« Kvinnan som drev fram smittkoppsympning och stoppade häxbränningarna i Sverige

Catharina Charlotta Taube föddes rakt in i den svenska adeln, den 5 april 1723. Varför hon inte blev en snobb, utan istället en stark kämpe för allas mänskliga rättigheter vet vi inte. Men det ligger nära till hands att tro att hon blev påverkad av sin syster Hedvigs öde. Läs om det HÄR.

  Charlotta hörde själv till hovet, men först det året som systern Hedvig dog – då blev Charlotta vid 21 års ålder hovdam åt kronprinsessan Lovisa Ulrika. Charlotta hade bara fått så mycket skolning som det då ansågs lämpligt att en adelsfröken skulle ha, men hon studerade på egen hand och blev känd som en klok och framsynt kvinna.

  När hon var 25 år, 1748, gifte sig Charlotta med greve Fredrik Pontus De la Gardie, vilket samtidigt gjorde att hon blev svägerska till uppfinnaren Eva Ekeblad De la Gardie, som var ungefär jämnårig med Charlotta.

  Ett år efter giftemålet med maken föddes första barnet, Ulrika Hedvig Christina. Fyra år senare föddes sonen Pontus, men han dog bara 5 månader gammal. Ytterligare fyra år senare föddes dottern Amalia Charlotta, men hon blev bara 11 månader. Det måste ha varit tunga tider för Charlotta. Men äldsta dottern fanns kvar och hon blev senare hovfröken, precis som sin mamma.

Även om de var bosatta i Stockholm, bodde familjen långa tider, framför allt på somrarna, på makens släktgods Sjö, i Uppland. Vid den här tiden spreds smittkoppor som värst i Sverige. 1756 bestämde myndigheterna att försöka få stopp på smittan genom att få folk att inympa lite smittkoppssmitta, och därmed bara bli lite sjuka. Men folk var rädda och ville inte göra det. Catharina Charlotta Taube De la Gardie lät då ympa sig och sin dotter med viruset, och övertalade samtidigt bönderna lokalt att även de våga ympa sina barn. Ryktet om den traktens ympning och det bra resultatet spreds, och först då började många runt om i Sverige våga ympa sig.

Sjö slott skildrat i Suecia Antiqua et Hodierna och på ett foto från idag.

1758 reste Catharina Charlotta Taube De la Gardie i Dalarna och hamnade mitt i en häxprocess. Några kvinnor torterades för att erkänna att de var häxor. Charlotta såg då till att kvinnorna fick en försvarsadvokat, som överklagade domen – och kvinnorna friades. Men de hade fått sådana skador av tortyren att många inte kunde jobba längre, och då drev Charlotta att de skulle få skadestånd, vilket de fick. Och inte nog med det, domaren som hade låtit tortera kvinnorna fick sparken och straffades med tre veckors fängelse på vatten och bröd. Prästerskapet försvarade häxprocessen när fallet diskuterades i riksdagen, men de var i minoritet. Det blev inga fler häxprocesser i Sverige efter det, även om anklagelser om trolldom även senare fortsatte att blossa upp här och där.

  Historikern Ellen Fries skrev om Charlotta att hon "vågat tala och handla, då nästan alla andra var tveksamma av vidskepelse, fruktan och likgiltighet".

  För sitt modiga handlade fick Catharina Charlotta Taube De la Gardie 1761 en egen guldmedalj, något som få kvinnor fått då. På ena sidan av medaljen syns hon och texten Catharina Charlotta Taube, comitissa De la Gardie och på den andra sidan finns släkten Taubes vapen (en grönskande stubbe) och orden Fulcrum infelicibus (De olyckligas stöd).

  När Catharina Charlotta Taube De la Gardie vid en epidemi vårdade sjuka bland de anställda på Sjö, smittades hon av den dödliga sjukdomen, och hon dog den 24 mars 1763, strax innan hon skulle ha fyllt 40 år.

Ellen Fries: Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1890-91.

Alice Lyttkens: Kvinnan börjar vakna. Den svenska kvinnans historia från 1700 till 1840-talet.