På Kvinnofrontens årsmöte i februari tog vi flera uttalanden. Läs dem här nedanför:

 Vi kräver en lag mot könsdiskriminerande reklam!

 Satsa på stöd till prostituerade NU!

 Riv upp pensionssystemet och ge oss kvinnor en pension att
     leva på!

En lag mot könsdiskriminerande reklam har diskuterats i årtionden, men regering efter regering har trott på reklambranschens löften om att den ska sanera sig själv. Under tiden har det offentliga rummet fyllts med än mer könsdiskriminerande reklam. Det räcker nu!

I år är det sju år sedan utredningen om könsdiskriminerande reklam slängdes i papperskorgen av dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Reklambranschen skulle satsa på att sanera sig själv. Branschen har skapat ett eget organ, som de missvisande och fräckt nog har döpt till ”Reklamombudsmannen”, vilket gör att de lurar många att tro att det är en myndighet. Där ”friar” och ”fäller” branschen den reklam allmänheten ”anmäler” – trots att det inte får någon som helst följd för de företag som står bakom reklamen. Istället har det offentliga rummet fyllts med än mer objektifiering av kvinnor.

Det räcker nu. Diskussionen om en lag mot könsdiskriminerande reklam har förts sedan 1980-talet utan att något hänt, eftersom politikerna gång på gång trott på branschens löften om att den ska sanera sig själv. Men eftersom reklambranschen inte har gjort det under de senaste 30 åren, trots alla chanser de fått, är det rimligt att börja inse att det inte kommer att hända. Någonsin. Det är dags att plocka fram utredningen Könsdiskriminerande reklam – kränkande utformning av kommersiella meddelanden (SOU 2008:5) igen, och lägga fram ett lagförslag.

Vi kräver en lag mot könsdiskriminerande reklam.

Uttalande antaget vid
Kvinnofrontens årsmöte
22 februari 2015

Sexköpslagens vara eller inte vara har ännu en gång skapat offentlig debatt, den här gången efter att RFSU nyligen har ifrågasatt lagen – igen. Det borde få er politiker på alla nivåer i samhället att fundera över ert ansvar.

Utvärderingen av sexköpslagen visade att lagen har fungerat som det var tänkt: att lagen ska vara normerande och förebyggande. Och i ett demokratiskt samhälle är det självklart att staten ska markera att man inte ska ha rätt att köpa sig tillgång till andra människor att utnyttja sexuellt; kvinnor, barn, män eller transpersoner. Men utvärderingen av lagen konstaterade också att ni politiker inte har skapat de övriga förutsättningar som krävs för att motverka prostitutionen.

Det betyder att ni politiker i praktiken bäddar för att kritiker ska kunna fortsätta att ifrågasätta sexköpslagen.

I förarbetena till lagen stod det att samhället måste satsa särskilt på stöd till dem som blivit utsatta i prostitution, eftersom lagen i sig inte räcker för att hjälpa den som utnyttjas: "En kriminalisering kan inte utgöra annat än ett komplement i arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de sociala insatserna". En kriminalisering av köpare av sexuella tjänster och sociala satsningar är oskiljaktiga från varandra. I utvärderingen av lagen betonades samma sak – och utredaren underströk att de sociala insatserna måste förbättras. Kvinnorörelsen, och inte minst vi i Kvinnofronten, har i remissvar och uttalanden gång på gång påpekat samma sak som utredningarna: att staten måste utveckla stödet för människor att komma ur prostitutionen.

De länder som tagit efter Sveriges sexköpslag har samtidigt satsat på Exit-program till stöd för kvinnor att lämna prostitutionen. Det är hög tid att också Sverige börjar ge utsatta kvinnor och andra den hjälp som behövs. NU.

