«  Facklig kämpe för arbetarkvinnor nationellt & internationellt

Marie Jeanne Bouvier föddes den 11 februari 1865 i Salaise-sur-Sanne i sydöstra Frankrike. Hon var tredje barn i familjen, med en syster och fyra bröder. Men en bror dog som spädbarn och hennes enda syster dog när Jeanne var i tonåren.

  Familjen verkar ha flyttat runt en del, och barnen fick hjälpa till i jordbruket. När Jeanne var 10 år skickades hon till en klosterskola ett år, och det var kanske hennes enda skolutbildning. När hon var 11 år började hon jobba på en sidenfabrik. Enligt lagen fick barn arbeta max åtta timmar, men kontroller fanns inte, så de jobbade oftast från morgon till kväll. Lönerna var så låga att Jeanne på egen hand tog sig till en fabrik i Vienne. Där bodde och arbetade hon på fabriken.

  När Jeanne blev 14 år skickade hennes familj henne till släktingar i Paris. De jobbade inom textilindustrin och det började även Jeanne göra då, efter att ha försökt sig på att arbeta som hembiträde först. Men med tiden fick hon en tjänst på ett modehus, och blev en allt skickligare sömmerska. Av en kund, en dam som läste Marguerite Durands tidning La Fronde och var feminist, fick Jeanne höra talas om facket. 1898 gick hon med.

Året innan hade la Bourse du travail de Paris öppnats, en samlingsplats för facklig kamp. Jeanne blev snabbt allt mer aktiv i facket. Hon älskade att få lära sig mer om sociala frågor och var med i flera av fackets studiekommittéer.

   År 1900 valdes Jeanne Bouvier som enda kvinna in i ledningen för CGT, Confédération générale du travail, och hon var aktiv i både arbetsråd och administration. Några år senare valdes hon in i flera kommittér som hon var aktiv i under 20 år framåt. Allt var oavlönat arbete, så hon fortsatte hela tiden sitt lönearbete. Men Jeanne var under alla dessa år dubbel till arbetet i CGT, eftersom de fackliga männen inte brydde sig om kvinnornas villkor.

Relief över ingången till la Bourse du travail de Paris.

För Jeanne var feminismen självklar redan innan hon blivit aktiv politiskt. Hon har skrivit om hur hon redan då insåg att feminismen är en helhetssyn och inte kan ses som en sidofråga, utan att en feministisk analys måste röra allt i världen. Att kräva rösträtt för kvinnor var då också självklart.

  Och arbetet på Arbetsbörsen var givande på så många sätt. 1902 tilldelades Jeanne Bouvier en guldmedalj för en utställning om kvinnors konsthantverk i Paris. 1910 var hon delegat vid Congrès International du Travail à domicile som hölls i Bryssel i Belgien och 1912 i motsvarande i Zürich i Schweiz.

   1913 grundade Jeanne tillsammans med Gabrielle Duchêne organisationen Office français du travail à domicile till stöd för hemarbetare (som exempelvis kvinnor som sydde hemma och bara gick till fabrikerna för att hämta material och lämna resultaten). Deras arbete hade en direkt påverkan på att Frankrike 1915 antog en lag om lägsta tillåtna lön för de som arbetade med sådant industriellt hemarbete.

I och med första världskriget blev Jeanne, som så många andra feminister, allt mer engagerad för fred. När WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, bildades gick hon med i den franska delen.

  I en intervju i den franska tidningen La Vague 1919 skildras Jeanne Bouvier som "liten och livlig, med lockigt grått hår och ögon av oföränderlig ungdomlighet, som lyser upp ett uttrycksfullt och vänligt ansikte med ett leende". Hon beskrivs som en kvinna som alltid funnits där när det gäller att försvara arbetares rättigheter, särskilt kvinnors. En skicklig arbetare, känd fackföreningsaktivist, som alla lyssnar på, respekterar och älskar.

1919 var Jeanne Bouvier i USA för den första konferensen för det nybildade ILO, International Labor Organization. Hon deltog då också i ICWW, International Congress of Working Women, som arrangerades av amerikanska NTWUL, National Women's Trade Union League, i Washington.

