«  Den politiskt mest framgångsrika svenskan i USA någonsin

Maria Sofia Magnusdotter föddes den 27 augusti 1872 i Saleby i Lidköpings kommun. Föräldrarna arrenderade en gård där. Maria var det yngsta av sju barn i familjen. Till skillnad från sina äldre systrar slapp hon göra hushållsarbete, som hon gärna undvek.

  Men pappan förlorade gården. 16 år gammal emigrerade Maria och hennes nio år äldre syster Hilda till USA. De kunde ingen engelska och kände ingen mer än systern Anna, som utvandrat två år tidigare. Därför hamnade de i Michigan, där Anna bodde.

  Maria började kalla sig Mary Anderson. Hennes första jobb var som diskare vid ett skogshuggarläger. Sedan hade hon flera olika kortare jobb de närmaste åren, bland annat inom textilindustrin och som hemhjälp trots att hon inte gillade hushållsarbete. Men hon lärde sig språket av dem hon jobbade åt och på fritiden stavade hon sig igenom familjens tidning. När sedan Anna, Hilda och deras män flyttade till Chicago, följde Mary med.

  I Chicago hamnade hon snart på en skofabrik. Där fick hon flera vänner, och den äldre Emma Steghagen blev som en mentor. Emma hade tagit initiativet till en av de första fackföreningarna inom skoindustrin, som blev en del av Boot and Shoe Worker's Union när det förbundet senare bildades. Det var Emma som fick Mary att gå med i facket, och 1905 även i Chicagodelen av i NWTUL, National Women's Trade Union League, en stödorganisation för kvinnor inom fackföreningsrörelsen.

Genom Emma lärde Mary känna många engagerade kvinnor då, inklusive NWTUL:s ordförande Margaret Dreier Robins, Agnes Nestor och Eleanor Roosevelt. Genom NWTUL blev Mary också vän med Jane Addams, som startat Hull House, en förening till stöd för immigranter. Den här tiden formade Marys syn på världen, inte minst för att det var en tid av många strejker bland invandrade kvinnor, inklusive den stora textilarbeterskestrejken i Chicago 1910, där massor av kvinnor strejkade. NWTUL arbetade med stöd till dem, och Mary och Emma var med i strejkkommittén.

Strejkande textilarbeterskor i Chicago 1910.

  Mary blev ordförande i sin lokala fackförening, och valdes sedan in i styrelsen för Boot and Shoe Workers Union. De kämpade för bättre arbetsmiljö, kortare arbetstid och rimliga löner. Där visade sig Mary Anderson framför allt vara en mycket skicklig förhandlare. 1911 blev Mary anställd som NWTUL-organisatör på heltid. 1915 blev hon amerikansk medborgare – framför allt för att hon ville få rösträtt den dag som kvinnors kamp för det skulle nå framgång.

När USA gick med i första världskriget 1917, behövde kvinnor gå in på många arbetsplatser där männen då hade blivit soldater. Mary hade vid den tiden även jobbat i en särskild kommitté i Washington för kvinnor i industrin, så när WIS, Women in Industry Service, startades för att organisera upp detta, utsågs Mary Anderson till biträdande chef. Då flyttade hon till Washington för gott. När hennes chef på WIS slutade 1919 tog Mary över.

Mary Anderson på sin arbetsplats som högsta chef för
Women's Bureau vid U.S. Department of Labor.

  1920 gjordes WIS till en permanent verksamhet under namnet Women's Bureau vid Arbetsmarknadsdepartementet, och president Woodrow Wilson utsåg då Mary Andersson till chef för hela den nystartade myndigheten.

