«  Första världskrigets spiondrottning

Kvinnor som varit spioner har alltid funnits, men de flesta har försvunnit ut ur historieskrivningen. Att Louise de Bettignier finns kvar beror nog på att hon på sin tid sågs som "Spiondrottningen".

Louise Marie Jeanne Henriette de Bettignies föddes den 15 juli 1880 i Saint-Amand-les-Eaux i nordligaste Frankrike. Släkten var adel, men Louises pappa var inte så bra på att sköta pengar och försörja de åtta barnen, varav Louise var det näst yngsta, så släktförmögenheten hade försvunnit.

  Louises kusiner har senare berättat att hon redan som barn var väldigt smart och driftig. Trots att hon var späd och liten till växten även som vuxen, var hon stark och seg – hon red, spelade golf, simmade och tog långa promenader.

  Och redan som liten kände Louise de Bettignies att hon inte ville anpassa sig till ett passivt kvinnoliv och vänta på att bli gift.

  Louise ville studera, och trots familjens dåliga ekonomi fick hon göra det. Hon gick i skola och tog examen hos nunnorna i Sœurs du Sacré Cœur. 1895 flyttade familjen till Lille, och tre år senare reste Louise till England, där hon studerade vidare vid Upton, Wimbledon och Oxford. När pappan dog 1903 reste hon tillbaka till Lille, där hon avslutade sina studier vid universitetet i Lille 1906.

  Efter det jobbade Louise som guvernant hos diverse adelsfolk, ofta resande runt i Italien, Österrike-Ungern och andra europeiska länder. Hon kunde då prata fyra språk flytande: franska, engelska, tyska och italienska.

I början av 1914 återvände Louise de Bettignies till Lille. Staden ligger alldeles vid gränsen till Belgien, som ockuperades av tyskarna, och hösten 1914 intog tyskarna även staden Lille. Louise och hennes syster Germaine deltog i försvaret av Lille innan tyskarnas ockupation.

  Det var en fransk officer som en dag förslog Louise de Bettignies att hon skulle bli agent åt den franska underrättelsetjänsten, just för att hon talade flera språk flytande. (Hon kunde också en del ryska, tjeckiska och spanska.) Men ganska snart var det den brittiska underrättelsetjänsten MI6 och brittiska armén som tog över ansvaret för Louise de Bettignies när hon byggde upp sitt nätverk av spioner, med Lille som bas, efter en kort träning och utbildning i England.

  Som "Alice Dubois" reste hon mellan Frankrike, Belgien och Nederländerna, och förmedlade information till britterna. Hon hade också andra täcknamn som hon använde vid särskilda aktioner. Louise de Bettignies byggde snabbt och effektivt upp ett omfattande nätverk, som kallades Alice-nätverket, så att det som mest bestod av mellan hela 80 och 100 personer – både kvinnor och män – som förmedlade information, förfalskade identitetshandlingar och smugglade folk till England. Medlemmarna i nätverket fanns bland alla möjliga yrkesfolk, inte minst post- och järnvägspersonal, men också läkare och präster, och även unga studerande. De var organiserade i mindre grupper som fanns i Lille och näraliggande städer och i byar vid gränsen till Belgien, där de bevakade de tyska trupperna.

Louise de Bettignies närmaste medarbetare i nätverket var Marie-Léonie Vanhoutte, med täcknamnet "Charlotte Lameron", som tidigare arbetat som sjuksköterska. De passerade gränsen med information var eller varannan vecka. Ofta skrev de ner informationen på tunt japanskt papper, och gömde sedan de små ihoprullade pappersbitarna i hårspännen och liknande. En gång hade Louise information skriven med osynligt bläck på sin kjol, och strök sedan fram informationen när hon nått sitt mål. Louise de Bettignies hade en omtalad förmåga att pratande och skrattande bluffa sig förbi tyskarna.

  Tack vare Alice-nätverket kunde närmare tusen engelska soldater räddas och många tyska vapendepåer sprängas. De informerade också om truppförflyttningar och tyska planer av anfall.

  Den 20 oktober 1915 greps Louise de Bettignies vid Tournai när hon försökte ta sig över den fransk-belgiska gränsen med falska identitetshandlingar. Hon hölls först fängslad i Bryssel, medan tyskarna förhörde henne och försökte få henne att erkänna. Men de kunde inte bevisa att hon var ledaren för nätverket, eftersom varken hon eller de andra som gripits erkände någonting. Ändå dömdes Louise de Bettignies i mars 1916 till döden för spioneri. Men straffet ändrades sedan till livstids straffarbete. Marie-Léonie Vanhoutte, som gripits någon månad före Louise, dömdes till 15 års straffarbete.

  Louise de Bettignies skickades till Siebourg-fängelset, i närheten av Köln i Tyskland. Fångarna svalt och villkoren var hårda. 1917 tog Louise initiativ till ett uppror i fängelset, där fångarna vägrade producera vapendelar till tyska armén. Efter det blev hennes tid i fängelset ännu hårdare.

  Våren 1918 drabbades Louise de Bettignies av en infektion, det verkar oklart om det var i levern eller lungorna. Hon opererades under ohygieniska och brutala förhållanden i fängelset, och levde endast några månader till.

  Knappt två månader innan kriget tog slut dog Louise de Bettignies, den 17 september 1918, av lunginflammation, troligen som komplikation efter operationen. Hon var då 38 år gammal.

I februari 1920 flyttades hennes kvarlevor till Lille. De allierade ordnade en hedersbegravning där Louise de Bettignies postumt tilldelades franska Hederslegionen och Croix de Guerre samt den brittiska arméns medalj för extraordinär tapperhet och brittiska imperiets förnämsta medalj.

  I Frankrike hedras hon med statyer på flera orter, det finns gator, platser och skolor uppkallade efter henne, och till och med en särskild sorts ros. I hennes födelsestad, Saint-Amand-les-Eaux, finns sedan 2008 också ett museum om henne.

  1937 gjordes filmen Soeurs d'armes om hennes tid som spion.