Jeanne med kollegan Georgette Bouillot på
den första ICWW i Washington 1919.

  Medan fackliga män i allmänhet drev krav på särlagstiftning för kvinnor, som exempelvis förbud mot nattarbete, hade deltagarna på kvinnornas arbetarkongress olika åsikter om det. Amerikanska Rose Schneiderman, tyckte att det behövdes för att skydda kvinnor, medan brittiska deltagare och svenska var emot särlagstiftning.

  Oavsett sådana åsiktsolikheter tog deltagarna på kongressen initiativ till bildandet av en gemensam internationell organisation för fackliga kvinnor, IFWW, International Federation of Working Women, och Jeanne Bouvier valdes in i ledningen tillsammans med bland andra brittiska Margaret Bondfield.

  I IFWW kämpade Jeanne Bouvier bland annat för att kvinnor som fick barn skulle ha rätt till sex veckors ledighet före och sex veckor efter förlossningen. Och hon drev att det behövdes regleringar även av industriellt hemarbete och att det arbetet måste finnas med både i facklig analys och kamp.

Tre av kvinnorna i IFWW:s ledning sitter längst fram, från vänster
Margaret Bondfield, Margaret Dreier Robins och Jeanne Bouvier.

  I sitt eget fack drev Jeanne dessutom att de skulle starta en kvinnoavdelning, eftersom facket centralt inte arbetade med kvinnors särskilda villkor. Men ledningen vägrade, de var emot att kvinnor skulle kunna träffas separatistiskt.

I slutet av 1920-talet lämnade Jeanne Bouvier det fackliga arbetet. Istället ägnade hon sig åt skrivande och arbete med historiska ämnen som hon var intresserad av. Hon, som aldrig gått i skolan, satt på Nationalbiblioteket och andra nationella arkiv och läste om sömmerskor och andra arbetarkvinnor i historien.

  Hennes första bok publicerades 1928. Den var om sömmerskor av underkläder, som hade lägst status inom yrket. I hela sitt liv hade Jeanne kämpat för att industriellt hemarbete skulle synliggöras och bli en del i den fackliga rörelsen, både nationellt och internationellt. Genom att studera och skriva in det arbetet i den ekonomiska historien om textilindustrin påverkade Jeanne Bouvier även hur akademiker såg på och förstod hemarbetets roll.

  En annan bok var om kvinnor inom post-, telegraf- och telefonväsendet och ytterligare en om revolutionens kvinnor. Hon skrev totalt fyra böcker om kvinnohistoria. Och hon njöt av att få läsa om alla förmödrar.

  1929 fick Jeanne Bouvier 5.000 franc i pris från l'Académie des sciences morales et politiques, vilket var särskilt välkommet eftersom hon inte hade gott ställt på gamla dar.

  1936 skrev hon sina memoarer, en bok med titeln Mes mèmoires, och ursprungligen med undertiteln: 59 år av industriell, social och intellektuell verksamhet hos en arbetarkvinna, 1876 - 1935.

  I slutet av sitt liv bodde Jeanne på ett pensionärshem i Neuilly-sur-Seine, med fackkampen långt bakom sig. Men själv skrev hon: På mitt livs höst är jag lycklig.

  Jeanne Bouvier dog den 2 februari 1953, strax innan hon skulle fyllt 88 år.

Jeanne Bouvier är idag ihågkommen som en viktig facklig kämpe för kvinnors rättigheter i Frankrike. Forskare ser henne som en stor kunskapskälla, både för att det är ovanligt att en sömmerska skriver sina memoaren och för hennes böcker om historiska studier av arbetarkvinnor.

Maria Tamboukou: Genealogies and Assemblages of Resistance
Jeanne Bouvier’s Struggles in ‘Le Travail à Domicile’ i Home-Based Work and Home-Based Workers (1800-2021), Brill 2022.

Jeanne Bouvoirs bok Histoire des Dames Employées dans le Postes, Télégrahes et téléphones de 1714 a 1929 finns att läsa hos Gallica.