        att medellivslängden för kvinnor enligt SCB:s senaste mätning 
        i praktiken står stilla. Inte med ett ord nämner de 
        heller att medellivslängd är en klassfråga i Sverige – 
        medan den beräknade återstående livslängden för 
        högutbildade 30-åriga män har ökat med 8,5 månader 
        på fem år, har den för lågutbildade 
        30-åriga kvinnor tvärtom minskat med 2,5 månader.
 
  Pensionsgruppen föreslår alltså att 
        lågutbildade och lågavlönade kvinnor ska tvingas jobba 
        längre trots att vår beräknade återstående 
        livstid blir allt kortare.
 
  Inte med ett ord har Pensionsgruppen heller, varken nu eller i sin utredning 
        ”Jämställda pensioner?”, nämnt de övriga 
        förändringar som har skett sedan pensionssystemet infördes 
        och som påverkar pensionerna – nämligen förändringarna 
        av kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Samtliga motverkar pensionssystemets 
        påstådda ”jämlikhet” och gör att systemet 
        för varje år blir allt mer kvinnoförtryckande:
 
  – starkt ökande visstidsanställningar 
        inom kvinnojobben,
 – försämrad arbetsmiljö inom kvinnojobben,
 – ökande långtidssjukskrivningar bland kvinnor,
 – ökad arbetslöshet för kvinnor mellan jobb,
 – orimligt krav på heltid i kvinnojobb där redan många 
        sjukpensioneras
 av utslitning,
 – minskning av kollektivavtal inom kvinnojobben,
 – ökande anhörigomsorg för kvinnor.
 
  Varannan kvinna som går i pension i Sverige idag beräknas hamna 
        under EU:s fattigdomsgräns. Den utveckling på arbetsmarknaden 
        som vi beskrivit här ovanför innebär att risken är 
        stor att ännu fler av oss kvinnor kommer att sluta som fattigpensionärer 
        i framtiden – om vi inte dör i förtid, alltså.
 
  Inte nog med att lågutbildade och lågavlönade 
        kvinnor ska tvingas jobba längre medan vår beräknade återstående 
        livstid blir allt kortare, i sin överenskommelse kallar Pensionsgruppen 
        dessutom detta kvinnoförtryckande system för ”jämställt”.
 
  Det är ett hån mot alla kvinnor och särskilt dem av oss 
        som är lågutbildade och/eller lågavlönade.
 
  Kvinnofronten kräver:
 
  
  Höj inte pensionsåldern för kvinno! 
  Inför snarast ett nytt pensionssystem, som 
        inte slår mot kvinnor.  Uttalande antaget vid
 Kvinnofrontens årsmöte
 24 februari 2019
  Läs, 
        skriv ut eller ladda hem
 detta uttalande
 som pdf-fil.
  
     |