Joanna Baillie var på sin tid en mycket berömd feministisk poet och dramatiker. Hon föddes den 11 september 1762 i Bothwell, nära Glasgow i Skottland, där hon växte upp med sina två respektive ett år äldre syskon Agnes och Matthew. Mamman hette Dorothea Hunter och pappan hette James Baillie, han var präst och tillhörde en mycket gammal skotsk släkt.
Som barn var Joanna inte speciellt intresserad av böcker eller läsning, hon lekte hellre ute i naturen eller i trädgården. Men när hon fyllde tio år skickades hon till Glasgow för att börja på en internatskola som var känd för att kunna "förvandla en yrhätta till en perfekt liten dam". Där fann hon litteraturen, och där väcktes hennes livslånga kärlek till teatern.

Men Joannas pappa dog, familjen blev fattigare och det gick några år tills hennes bror blivit utbildad läkare och fått klinik i London. Då flyttade den övriga familjen dit 1784. I London fanns också Joannas moster, Anne Hunter, som var poet och höll salong med andra författare. Inspirerad av mostern började Joanna att skriva, först poem och sen drama. 1790 gav Joanna Baillie ut sin första bok med poesi. Den följdes av flera diktböcker och pjäser. Hennes dikter har också tonsatts.
I början av 1800-talet hade Joanna och systern Agnes, som också skrev, hittat den bostad i utkanten av London, som de sen bodde i tills de dog. De valde bägge att inte gifta sig, utan fortsatte leva ett socialt rikt liv tillsammans med varandra och många vänner och bekanta.
Joanna Baillie blev både berömd, uppskattad och ekonomiskt oberoende genom sina pjäser och diktsamlingar, som hyllades i både Storbrittanien och Amerika. Få kvinnor har lyfts

fram så mycket som hon av sin samtid. Med sina psykoanalytiska teman påverkade hon både dåtida och senare poeter, som till exempel William Wordsworth, Lord Byron och Percy Shelley.
Joanna Baillie ville undersöka var och en av det mänskliga sinnets djupaste och starkaste passioner – som hat, svartsjuka, rädsla och kärlek – dels sett som en tragedi och dels som en komedi. "Den största dramatikern sen Shakespeare", kallades hon av sin nära vän sir Walter Scott.
Eftersom hon hade mer pengar än hon behövde, hjälpte Joanna Baillie också andra poeter. Hon ansåg att bokförlagen inte gärna ville ge ut böcker av nya poeter som var kvinnor eller arbetarklass, och att det därför var hennes uppgift att använda sin makt som etablerad för att hjälpa dem att ändå få sina böcker utgivna. Så hon använde sina kontakter och sina pengar till stöd för andra och nya poeter och dramatiker.
Joanna Baillie fortsatte att arbeta så länge hon levde. I slutet av sitt liv ville hon att alla hennes verk skulle ges ut i en enda bok, som hon kallade sin "great monster book". Den kom ut samma år som hon dog, 88 år gammal, 1851.
Efter sin död glömdes Joanna Baillie bort. Det var först i slutet av 1900-talet som hon återupptäcktes. Numera anses hon av flera

Mosaik på Joanna Baillies gravsten.

forskare som en nyskapare inom teatern. Skildringarna av problem i relationerna mellan könen i hennes pjäser gör dem också intressanta ur historisk synvinkel.

Vill du läsa några av Joanna Baillies dikter,
så kan du hitta dem på nätet, hos Projekt Gutenberg, klicka här!

Tillbaka till listan på förmödrar

UPP