Kvinnofronten upprepar därför våra krav sen tidigare:

 att Mikamottagningarna i Stockholm, Malmö och Göteborg får utökade resurser.

 att de, alternativt nya Exitprogram, får tillräckliga resurser för att kunna ha ett helhetsperspektiv på prostitution, så att de kan hjälpa den som befinner sig i prostitution utifrån alla behov, eftersom även bostad och arbete är en förutsättning för att få en verklig möjlighet att ta sig ur prostitutionen.

 att ett nationellt prostitutionscentrum inrättas, där det också finns nationell stöd för alla dem som inte bor i de tre städer där särskilda satsningar finns. Dessutom bör prostitutionscentret få resurser att kunna fungera som kunskapscentrum som också kan föreläsa och informera om prostitution.

 att alla berörda yrkesgrupper, inte minst domare, utbildas om prostitution och prostitutionens skadeverkningar för den som utnyttjas och för kampen för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

 att kravet på dubbel straffbarhet tas bort i prostitutionslagstiftningen, så den som bor i Sverige kan dömas för prostitutionsköp oavsett det andra landets lagstiftning.

 att även lägsta tänkbara straff för prostitutionsköp ska innebära att förövaren hamnar i sexualbrottsregistret, dels för att skapa något verkligt avskräckande för prostitutionsför-övarna, dels för att hindra att prostitutionsförövare kan få arbete på dagis m.m.

 att kvinnor som vittnar i människohandelsfall ska få stanna i Sverige om de vill.

 att missbruksvården och stödet till hemlösa ska anpassas till de behov som kvinnor i prostitution har, samt att ökade resurser ges i enlighet med det.

 att prostitution aldrig ska anses som näringsverksamhet, dels så att staten slutar agera hallick, dels så att den som befinner sig i prostitution aldrig riskerar att skönstaxeras när hon kontaktar polis, socialtjänst eller andra myndigheter.

Uttalande antaget vid
Kvinnofrontens årsmöte
22 februari 2015

Varannan kvinna som går i pension får i dagens pensionssystem en pension under EU:s fattigdomsgräns. 70 procent av pensionerade kvinnor inom Kommunal är i dagens pensionssystem beroende av garantipension. Slutsatsen kan bara bli att det är något allvarligt fel med pensionssystemet.

Varannan kvinna som går i pension i Sverige idag får en så låg pension att hon hamnar under EU:s fattigdomsgräns. Detta är en siffra som spritts i medierna under de senaste åren och som har bekräftats av Pensionsmyndigheten. Ändå händer ingenting. Hur kan ett rikt och utvecklat land som Sverige stillatigande se hur en så stor grupp medborgare tvingas leva i fattigdom på äldre dar?

Kommunal visade nyligen i en undersökning att så mycket som 70 procent av alla kvinnor som är pensionärer inom deras område är beroende av garantipension, trots att de arbetat ett helt liv och tjänat in tjänstepension. Det brukar sägas att kvinnors låga löner och kvinnors huvudansvar för hem och barn leder till lägre pension – men det beror helt på hur pensionssystemet är uppbyggt.

Från och med pensionsuppgörelsen på 1990-talet har Sverige ett pensionssystem som bygger på en utopi: att kvinnor och män är jämställda i arbetslivet och i hemmet.

När sedan verkligheten inte stämmer med utopin är det vi kvinnor som drabbas. Särskilt vi kvinnor inom låglöneyrken.

Det nya pensionssystemet tar inte hänsyn till hur världen faktiskt ser ut – att kvinnor och män inte är jämlika – vilket det gamla pensionssystemet gjorde. Då kompenserade systemet för ojämställdheten åtminstone på så sätt, att det tog hänsyn till kvinnors huvudansvar för hem och barn, och det periodvisa deltidsarbete som är en följd av det ansvaret.

Pensionssystemet ser inte heller framåt. Hälften av de privata företagen inom exempelvis hemtjänsten i Stockholm har inget kollektivavtal. Det betyder att de som arbetar där får ännu mindre i tjänstepension i framtiden. Samtidigt bygger den totala pensionen i allt större utsträckning på just tjänstepensionen. Hur fattiga ska vi kvinnor bli innan samhället reagerar?

Dagens pensionssystem grundar sig inte på verkligheten, vare sig det handlar om faktiska villkor på arbetsmarknaden eller om skillnader mellan kvinnor och män.

Vi kräver ett nytt pensionssystem, som ger oss kvinnor en pension att leva på!

Uttalande antaget vid
Kvinnofrontens årsmöte
22 februari 2015

w w w . k v i n n o f r o n t e n . n u