«  Befälhavare för Dahomeys kvinnoarmé

Ingen vet riktigt när Seh-Dong-Hong-Beh föddes, men det var i Dahomey (i nuvarande Benin) i Afrika, någon gång under 1820- eller 1830-talen. Trots att vi inte vet någonting om henne, vill vi ha med henne – som en representant för Dahomeys omtalade kvinnoarmé.

  I kungariket Dahomey fanns det nämligen under flera hundra år, sedan slutet av 1600-talet, en armé av kvinnor. De fungerade både som livvakter och krigare. De kallades Mino (Våra mödrar) eller Ahosi (kungens fruar).

  Mino-kvinnorna levde isolerat, de fick inte ha barn och inte ha sex med någon annan man än kungen. För de flesta av dem betydde det att de levde i celibat. De fick en status som kungens fruar, och ansågs som halvheliga i vodun, en religion som föregick voodoo. Vodun stod för att i samhällets institutioner – politiska, religiösa och militära – skulle kvinnor och män komplettera varandra, för att likna den dubbelkönade guden Mawu-Lisa*, som grundade världen.

  De blivande krigarna värvades oftast till armén som tonåringar, och ibland redan som småflickor runt 8-10 år. Troligen hörde Seh-Dong-Hong-Beh till de yngre när hon värvades, eftersom hon sedan blev så skicklig att hon kunde bli ledare och befälhavare. Kvinnorna skolades i intensiv fysisk träning, fick vapenträning, lärdes sig om överlevnad och övades att stå ut med smärta.

  Mino-kvinnorna hade högt anseende i samhället, gott ställt ekonomiskt, och sågs som "starka, oberoende och mäktiga". Dessutom hade de en framträdande politisk roll i kungarikets stora råd.

I strider använde de en slags runda klubbor, musköter och machetes, och högg huvudet av fiender. Av sina motståndare ansågs de överlägsna männen i både djärvhet, effektivitet och tapperhet i strid. Så det är nog inte konstigt att västerländska kolonialister såg dem som väldigt skrämmande och började kalla dem Dahomeys amasoner, efter föreställningar om amasonerna i grekisk mytologi.

  I början av 1800-talet blev Mino officiellt en del av den dahomeanska armén, och under 1800-talet växte Mino-styrkan, så att den i mitten av 1800-talet bestod av omkring 6 000 kvinnor, vilket betydde att de stod för kanske 30-40 procent av hela armén.

  Att en enskild av dem, som Seh-Dong-Hong-Beh, blivit känd beror på att hon i egenskap av ledare för armén avbildades 1851 av en befälhavare i brittiska flottan, Frederick Forbes. Han skrev också om henne, men kanske missförstod han hennes namn. Som ett krigarnamn på det språket har det hävdats att det vore troligare att hon hette Sèh Dô Houn Gbé eller liknande.

    Forbes teckning föreställande Seh-Dong-Hong-Beh.

Seh-Dong-Hong-Beh ledde 1851, samma år som hon avbildades på teckningen, sina krigare mot en fästning som hölls av grannfolket Egba, för att skaffa fler slavar som Dahomey kunde sälja i sin slavhandel. Vad som hände med henne efter det verkar ingen veta.

  Mino-kvinnornas sista strid skedde 1892, då de flesta dödades av fransmännen och kungadömet Dahomey sedan blev en fransk koloni. Men det fanns Mino-kvinnor som fortsatte träna tillsammans långt senare, och brittiska resenärer har berättat om hur de mött Mino-kvinnor som levde kvar ända in på 1940-talet.

Det har gjorts filmer, böcker, teater med mera om Dahomeys kvinnoarmé. 2019 gjordes en dokumentärfilm om Mino, kallad Warrior Women with Lupita Nyong'o. I Benins huvudstad Cotonou finns sedan 2022 en 30 meter hög bronsstaty till minne av kvinnoarmén. Men den ser kanske mer ut som en hjältinna ur en serietidning än som de Mino-kvinnor som finns på foton.

* MAWU-LISA – Mawu skildrades då som en äldre kvinna och den gud som skapat världen, och Lisa som en ung man, där Mawu förknippas med månen och Lisa med solen och som därmed tillsammans bildade en sammantagen gudom.