  Chefskapet över Women's Bureau gjorde Mary till en av de mest inflytelserika kvinnorna i USA. Hon arbetade direkt under presidenten, bestämde över allt byråns arbete, deltog i alla större konferenser nationellt och internationellt när det gällde kvinnor och arbetsmarknadsfrågor, och var presidentens rådgivare. Den posten behöll Mary Anderson i hela 24 år, för fem olika presidenter, såväl demokrater som republikaner. Hon påverkade kvinnors arbetsförhållanden, hälsa, löner och själva status som arbetare. 1962 tilldelades hon en hedersutmärkelse från U.S. Department of Labor för förtjänstfullt arbete.

  Som om det vardagliga jobbet inte räckte fortsatte Mary också med ideellt arbete inom NWTUL. 1919 reste Rose Schneiderman och Mary Anderson till den stora fredskonferensen i Paris, där NF, Nationernas Förbund, och ILO, International Labor Organization, bildades. Där stärkte de samarbetet med många fackligt aktiva kvinnor i andra länder, som franska Jeanne Bouvier och Georgette Bouillet och brittiska Mary Macarthur och Margaret Bondfield.

På hösten samma år arrangerade NWTUL den första ICWW, International Congress of Working Women, i Washington, där över 200 kvinnor från 19 länder deltog. Mary Anderson var med bland arrangörerna. Från Sverige deltog Alma Sundquist och Kerstin Hesselgren. Kongressen tog då initiativ till bildandet av IFWW, International Federation of Working Women, för att försöka samordna kampen för arbetande kvinnors rättigheter i världen. Så kunde Mary ta med sig erfarenheter från alla dessa länder till sitt arbete med den amerikanska arbetsmarknaden.

  1935 beskrev Carrie Chapman Catt Mary Anderson som en av de tio mest framstående kvinnorna i USA.

Som chef för Women's Bureau i 24 år, och rådgivare åt fem amerikanska
presidenter, demokrater som republikaner, blev Mary Anderson en av
de mest inflytelserika kvinnorna i USA.

  Det är oftast så hon beskrivs. En ovanligt inflytelserik kvinna. Det är betydligt svårare att hitta någon information om Mary Andersson som person. Den bild som ändå växer fram är att hon inte verkar ha varit lika radikal eller feministisk som många av de arbetarkvinnor hon hade omkring sig när hon var ung i Chicago, men att det är tydligt att hon var djupt engagerad för kvinnors rätt till arbete, och villkor som måste vara rimliga.

  Mary Andersson gifte sig aldrig och hade inga barn. Själv sa hon att hennes liv helt enkelt bestod av jobb och möten. Fram till systern Annas död 1934 bodde hon mest med systern.

1944, när Women's Bureau återigen hade enormt mycket arbete på grund av ett nytt världskrig, vägrades byrån någon ökning av budgeten. Då bestämde sig Mary Andersson, 72 år gammal, för att gå i pension.

  Efter pensionen fick Mary Anderson ett antal utmärkelser som ledare inom området arbetsmarknad. Redan 1941 hade hon även utsetts till hedersdoktor av Smith College.

  Det kan inte ha varit helt lätt för någon vars hela liv varit arbete att bli pensionär. Men Mary fortsatte att jobba – fast då ideellt – för kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, framför allt för lika lön för lika arbete. Hon blev aktiv i NCL, National Consumers League, som arbetar för att konsumenter ska kunna köpa varor som har framställts under rimliga arbetsförhållanden. NCL grundades redan 1899 av bland andra Marys gamla vän Jane Addams.

  1951 berättade Mary Anderson om sitt liv för sin medarbetare från Women's Bureau och NWTUL, Mary N. Winslow, som då skrev Marys självbiografi Woman at Work.

  När Mary fyllde 90 år fick hon telegram både från USA:s president John F. Kennedy och Sveriges statsminister Tage Erlander.

  Mary Andersson dog av en stroke i sitt hem i Washington den 29 januari 1964, 92 år gammal.

1991 valdes Mary Anderson in i U.S. Department of Labor Hall of Honor. Än idag är hon ihågkommen som en av de viktigaste historiska kvinnorna inom arbetsmarknadsområdet i USA.