I "Northanger Abbey" kretsar mycket kring en diskussion om ifall romaner, och särskilt sena 1700-talets skräckromaner, är bra läsning eller inte. Hjältinnan, Catherine Morland, är helt betagen av skräck-romanen "The Mysteries of Udolpho" av Ann Radcliffe.
Man kan läsa Jane Austens bok utan att fundera så mycket över vad hon menar, men man kan också tolka det hon skriver, som exempelvis Lisbeth Larsson gör i efterordet till "Northanger Abbey" i utgåvan från Bonniers 2002:

"Det är också i denna berättelse om kvinnors faktiska övergivenhet och utsatthet i det samtida samhället som skräckromanen får sin fulla betydelse. När Henry Tilney under resan till Northanger Abbey beskriver det rum som Catherine ska sova i för henne med ord som Austen lånat direkt från Radcliffes skräckroman inser både Catherine och läsaren att det är på skoj. När hon sedan upptäcker den lilla konkreta överensstämmelsen mellan Henrys (och Radcliffes) berättelse och verkligheten drar emellertid hennes fantasi iväg med henne, och trots att Austen roar sig grundligt med att steg för steg avslöja det hela som ett illusionsverk förs Catherine liksom obevekligt med av sina fantasier om manligt övervåld och kvinnlig utsatthet.
När Henry tillrättavisar Catherine för att hon blandat ihop fantasi och verklighet på ett för hans familj kränkande sätt, då hon projicerat Radcliffes skräckromantiska scenario på hans engelska och kristna föräldrar, verkar det först som om han för författarens talan. Men det har inte gått många sidor förrän Jane Austen satt även dena känsla i gungning genom att i den realistiska berättelsen försätta Catherine Morland i en situation som i sin utsatthet i mångt och mycket påminner om den unga kvinnans i en skräckroman. När general Tilney upptäcker sanningen om hennes ekonomiska villkor visar han upp en patriarkal skoningslöshet som inte står de skräckromantiska fädernas efter och hon kastas ut ur hans hus, utan pengar och beskydd att ta sig hem bäst hon kan.
Efter att ha monterat ner det skräckromantiska maskineriet visar Austen dess kärna av samtida sanning, och det som i förstone ter sig som uttryck för Catherines enfald visar sig slutligen vara en stark sensibilitet för kvinnans villkor inom patriarkatet."

Jane Austen skrev "Northanger Abbey" i slutet av 1700-talet, men när den inte publicerades omarbetade hon den delvis under början av 1800-talet. Den publicerades första gången först året efter hennes död.

Tillbaka till listan på förmödrar

UPP